Narnia

Efter att gått runt en evighet och tillsist kommit tillbaka till där hon började. Det var verkligen ett enormt hus, men tillsist hittade hon rätt. Andrew och mr Kirke satt redan där och Sam föstod att hon var sen.
"Förlåt att jag är sen, det är ett stort hus." ler hon ursäktande mot Kirke men han bara ler vänligt mot henne. "Det är förstårligt miss Stone, sitt ner för all del." Sam sätter sig ner och säger, "Jag heter Samantha, men du kan gärna kalla mig Sam."

Andrew sa ingenting utan han bara log emot Sam innan han såg att tjänstefolket bar in maten de skulle äta. Den såg faktiskt väldigt god ut. När de hade ställt ner maten på bordet och Mr Kirke sade att de fick börja äta, så tog Andrew en normalstor portion.

Sam såg på maten och tog sig lite. Hon kunde höra mormordens röst i huvudet. "Inte äta mycket Samantha, ingen gillar den som äter mycket eller är tjock." och så sa även hennes vänner, eller alla klagade på vikten och lika gjorde Sam. Hon tyckte hon skulle vara smal, varav hon åt lite och tränade mycket, trots att hon knapast hade ett uns fett på kroppen. Men hon ville vara snygg och smal som en modell.

Andrew hade vett i sig nog för att inte glufsa i sig maten snabbt som attan, utan han satt och åt i normal takt trots att han var väldigt hungrig.
När han var klar så tog han inte mer, utan han var rädd att han inte skulle orka äta ens en liten portion till och han ville inte slösa med maten, gamla instinkter efter fattigdom kanske? Det var det säkert.

När maten var slut såg mr Kirke bekymrat på dem. "Ni äter ju inget." sa han, han själv som tagit två stora portioner, och det syntes minnsan på honom med, tänkte Sam automatiskt. Men det kanske var annorlunda, han var gammal, man och ja, han behövde väll inte hålla sig snygg? Han skakade bara på huvudet och ställde sig sedan upp. "Ja, nu ska jag dra mig till, god natt." sa han och lämnade dem ensamma. Sam såg på klockan, hon var bara åtta. "Jag tänkte ut och springa......hänger du med?" säger hon sedan tveksamt, vad visste hon vad han gjorde på fritiden.

Andrew log emot Mr Kirke.
"Jag är inte direkt van vid att äta mycket" säger han till Mr Kirke, som sedan efter att ha sagt god natt gick därifrån, med en smått bekymrad min. Sen vände sig Sam till honom och frågade om han ville gå ut och springa med henne.
"Varför ska du springa?" frågar Andrew henne. "Men visst det kan jag väl göra, så slipper du springa själv."

"För att." Sam tiger vad skulle han förstå? Han skulle bara se henne som någon bortskämd typ, och han verkar inte haft så mycket att äta där han kom ifrån. "Jag måste hålla formen, smal, vältränad." mummlar hon snabbt fram och ställer sig upp hon ville inte att han skulle ta illa vid sig. "Jag måste träna, även om jag är borta från allt." säger hon för att försöka förklara och säger de ord som hennes mormor sa åt henne varje dag tills hon trodde på det, tills hon blivit som de i gänget.

Andrew skakar bara på huvudet. Han hade mött så många tjejer som trodde såhär. Det var bara så fel, eller det var i alla fall vad han själv tyckte.
"Det behöver du ju inte alls. Du är ju jättesmal" säger Andrew, och ser på henne. Hon såg ju benigare ut än vad han själv gjort när familjen haft det som värst! Men hon ser ut så frivilligt! Det är bara sjukt. "Sånt där är bara struntprat. Alla de tjejer som syns i tv och på reklamskyltar är inte så smala egentligen ju. De är helt och hållet redigerade för att de ska se just smalare ut" säger han sedan, vilket faktiskt var sant.

Sam ser på honom förvånat och undrande, men skakar sedan på huvudet. "Kanske att de gör, men man ska se ut som dem. Ingen kommer gilla en annars, man kommer inte få någon karriär, få familj..." Sam avslutar inte meningen, men hon kunde höra mormordens röst innom sig. Ät inte det, träna, få bra och höga betyg, var populär, klä dig så, sminka dig så. Hon hade förvandlat Sam sen hon kom dit, Sam hade alltid vart sportig av sig och formen hade hon hållt, men inte på ett sådant sjukligt sätt hon gjorde nu, allt för att hålla upp den perfekta bilden på henne själv. "Men jag måste ut, kan inte sova annars, jag måste." gjorde hon det inte fick hon bara skuldkänslor och mådde dåligtav det.

"Din karriär beror inte på hur mycket du väger. Det är hur mycket du engagerar dig i jobbet och dina studier. En familj ska inte vara utseende fixerad" säger Andrew. "Fast gör som du vill, bara att en dag kommer du vara så smal och må så dåligt att du kommer få sjukdomar, som skulle kunna ta kål på dig." Vilket var sant. Var man sjukligt smal, och inte fick i sig tillräckligt med ämnen så försämras immunförsvaret något så grymt tills man skulle kunna må dåligt i flera veckor av lite hosta.
"Men då går vi ut en stund då" säger han, och försöker le lite smått men inte för att han lyckades så bra. Andrew hade istället fyllts av oro för henne. Han ville inte se henne bli sämre, trots att han knappt kände henne.