Vinterhjärtan - Remus & Sirius / Wolfstar

AWESOME!!!

Yey!!!!

snälla skriv mer!!!

Har precis sträckläst hela och jag älskar den! Du skriver verkligen skitbra, jag ryser av glädje när jag läser! Det är verkligen allt för få fanfics som denna, SKRIV MEEER SNÄLLA!!!
*bevakar*

Tack så jättemycket! Jag har varit ganska dåligt på att skriva ett tag nu, men feruari har varit en ganska jobbig månad för mig.. Men nu mår jag bättre, så jag ska försöka skriva mer i helgen

Den första meningen fångade mig.
Och jag kan inte sluta känna mig ivrig varje gång du skrivit ett nytt kapitel.
Älskar hur du berättar historien med många detaljer och känslor som man ofta ser i vardagen.
Forsätt med att skriva vidare på denna underbara berättelse.
För du har här en person som *bevakar*

Smygläste denna IGEN på engelskan. Fick en stoor utskällning av min lärare, men det var det värt !

”Vad tänker du på?” undrade Sirius, som hade lagt märke till sin väns tystnad.
”Ehh.. Varm honungsöl..” fick han fram, medveten om hur påhittat det lät. ”Vad tänker du på?” fortsatte han, och gick lite saktare.
”Dig” svarade Sirius enkelt, som om det vore det självklaraste i världen. Som om det inte fanns någonting annat att tänka på.
”Vad menar du?” frågade Lupin förvirrat, och stannade till på vägen, och vände sig mot Sirius.
”Jag tänker på dig Remus John Lupin.” sa han, och de gråa ögonen mötte de bruna, utan att blinka eller se bort. ”Jag tänker alltid på dig.”

OHH GUD DET ÄR SÅ HIMLA FINT JAG DÖR♥♥♥

Tack så jättejättemycket allihopa, nu har jag mer lust att skriva!

Yaaaay!

Nu har jag skrivit mer! Men jag är ganska trött, så om det är lite stavfel eller så beror det på det, men säg gärna till så jag kan ändra det!

Kapitel 6

Med ett trollslag så var Sirius vanliga leende tillbaka, och han började gå igen. Lupin såg förbryllat på sin vän, men sa ingenting. Han viste inte vad han skulle säga, vad han skulle fråga för att få det svaret han ville, så han sa helt enkelt:
”Vad menar du med det?” Hans röst darrade nästan, och han såg ner på sina slitna skor för att dölja sina rodnande kinder.
”Du är ju min vän” svarade Sirius flyktig, i samma stund som de kom in i Hogsmeade.
”Ska vi gå direkt och dricka honugnsöl? Jag håller på att tappa känseln i benen, och jag har hört att det kan vara bra att ha kvar den” fortsatte han, och drog sin mössa längre ner över det långa håret. Han var blöt, kall och snöig, men log i alla fall, till skillnad från sin vän, som mest såg förvirrad och väldigt, väldigt trött ut. Lupins läppar började bli blålila, och han darrade av köld.
”Du håller ju på att frysa ihjäl, kom nu!” sa Sirius och drog med sig Lupin in på Tre Kvastar. Sirius letade reda på ett ledigt bord, samtidigt hans vän gick och beställde den varma, söta drickan. Varulven var djupt försjunken i sina tankar, och såg inte att han gick rakt in i Lily Evans, som stod och talade med en blond tjej med tårfyllda ögon. Han bad om ursäkt, och skyndade sig sedan iväg mot disken.

Det var många människor inne på puben, elever, lärare och Hogsmeadsinvånare hade sökt skydd från snön och vinden, och det tog en stund innan Sirius hittade ett bord. Tillslut fick han syn på ett, borskymt i ett mörkt hörn, med bara två stolar. Sirius klämde sig ner på en av den, och hängde av sig sin genomblöta rock. Han såg sig om i den varma lokalen, som var som vanligt fylld med glada gäster och värme. De små ljusen som brann på borden ökade trygghetsstämningen, och Sirius kände sig avslappnad och glad. Men när han såg Lupin dystra uppenbarelse försvann leendet på hans läppar, och han beslöt sig för att en gång för alla lista ut vad det var som fick honom att se så väldigt, väldigt ledsen och trött ut. Vad hade hänt med hans vän?

”Jag tänker inte gå härifrån förens du har berättat varför du är så ledsen hela tiden, jag är din kompis och jag lovar att du kan säga vad som helst till mig. Jag har inte sett dig le på riktigt på hur länge som helst, och jag vill gärna ha en förklaring. Har det hänt något? Har det med ditt lilla lurviga mån-problem?” sa Sirius snabbt, för att bli av med frågan, samtidigt som hans gråa ögon såg in i de bruna.