Jag vill att du ska bli min [SV]

Wow! Skriv mera!

tack så mycket!

suuuuuuuper

Bra!!!

Bra!

längtar

Kapitel 4: Överraskningen

Voldemort. Cedric. Felix-elixiret. Jag.
Jag står med elixiret i handen. Voldemort sträcker sig fram och tar det. Cedric gör ingenting, han tittar bara på.
"Neeej!"
"Vad är det, Jenny?"
Jag slår upp ögonen. Det är ljust. Alltihop hade bara varit en dröm. Jag gav ifrån mig en belåten suck och slöt ögonen igen.
"Vad hände? Hade du en mardröm?" undrade Hermione, som börjat klä på sig.
"Mmmm." mumlade jag, steg upp och började, jag också, klä på mig.

När vi kom ner till frukosten var Harry och Ron inte där ännu. Det var ganska få där, några hufflepuffare, några slytherinare och ett par gryffindorare. Men bara en Ravenclaware. Det var Cho Chang. Men hon var annorlunda. Hon var rödögd och stirrade ner i maten och såg ut som om hon höll på att brista i gråt när som helst.
"Vad är det med Cho?" frågade jag tyst Hermione.
"Åh, jag hörde det igår kväll." sa hon. "Cedric har gjort slut med henne." mumlade hon ännu tystare.
Jag märkte inte att min bägare, som jag hällde pumpasaft i, höll på att bli överfull innan Hermione drog bort saften från min hand och mumlade en besvärjelse som torkade upp saften från bordet. Sedan sträckte hon på sig, och såg på mig med höjda ögonbryn.
"Åh, jag blev bara förvånad." sade jag och spelade oskyldig. Hermione höjde ännu mer på ögonbrynen. Jag gav ifrån mig en djup suck. Inget sådant här undgick Hermione.
"Okej, okej, jag har varit intresserad av honom sedan förra året. Nöjd nu?"
Hon nickade men brast sedan i skratt.
"Men det är strängt förbjudet att berätta det för nån, okej?" sade jag barskt.
"Det är klart Jenny, vad tror du om mig riktigt?" sade hon, men gick - till min lättnad - inte närmare in på saken utan började äta sin frukost.
"Usch vad jag är trött." var Rons hälsning när han satte sig vid bordet med en stor gäspning.
"Vad är det med Cho?" frågade Harry, som också hade kommit.
"Åh, jag tror Cedric gjorde slut med henne igår." svarade Hermione, som antagligen sett rodnaden på mina kinder och tagit det som ett tecken på att svara.
"Jaha, okej."
Resten av dagen förflöt som vanligt, för de andra. inte för mig. nej, för det var såklart omöjligt att koncentrera sig på arbetet medan man tänkte på det man fått veta vid frukosten.

Men när jag gick och lägga mig, sade en konstig röst i mitt huvud:
"Du kanske ändå har en chans."
Sedan somnade jag.

Bra! Fortsätt!

Bra!!

Hela den här novellen förvrängs lite för mig eftersom min mamma heter Jenny, men annars verkar den bra