Rädslan för Friheten

"Lille pojk, varför springer du runt som att du är vilse?" Sa McGonagall med rak rygg och med en perfekt ton.
"Några saker har nog hänt.. Har..Har du sett..L..Malfoy...Lucius?" Sa George, han var orolig att McGonagall skulle fråga mer.
"Lucius, varför i hela fridens namn vill du leta efter Lucius Malfoy, George?!" Sa Mcgonagall och tittade på George och ville ha ett ärligt svar.
"Jo, ehm..Det är...Nej...Det är inget..Letar bara efter...Malfoy...Lucius". Sa George oroligt och tittade ner i marken. McGonagall tittade på George med en förvirrad blick.
"Varför ska Lucius Malfoy smyga runt i skolan?!" Sa McGonagall.
"Eller...Jag har en liten ledtråd till dig, George, Där ingen vill gå eller får gå". Sa McGonagall som visste att ledtråden var lätt för en elev som George.
"Förbjudna Skogen" var det första George tänkte, han förstod inte varför McGonagall skulle kunna veta det, hur kan hon veta att Lucius ska vara där?!".
George sprang glatt mot den förbjudna skogen, han var bara glad. För att han visste att McGonagall skulle förstå att ledtråden var för simpel.
"Pojk dit in ska du inte!", Det var Hagrid.
George hade sprungit så långt att han hade hunnit komma förbi Hagrids lilla stuga.
"Förklarar senare!" Sa George och fortsatte att springa.
"Nej, men!" Sa Hagrid.
"För Nyfikna på det farliga", sa Hagrid för sig själv och suckade, han gick in igen till stugan.
George stannade när han märkte att han hade sprungit långt in i skogen.
"Lucius Malfoy!, kom fram!!!" Skrek George och tittade förvirrat och rädd runt omkring i skogen.
"Jag vet att du är här!" Skrek George.
"Hah, lite aldrig på McGonagall" sa Lucius och kom fram bakom ett träd mitt framför George.
"McGonagall har berättat en för simpel ledtråd för en nyfiken elev som du..." Sa Lucius och log ironiskt.
"Man ska aldrig vara för nyfiken förstår du", sa Lucius och gick fram mot George.
"Du förstår, boken som du hittade, var en bok som bara för nyfikna elever kan hitta, som du" sa Lucius.
"Vad menar du med det?!" Sa George och gick fram mot Lucius.
"Du är lättlurad" Sa Lucius och skrattade ironiskt.
"Boken som du hittade, är skriven av mig...på ett väldigt speciellt språk, du kan lätt läsa den och du vet vad som står i den eller hur?" Sa Lucius och log ironskt och hotfullt. "Jag har inte läst!"
"Tyst!" Skrek Lucius.
"Förstår du inte vad den boken handlar om!, DEN boken har varit gömd i åratal! ingen elev har hittat den på Hogwarts!, men snokande ungar som du ska hitta allt och aldrig ge upp!!" Sa Lucius förbannat.
"Den som inte får nämnas vid namn" sa Lucius och log hotfullt igen.
"Vad menar du?!" Sa George, hans huvud var fullt med olösta och förvirrade gåtor.
"Boken som du INTE läste MEN som du hittade, har jag skrivit för att hedra Lord Voldemort" Sa Lucius glatt och skrattade hotfullt.
"Din förrädare!" Skrek George och förstod nu var Lucius menade.
Boken var menad till dem som George, nyfikna och som aldrig gav upp. George hittade boken och löste ut breven. Lucius var nu tvungen att göra något han aldrig hade gjort till någon elev på skolan.
"Men varför sa McGonagall detta till mig då?!" Skrek George och föll ner på marken förvirrad.
"Hon sa det, för hon vet att du aldrig ger upp och du skall kämpa mot mig" viskade Lucius hotfullt mot George.

Bra!

Jag väntar med spänning på nästa del!!

George fattade fortfarande ingenting, han förstod inte ens varför dom skulle kämpa mot varandra.
Det enda som George hade klart för sig var att Lucius var en ondskefull och elak man.
George hjärta bultade hårt, svett rann som en stor flod från hans panna. George såg på Lucius med sin förväntansfulla vackra ögon, han var orolig.

"Jag hoppas du vet varför du är här" hörde George senare, det var en röst bakom han som kom närmre, tillslut hörde han rösten vid örat, det fick honom att rysa av skräck.
George vände sig bakåt men det var ingen där.
"Du leker med ödet pojk!" Sa Lucius skrattandes till George. Men George kämpade emot och sa:
"Du kommer inte få veta mer om Harry bara för att du har fått tag på mig!!" Skrek George med sin vilda ilska.
Lucius slutade att skratta och började att titta på han med en hotfull blick. George var rädd och arg, han förstod inte vad allt handlade om, ilska, rädsla och hat var allt han kände för det ögonblicket.
"Vooooldemoort" viskade Lucius mot George och började sedan att skratta.
"HUR KAN DU VARA SÅ HOTFULL!, NÄMN INTE EN OND TROLLKARLS NAMN SOM INTE ENS ÄR ÄLSKAD!" Skrek George och tårarna började att falla ner för hans kinder.
Lucius blev från Glad till Arg och ännu mer hotfull.
"Tro inte att du är något, du är ingenting min son, min underbara son skrattar bakom din familj bakom ryggen, hah" skrek Lucius, men han började att skratta igen.
"Kom inte tillbaka" var det någon som sa, Lucius tittade bakom säg hotfullt och kände igen rösten.
"Dumbledore, bli en av oss eller bli dödad!" Skrev Lucius. "Ge mig pojken" sa Dumbledore med sin normala röst medan Lucius bara skrev och tittade på alla träd hotfullt.
"Avada Kedavra!" Skrek Lucius och siktade mot en av träden.
"NEJ" Skrek George och försökte att dra bort trollstaven från Lucius.
Som tur var så siktade Lucius mot fel träd.
"Din odugliga och bortskämda pojke!" skrek Lucius och puttade bort George.
George snubblade på en stubbe och hans huvud träffade ett träd, George var medvetslös.
Lucius log när han såg blodet rinna ner från hans panna. "Hahahhaha" hånskrattade Lucius mot George som log där utan att förstå något.
"Psstt" hörde plötsligt George bakom ett träd, han kände igen rösten det var Dumbledore, Albus. "Kom" viskade Dumbledore. George kröp bakom trädet försiktigt för att se till att Lucius inte skulle höra ett endaste lilla ljud.

Bra!

Väntar på nästa del