Die In Your Arms [SV] [THG]

När kommer ett till kapitel?

Antagligen i helgen...

yes!

Kapitel 3 - Saker jag inte visste om.

Jag undrar hur mamma har det. Festar med ett par gamla gubbar från rådet. Jag vet inte, men det skulle vara en av de typiska sakerna mamma gör för att fira. Jag vet inte heller orolig för att dö. Bara det inte gjorde ont. Jag önskar att jag dog på ett fint sätt. Att någon jag älskar la mig på en grav av blommor och sedan dödade den som dödade mig. Glöm bort det jag nyss sa, det är bara fantasier. För vem skulle jag älska?

Torcy ignorerade mig när jag klev av tåget, men det gjorde inget. Jag ignorerade henne.
Marc och Winsert ignorerade mig också. Alla verkade ignorera mig idag.
Alla människorna från huvudstaden vinkade och såg glada ut, fast de var väl bara lyckliga över att de inte behövde vara med i spelen. Jag önskar att de kunde göra det, så skulle de få veta hur det känns att dö vid typ tolv års ålder.
Torcy vinkade till sig Winsert, och började viska något i hans öra. Winsert nickade och flinade så stort att man kunde se hans svarta fula äckliga tänder.
Sedan gick han och ställde sig bredvid mig och följde mitt exempel att vinka med ena handen på ett kungligt vis.
Publiken var hysterisk om de fick min eller Winserts ögonkontakt en ända gång.
Jag fnyste för mig själv, och det kurrade pinsamt nog i min mage, men det hördes tydligen inte för de andra.
Men Winsert hörde det för han började fnissa. Jag slog honom surt på ena armen. Det var nog ganska hårt för han tystnade.

"Distrikt 3! Reena Hollow", vrålade en av inspektörerna när det var min tur att ... visa vad jag kunde typ.
Jag var jävligt orolig, och hoppades att jag i alla fall skulle få över fem poäng.
Daniz fick åtta poäng, och det förtjänade hon också, om inte mer. Hon älskade en sak mer än mig och min mamma.
Sitt spjut. Eller, det hon älskade mest var ju Kevin. Jag fnyste i alla fall och gick nervöst fram på golvet.
"Hej", sa jag till inspektörerna. De svarade inte, och jag insåg att jag nog bara skulle visa vad jag kunde.
Jag suckade och tog en av spjuten från bordet framför mig. Daniz ägde på spjutkastning.
Jag vet inte om jag gör det, för jag har aldrig provat.
I alla fall så tittade jag med uppspärrade ögon på måltavlan. Inspektörerna ignorerade mig.
Jag slöt ena ögat och siktade på den röda pluppen i mitten.
Sedan slöt jag mitt andra öga också och lade hela min kraft på att spjutet skulle komma rakt på mitt mål.
När det är dags för spelen har jag nog inte så mycket tid att förbereda mig som nu, intalade jag mig själv och kastade spjuten. Jag slog upp ögonen när ett skräll hördes och inspektörerna slutade prata.
Spjutet - som jag kastat - hade träffat i en av de yttersta ringarna, med styrkan bakom kastet hade varit så starkt att den inte bara hade genomborrat tavlan. Utan också gjort så att tavlan flugit och slagit i väggen med ett brak.
Jag stirrade fortfarande på den förstörda måltavlan när inspektörerna klappade långsamt medan de stirrade på varandra med konstiga blickar. En blandning mellan oro och undran. Jag visste inte vad jag skulle tro om det, och hoppades att det var något bra.
Jag suckade och började gå ut ur rummet.

Och på teven nästa dag fick jag se hur mycket poäng jag fick. Reena Hollow fick sju poäng. Winsert fick fem.
En kille i distrikt 2 fick nio. Och det var inte den första gången jag skulle få se Damon Vendeerhald.

Världens sämsta kapitel, i know... Men jag är lite trött och vill bara ha det här kapitlet ute snabbt... Okej, det finns ingen förklaring.
Det sög :c

Det sög inte alls! Det var jättebra Men en fråga bara, ska de inte träna på att kasta spjut och sådant innan de visar upp sig?

Nja, jag tror inte det... Jag minns i alla fall att de ska träffa sina stylister innan allt osv, men jahh orkade inte med det D:

Det var inte dåligt, det var awesome!

HUR KAN DU KALLA DET HÄR DÅLIGT? DET ÄR FÖR BRA! ♥

haha, du är för underbar ♥

Due (; ♥