PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Hazels kinder var fortfarande högröda.
"Nej, aldrig." svarade hon Emmony. "Hur så?"
Tanken att skjuta pilbåge med mamma, pappa, mormor eller några på något av alla barnhem hon varit på var bisarr. Samtidigt hade bågen känt så rätt, så bekant i hennes händer.
I am seriously freaking out. tänkte hon. Going crazy.

"Coolt. Du ska veta att du har fantastiska skills. Jag trodde jag var ensam om det." Jag ger henne ett leende. "Kom så hittar vi lite lämpligare kläder."

((Kläderna är som på dendär täckninger som jag gjorde. ))

"Skills?" frågade Hazel förvirrat, men följde efter Emmony. Nicholas tog Hazels båge med ett höjt ögonbryn.
"Om du någonsin vill öva med någon, så vet du var jag finns." sa Nicholas och visade en rad perfekta vita tänder. Hazel gick förbi honom utan att bry sig ett dugg.
"Vad menar du?" frågade hon när de gått en stund. "Skills? Vad har du för skills?"



((AWESOME ))

Jag ger Nick fingret innan jag svarar Hazel. "Svärd", säger jag. "Du såg mig, eller hur?"

Hazel log.
"Åh, ja, det såg jag." sa hon. "Du sopade mattan mEd Lennox. Men jag trodde det berodde på träning. Hur kan man bara vara så bra som du?"



((Kan vi inte använda smileys osm i ERH? XD Det skulle vara kul))

"Jag har egentligen inte tränat så himla mycket... Som sagt så är skills bara något som finns." Jag öppnar dörren och går in i det stora klädförådet. Jag tar ner en påse och slänger den till henne. "Pröva de här."

Hazel prövade kläderna Emmony slängde till henne. De passade, men hon kände sig löjlig i de. De såg ut att komma direkt ur en actionfilm, Avengers eller något annat löjligt.
"Seriöst, de här är väldigt överdrivna." Sa Hazel med ett höjt ögonbryn.

"Kanske... Men det är ett minne", mumlar jag.

Hazel såg lite undrande på Emmony som verkade förlorad i tankar, men pressade henne inte.
Hon vände sig till spegeln igen.
Kläderna var inte så hemska, de var ganska bekväma och väldigt praktiska. Ganska snygga också, men det brydde sig Hazel inte om. Hon hade aldrig brytt sig om utseende, vilket var anledningen till att hennes svarta hår var så ojämnt klippt (hon hade skärt av det med kniv nör hon var på rymmen från ett barnhem), alla hennes kläder var enkla (och gamla) och hon använde aldrig smink.
"Tack för hjälpen." sa hon till Emmony när hon bestämt sig för att tycka om kläderna. "Skulle du kunna visa mig runt lite? Thompson-jag menar Mike gjorde det men han verkade väldigt..." Hazel letade efter det rätta ordet, "kylig."
Mike var verkligen kylig. Han hade bara diskret och kallt visat runt henne och använt svåra termer Hazel bara halvt förstod, och aldrig mött hennes blick. Hazel var inte ens säker på att han någonsin riktigt sett henne, om han visste hur hon såg ut eller skulle känna igen henne senare. Mike hade visserligen samma allvarlighet som Hazel alltid haft (särskilt sedan hennes föräldrar och mormor dött), men han verkade kall och brysk och väldigt sträng. Varje gång han frågade något fick hon anstränga sig för att inte säga "Ja, sir Thompson."

"Jag är ledsen Haz, men jag måste gå. Jag och Nicholas ska tävla i skytte." Jag kan inte släppa tankarna på Ceeth.
Jaust då kom Peet in i förådet. Jag skiner upp och ger honom mitt absolut smörigaste leende. "Peeeeet." Jag fladdrar med ögonfransarna.
Peter backar och håller upp händerna. "Jag gillar inte den där blicken", säger han.
"Kan du visa Haz runt? Snääääälla?"
Han suckar. "okej."
"Bra", säger jag och tågar ut ur förådet.