Love twice

superb

Jättebra

Bra!

Hermione

Hermione stod och och väntade utanför troférummet som det var bestämt. Hon kände sig nervös men samtidigt kändes det väldigt spännande.
Hon väntade ytterligare några minuter tills hon såg en skugga en bit bort som sakta kom närmare.
”Du?!” utbrast hon när hon såg vem det var.
”Sch”, sa han och satte ett finger vid läpparna.
”Var det du som skickade det där brevet?” frågade Hermione osäkert.
”Det var jag”, svarade han.
”Men, men...” stammade hon. ”Det kan inte stämma. Du är renblod. Jag är mugglarfödd. Du skulle väl aldrig...”
”Ja, jag är renblod. Men Hermione, jag älskar dig”, nästan viskade han.
Han böjde sig sakta ner och deras läppar möttes.
Först kände sig Hermione illa till mods och försökte dra sig undan men då tryckte Draco henne bara närmare.
När hon faktiskt började tycka om det drog sig Draco sakta undan.
”Inte så illa, va?” sa Draco och tittade på henne.
Hermione visste inte vad hon skulle säga så hon var tyst.
”Du, Hermione”, började han. ”Jag har alltid gillat dig, men inte förns nu vågat visa det. Snälla, säg vad du tycker om mig.”
Först kom hon på en massa saker som spydig, egoistisk, irriterande och mycket mer, men när hon tänkt efter en liten stund så förstod hon att hon faktiskt tyckte om honom.
”Jag... Jag gillar dig också”, var det ända hon lyckades säga.
Draco log. Ett vackert och charmigt leende, tyckte Hermione.
De satte sig ner på det kalla stengolvet. Hermione lutade sitt huvud mot hans bröst och de kysstes igen.

Aw fortsätt!!!♥

jättebra
FORTSÄTT!!!

Måste bara fråga er som läser: Vilket år på Hogwarts tror NI att det här utspelar sig? Alltså under deras tredje-, fjärdeår osv.?

känns som 4-5

Ok

Första gången jag skriver om någon annan än Draco/Hermione!

Ron

Ron satt i uppehållsrummet och väntade på att Hermione skulle komma tillbaka.
Harry satt bredvid honom och snarkade.
Det var så att Hermione tidigare på kvällen hade gått till biblioteket, åtminstone hade hon sagt att hon skulle dit, men aldrig kommit tillbaka. Så då hade Ron bestämt sig för att vänta på henne, han oroade sig allt mer ju mer tiden gick. Harry hade sagt att han bara oroade sig i onödan, hon skulle säkert komma snart, men som Rons trogne vän väntade han tillsammans med honom.
”Kommer hon inte snart”, muttrade Ron.
Ännu en snarkning hördes från Harry.
”Äh, tyst med dig”, sa Ron och puttade till Harry lite lätt.
Ron fortsatte att vänta och fram på småtimmarna hördes ljud utanför.
Porträttet av Tjocka Damen gled åt sidan och in kom Hermione.
”Var har du varit? Vi,” Ron tittade på Harry ”jag, har väntat på dig i evigheter!”
”Varför då?” undrade Hermione ”Jag klarar mig faktiskt själv.”
”Jag blev orolig när du inte kom tillbaka. Vi får ju inte vara ute så här sent och det borde väl du veta?”
”Ja men, ursäkta då!” sa Hermione sarkastiskt,”Och varför oroade du dig?”
(Sen när började han bry sig om mig så mycket? tänkte Hermione)
”Förstår du inte?” sa Ron förbryllat, ”Jag bryr mig om dig, inte som vän, mer än det! Jag gillar dig...”
Hermione stirrade häpet på honom. Hon kände gråten i halsen och sprang upp till sovsalen.
Det gick ju inte speciellt bra, tänkte Ron sorgset.

Kanske inte det bästa men..

ohhh, stackars ron fortsätt
________________________________________________
hihi, jättebra