Perfection in a human body - Bellatrix Lestrange (SV)

Gud vad bra! ~Bevakar den här underbara ff;en~ ♥3

Jippie hon ska få märket!

Mötet fortsatte medan Voldemort talade lågmält. Bella kände inte någon på mötet, men hon brydde sig inte. Hon hade bara ögon för Voldemort för tillfället. Hon lyssnade inte heller särskilt noga på vad han sa, hon fantiserade bara om honom och henne i en säng, omgiven av svarta rosor i ett mörkt rum upplyst av en fullmåne och Voldemorts intensivt lysande, röda ögon mot Bellas ansikte. Naken.
"Bella!", väste Druella som satt till vänster om Bella. Bella vaknade upp ur sina dagdrömmar och tittade på henne. Hon nickade mot Voldemort som satt med rak rygg, knäppta händer och blicken fäst på henne. Han såg bister ut.
"Ursäkta, min herre?", frågade hon nervöst, men försökte hålla sig nonchalant.
"Vi ska äta middag här nu, du ska få märket", viskade Cygnus ivrigt, som satt till höger om Bella. Bella vaknade omedelbart upp från sina tankar och under sina sinnes fulla bruk gick hon fram till sin mästare, till sitt hjärtas man, till sitt livs kärlek. Väl framme neg hon lågt och böjde på nacken, medveten om att hon skulle bete sig hövligt. Hon kunde känna Cygnus och Druellas blickar, blandade med bitterhet och iver, i ryggen.
Nervöst gick Bella efter Voldemort och upptäckte att hans stora orm som hon hört så mycket om, Nagini, ålade bredvid dem. Bella motstod impulsen att hoppa till, fortfarande inställd på att imponera.
Voldemort gick in i en mörk korridor till höger om den stora salen. Han viftade lite med sin trollstav och ett vitt sken lyste upp korridoren.
Att gå i en lång korridor tillsammans med Mörkrets herre är en oändlig plåga, ett evigt helvete. Man är fullt medveten om väggar på båda sidor om en, ett becksvart, lurande mörker bakom en och tidernas mest onda trollkarl framför sig med trollstaven lyft. Bella trevade nervöst efter sin egen trollstav, men en röst viskade i hennes huvud.
Nej.
Bella ryckte till och upptäckte att Voldemorts axar hoppade svagt. Bella vidgade ögonen lite grann.
"Jag ser vad du tänker", sa han plötsligt. Bella blev kokhet i ansiktet.
"Min herre...", började hon stammande och tänkte på sina allt mer än sofistikerade tankar.
"Jag känner inte kärlek", sa Voldemort kallt. Bella ryckte till av hans sätt att gå rakt på sak. Men hon log vagt.
"Det är inte slut än, min herre", tänkte hon.
Och hon visste att lord Voldemort hörde henne.

BRAAWSOME!!

"Bella Lestrange, inte sant?", väste han.

^ Jag tänkte på den där meningen... Hon heter ju Black när hon inte är gift. ^^


Annars skriver du. SÅ. HIMLA. AWESOME!!!! ♥ ♥

BEVAAAAAAKAAAAR!!!!!!!! Så bra! Älskar Bellatrix!

Just det.. tack

bra

Efter något som kändes som en timme, fast det antagligen bara var fem minuter, slutade korridoren i ett medelstort, cirkelrunt rum. Det var fuktigt och rått och ett svagt sken som kom från ljus på väggarna lyste upp rummet.
Bella såg sig omkring och undrade vad de skulle göra. Voldemort gjorde ett tecken åt henne att stanna där hon var och gick sedan över till andra sidan rummet. Han stod där, med ryggen vänd åt Bella och gjorde något. Så stod han i några minuter.
Bella började nervöst trampa från fot till fot och undrade vad han gjorde. Osäkert började hon treva efter sin trollstav i fållen. I samma sekund som hennes fingertoppar rörde i staven snodde Voldemort runt med en katts hastighet - med trollstaven lyft. Bella spärrade upp ögonen, men kände sig inte otrygg. Hon kände sig behärskad och lugn i de hundradelssekunderna hon hann tänka före Voldemort skrek.
"Crucio!"
Bella kämpadeemot för allt hon kunde. Hon hade en gång för länge sen haft en galen vikarie i Försvar mot trollkonster som utövade Cruciatus-förbannelsen på dem och sa att det var bra att de visste hur de kändes när de stod mitt emot lorden han själv. Bella hade för allt hon kunde kämpat emot i flera minuter, men sen blev hon slapp och smärtan var obeskrivlig.
Men vikarien visste inte vad han svamlade om.
När lord Voldemort kastade en Cruciatus svepte samma extrema smärta genom en och den ökade i kraft, den ökade hela tiden. Det var svårt att kämpa emot och hela tiden pulserade det in nya plågor i Bellas kropp. Hon motstod impulsen att skrika.
Helvete Bella, du är den Mörka herrens tjänare nu, tänkte Bella beslutsamt. Och hon kämpade emot för allt hon kunde. Hon bet ihop och skuffade långsamt ner handen mot sin trollstav. Med ett stön lyfte hon den och riktade den där hon trodde att Voldemort var -hon hade ögonen hårt slutna.
Incendio... Bella kände inte ruset av adrenalin när en trollformel lyckades. Hon försökte igen, och med en sista kraftanstränging skrek hon;
"Incendio!"
Smärtan försvann i ett knäpp. Det var som om det aldrig hänt, men Bella flämtade tungt och slukade luften, hungrande.
Ingen skada hade skett på lord Voldemort, men han såg på Bella med nya ögon. Han var intresserad, han ville definitivt ha henne. Bella drog ett djupt andetag och försökte hindra den hastiga andhämtningen.
Voldemort log nöjt, ett kallt leende som sa ungefär "du kan bli en av mina angängare, men det blir inte lätt. Tro inte att en flicksnärta får alla på en gång".
Bella, som alltid varit en duktig avläsare sa käckt;
"Jag ska göra vad som krävs." Voldemort log kyligt.
"Bellatrix Black."

Och så gick det till när Bella fick namnet Bellatrix, när Bella fick ett ärofyllt namn av lord Voldemort på första dagen.

Bellatrix Black.