Dramione- A forbidden love

Jättebra!
Och det är bra att de senaste kapitlen är längre än de var i början!

Bra!

Jättebra!

Jättebra

Kap 14.
Hermione vaknade av ett lätt slag på kinden. En kvinnas röst skar genom det svarta, tysta hon legat i. Sakta öppnade Hermione ögonen och upptäckte då madam Pomfrey på knä bredvid sig.
"Sch... Du behöver inte stiga upp. Ansträng dig inte", sade madam Pomfrey, och fortsatte;
"...Jag ska ta dig till en viloplats...! Ta det bara lugnt! Då du är redo kan vi prata om vad som hänt. Jag måste bara hämta rektorn."
Hermione kände det kalla golvet mot huvudet och värk i hela kroppen. Vad var det som hade hänt...? Hermione ansträngde sig för att komma ihåg.
Hon skulle prata med Draco... För att hon bestämt sig...
Hermione försökte få pusselbitarna som blandats på rätta platser. Något hände. Hon mötte någon.
Innuti sitt huvud såg Hermione en suddig bild. En grupp med- pojkar. De kom närmare.
Plötsligt kom hon ihåg. Slytherinarna.
Hermione slog upp ögonen. Hon kom ihåg hur hon jagats och all smärta och... Draco?!
"...Draco?!" utbrast Hermione. Madam Pomfrey såg på henne och blinkade.
"Gjorde Draco Malfoy detta?"
Hermione fnös.
"Nej, han...!"
Hermione stannade mitt i meningen. Hon kunde väl inte säga det till Pomfrey...? Dracos rykte skulle åka utför. Igentligen var största frågan- varför bry sig?
Madam Pomfrey verkade vänta på svar och höjde ögonbrynen.
"...Han...?"
Hermione avslutade sina tankar och tog ett djupt andetag- som hon genast ångrade, eftersom att det gav henne hårda smärtor i bröskorgen- och svarade.
"Han... var med i min dröm just. Han har inget att göra med fallet", sa Hermione stelt, och pustade sedan ut. Det var jobbigt att prata. Madam Pomfrey såg ändå allt annat en nöjd ut.
"Den- eller det- som har gjort detta, är verkligen brutal! Åtminstone ett revben knäckt, som du ser ut. Säkert innerliga skador också. Några slag till och det skulle bli bestående skada...!" babblade madam Pomfrey på, och lyfte upp Hermione.
Men Hermione orkade inte ens försöka hjälpa. Hennes enda tanka var;
Var är Draco nu?...

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaawwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwwweeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeessssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooommmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm
eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

^^ I agree ♥

Jättebra

Kap 15.
Avlägsna röster ekade runt Hermione. Men hon vägrade att lyssna. Det enda hon ville ha var Draco.
Draco, pojken som räddat henne.
Draco, pojken som kysst henne.
Draco, pojken som Hermione älskade.

Hon ryckte till och slog upp ögonen av en smäll på kinden- inte hård, men tillräckligt- och blinkade några gånger innan hon såg att det bara var Ron och Harry. Och några till hon inte brydde sig om just nu.
Vad tänkte hon med? Bara Ron och Harry!
"Ni skulle inte ha kommit, jag mår fint", sa Hermione och log oäkta mot dem. Harry och Ron såg tvivlande på varandra, och sedan böjde sig Ron mot henne.
"Du måste berätta allt då du slipper härifrån, eller om madam Pomfrey lämnar oss- som är högst omöjligt", viskade Ron till Hermione.
Hermione hade ingen lust att berätta till någon vad som hänt, hon ville hålla det för sig själv, men det var ju hennes bästa vänner det var frågan om.
"Okej", svarade Hermione.

Bra!