När de bytte liv [SV]

Tack!

Jag vet. Det där med presens och imperfekt beror på att jag skrev de två första kapitlen först, och sedan hälften av det tredje då jag kom på att det var bättre med presens. Så jag ändrade. Jag måste ha missat lite

Stavfelen, oj...oj..oj.... Jag läste ju igenom...! *dumma mig* Kanske behöver glasögon. ^^

Det ska bli bättre!

Ifall du behöver glasögon, skaffa dom här.

Skriv meeera!!

Hahah!



Håller på

Har skrivit 3/4. ^^
Det kommer bli ca. 2 sidor. Jag kollade just Tempuset (eller vad man ska säga) det stämde inte rickrigt. Skiftade verkligen mellan imperfekt och perfekt -_-

Perfekt! ♥

Jag är typ klar. Ska jag lägga upp det, eller skriva extra långt?

skriv liiite mer och lägg upp sen, tycker jag

Kap. 3: Att bli ung

McGonagals hjärna arbetar för fullt. Hon ser sina händer. Den lena släta huden och de väl målade naglarna. Hon känner sig starkare än någonsin förr och vet att hon kan röra varenda del av kroppen utan problem. Hon har sett sin spegel bild och har sett de grå ögon som blickar tillbaka på henne. Hon har sett den breda munnen i sitt ansikte och de många fräknarna. Hon vet att hon är någon annan. Hon vet att hon är Ms Harmer, eller Alice kanske hon borde säga. Hon vet det. Hon ser det. Men hon kan inte förstå.
”Hur? Varför?” de frågorna återkommer hela tiden. Hon mumlar de för sig själv så ofta att hon knappt hör det längre.
Minerva sitter i Slytherinetjejernas sovsal. Det ligger en flicka och sover i en av sängarna. Hon heter Pansy Parkinson. Minerva har haft henne som elev ett tag nu. Hon är en förfärlig person. Nu måste hon dela rum med henne också!
”Men Draco är såååå snygg!”
”Tycker du? Jag tycker han är lite…”
Tre fnittriga skrikiga tjejröster öppnar dörren till sovsalen. De kommer in och tvärstannar. Minerva tittar upp.
”Alice?” säger en av flickorna med avsky i rösten. ”Vi går, hörni.”
De svänger ut ur rummet med säkra steg.
Minerva ser surt efter dem. Är de så elaka mot varandra i elevhemmen? Hon visste inte att elever betedde sig så illa! Hon behövde ta itu med det här nu. Med en gång. Hon reser sig häftigt upp och tänker gå till rektorn. Så sjunker hon plötsligt ihop med en suck.
Minerva kan inte då till Albus så här! I Alice kropp. Hur skulle hon kunna förklara det? Han skulle inte tro henne.
”Oj, oj, oj…” kvider hon och lägger bekymrat huvudet i händerna.
Någon snörvlar till och sätter sig sömndrucket upp. Den är Ms Parkinson.
”Tyst med dig, skitunge!” fräser hon och somnar om.
Minerva tittar inte ens upp. Det verkar som att Alice kropp är van vid förolämpningar. Den reagerar inte. Minerva skulle nog ha flugit upp och skällt ut barnet. Men det kan hon inte göra nu. Hon är en elev. Ingen lärare. Hon kan inte skälla ut andra. Hennes riktiga jag sover nog just nu gått i hennes egen säng. Med ett lent sidenlakan och en mysig sprakande brasa…
Minerva far upp. Nej, nu sjutton ska hon ta tillbaka sig själv! Hon vill inte leva om 70 år som Alice Harmer!
Minerva öppnar dörren och kommer in i Slytherines uppehållsrum. Det är mörkt och lite kyligt. Hon huttrar till. Öppnar dörren till korridoren och skyndar upp för trapporna. När hon kommer in i Entréhallen ser hon sig omkring. Hon får verkligen ett annat perspektiv här nerifrån. Allt är mycket större nu, och hon är kortare.
”Ms Harmer?”
Hon reagerar först inte, sedan mins hon vad hon nu heter och vänder sig om.
”Ja, professor Snape?”
Severus går fram till henne. Tornar upp sig över henne. Han ser hotfull ut. Minerva bereder sig för en förolämpning och en kaskad av elaka ord, men istället får hon höra något helt annat.
”Du gjorde ett strålande jobb med uppsatsen!” Snape ler varmt mot henne. ”Jag förundras verkligen över hur bra du är på trolldryckskonst! Precis som jag, när jag var i din ålder.” Han ler igen och rufsar om hennes hår vänligt.
”Tack”, får hon fram och tvingar sig at inte ta ett förvånat steg bakåt. Är det här verkligen Severus Snape?
”Jag ser fram emot din nästa uppsats! Den kommer handla om…” han böjer sig fram och viskar busigt i hennes öra”…Skrynkelhornade Snorkackor. De är underbara! Jag vet att det inte är så många som tror på dem, men jag har faktiskt sett en. De är så söta.” Han ler drömskt. ”Vad kul att du också tycker om dem!”
”Mhm…” säger hon ihopknipet.
”High Five!” ler han och sträcker fram sin hand.
Minerva känner sig helt snurrig. Hon visste inte att Severus hade en så… barnslig sida.
”High Five!” säger han igen. Den här gången lyfter Minerva handen och ”High Fivar”.
”Hejdå, Alice! Ses imorgon!”
Han skuttar iväg.
Minerva går mot sitt sovrum, grubblande. Tankarna snurrar som en karusell.
Så Alice känner professor Snape. Han är egentligen glad och pratsam. Han skämtade med mig.
Hon kliar sig i huvudet. Hon måste verkligen fråga Ms. Harmer om det här. Plötsligt blir hon beslutsam och skyndar iväg mot sig själv.

ALICE SYN

När hon just krupit ner i den lena varma sängen igen, och precis slutit ögonen, öppnas dörren med en smäll.
Alice sätter sig stelt upp och får se en ilsken Alice Harmer stega in med bestämda steg. Hon drämmer igen dörren efter sig och ser surt på Alice.
Plötsligt klarar Alice tankar och hon förstår. Det är McGonagal i hennes kropp som kommit in. Hon suckar och tittar ner på sina händer.
”Vad är det här?!”
”Vad då?”
”Vad är det som händer?!” McGonagal sveper med handen över rummet. ”Du är jag, och jag är du?!”
”Jag… Jag vet inte.”
”Jag vill inte vara en liten barnunge! Jag vill vara mig själv! Kan du inte fatta att det blir jobbigt att leva i 70 år till, och inte vara sig själv?!”
Alice tvekar, men öppnar munnen och protesterar. ”Hördu, det är inte mitt fel! Det är inte mitt fel att vi bytte liv! Det är inte jag som bestämmer sådant”, hon ser stint på Minerva. ”Och kalla mig inte barnunge. Du beter dig själv som en.”
Alice reser sig upp och börjar gå omkring i det gröna hemtrevliga rummet.
”Vad ska vi göra då?” Det är Minerva igen. Hon har tydligen förstått att det inte är Alice fel och gett upp. Nu sitter hon i en av fåtöljerna och hänger med huvudet.
”Jag vet inte… Vi kanske kommer på något…” hon stannar och blickar ut genom fönstret. ”Till dess måste vi väl leva med det här. Det är så här det är nu. Vi måste klara oss igenom det.”
”Hur gör man det då?”
Alice lägger märket till att McGonagal beter sig mer som ett barn än Alice själv. De har fått omvända roller. Nu är det Minerva som är 13 år och ställer frågor, och Alice som plötsligt blivit 70 och besvarar dem.
”Du måste verkligen hjälpa mig med lektionerna.”
McGonagal spärrar upp ögonen. Hon suckar trött.
”För annars kommer jag att verka som en oduglig lärare när jag blir mig själv igen.”
”När du kommer tillbaka till ditt eget liv så kanske det är försent att rätta upp allt igen. Du måste lära mig nu, så att inte hela din karriär rasar”, nickar hon.
”Varför bryr du dig ens om mig? Om mitt arbete och om mitt liv?”
”För att om jag inte gör det, gör du det inte heller. Med mitt liv alltså. Du kan förstöra precis allt.”
”Vad har du att förlora? Jag märker hur elaka de är mot dig?”
Alice känner hur hennes kinder hettar. Hon vill inte att någon ska få reda på det där…
”För att det finns någon som är speciell… Någon jag gillar.” Tänk om hon säger något till honom?, far det genom Alice huvud.
Minerva fnyser. ”Ska vi inte börja med din lektion då?”

De sitter hela natten och övar in morgondagens lektionsplaneringar, Minervas schema och elevers namn. Alice behöver kunna svara på varenda fråga, rätta vartenda prov och kunna varenda trollformel. Tillslut, klockan 4 på morgonen, kan hon nästan allt. Hon har förfärligt ont i huvudet, och är så trött, men hon ska kunna klara av lektionerna i alla fall.
”Klockan 2 ska du och Pomona äta lunch tillsammans.”
”Pomona?”
”Professor Sprout”, suckar McGonagal. ”Ni ska ses vid portarna och sedan promenera till Hogsmead. Där ska ni äta på Trekvastar. Om hon vill att du ska beställa åt henne så ta grillad testral. Hon älskar det.”
”Grillad testral.”
Minerva nickar. ”Med extra potatis och salt.” Hon fortsätter. ”Sedan går du själv tillbaka och hinner precis till sista lektionen. Jag är med på den.”
De lektioner McGonagal skulle vara med på skulle bli lättast. Då kunde hon svara på en fråga om Alice glömde bort den. Det skulle inte häller se konstigt ut om Alice överlät frågan till en elev.
McGonagal suckar igen och reser sig. Hon öppnar dörren till korridoren. ”Gå nu till min säng och sov lite. Du hinner säkert få ett par timmars sömn. ”
”Hejdå.” Alice är glad att bli av med Minerva.
”Glöm inte att du ska gå upp klockan…”
Alice slår igen dörren framför henne. Äntligen tyst. Hon nästan hoppar, precis nästan för hennes leder tillåter inte mer, ner i sängen.
Hon sluter ögonen och somnar med en gång.
Hon tänker inte en tanke på hur morgondagen ska bli.

Hennes första dag som lärare.
-----------------------------------------------------------

Nu kommer själva historien att börja.
Med skillade lektioner och kärlekskrumelurer, för att citera Tamburlaine. ^^

Föresten hoppas jag att det inte var lika mycket stavfel, om tidsform fel som förra gångerna :3

EDIT: Det blev 3,5 sidor ^^

Bra!

ny läsare!