L'amore vince tutto [SV]

Surprise! Så där två år senare, men ville verkligen börja skriva igen.

Capitolo Quattro

Innan jag var där jag nu är trodde jag att de som var där jag nu befinner mig kunde vara överallt samtidigt, att de egentligen inte transporterade sig till någon speciell plats de bara var överallt. Kanske är det någonting som vi i tidig ålder får lära oss, att någon alltid finns där. Men så som jag känner just nu är det inte möjligt att någon alltid var där för jag har inte en chans att vara överallt för alla de som jag älskar. Ibland vet jag inte om det är jag själv som bestämmer vart jag ska heller, för nu är det som om jag svävar runt slottet. Jag är återigen vid uggletornet men finner endast Harry där och jag tar mig in i slottet och ser hur George tar sig ner för trapporna. Det verkar som om alla har fått sitt avslut och känner sig redo att åka. Själv tar jag mig uppåt slottet och till alla de platser som jag kommer ihåg. De platser där jag ändå spenderade en stor del av mitt liv, jag tar mig in i Gryffindors sällskapsrum och passar på att ta en titt i rum jag aldrig fick möjlighet att se. Jag börjar nu känna mig ensam. Vi står i slottets mitt plats du och jag, och allt är så tyst. Det är näst intill skrämmande. Jag får en känsla av att vi faktiskt är helt ensamma, det är bara du och jag och det skrämmer mig för jag är inte redo att säga hej då.

Jag bara flyger och flyger och det går så snabbt, jag vet inte vart jag är på väg eller vad jag gör men helt plötsligt är det mörkare och det ända ljuset kommer ifrån fönstren bakom mig, framför sitter två skuggor på en bänk under ett träd. Det är två skuggor jag känner igen och det är inte första gången jag står här bakom dem. Återigen iakttar vi Ron och Hermione när de sitter och pratar, jag är för långt bort för att höra vad de säger så försiktigt närmar jag mig. Minnen. De pratar om skolgången, om saker de upplevt under sina år på skolan och hur de har förändrat dem själva. Det är inte längre tårar och oroliga ansikten utan leenden och skratt. En dörr öppnas och Ginny kommer ut, hon går nästan igenom mig och jag undrar om hon kan. Hade jag inte flyttat på mig hade hon bara kunnat passera genom mig utan att någon av oss skulle reagera? Hon säger att det finns mat på bordet och jag undrar om jag kan äta. Jag har inget minne av när jag sist åt och förundras över att jag inte är hungrig. Det unga paret reser sig från bänken, Ron sträcker ut sin hand till Hermione som tar den och tillsammans går de in. Jag skulle säkert kunna följa efter dem in genom den öppna dörren men något stoppar mig. Något som jag inte vet vad så istället är jag här utanför och tittar in på ett bord där alla de jag bryr mig om sitter. Det är tyst en liten stund men pratet börjar sakta ta fart och inom loppet av några minuter sitter alla och pratar i munnen på varandra. Denna situation får mig att känna mig lite orolig, allting känns som vanligt, som det alltid gjort så tänk om de glömmer bort mig. Kanske... att de redan har glömt bort mig.

Superbra. Fortsätt skriva du skriver verkligen bra

Bra! Du skriver superbra! Man kan verkligen leva sig in i texten!

Haha, jag hittade denna och tyckte om det första kapitlet så tänkte att jag skulle läsa de kapitlena som fanns i alla fall, men så ba wwwoh du har fortsatt!!
Här är en ny bevakare i alla fall.