En Hemsk Olycka [Privat Roll]

När Amanda hörde sin fars höga snarkningar tvingade hon sig till att öppna ögonen. Hon var på sjukhuset. Precis som hon misstänkte. Rummet var målat i vitt och luktade äckligt sterilt. Precis som om lukten förstärktes när man såg vart man befann sig.
Egentligen visste hon inte varför hon inte vågat öppna ögonen tidigare. Det kändes så löjligt nu efteråt. Kanske hon bara ville försvinna.
Amanda längtade efter sin mor och tvillingsyster. Hon undrade vart de var, men vågade inte stiga upp ur sängen.

"Var är Amanda?" vågade Vanessa fråga tillsisst. Lars kollade på henne och tog av sig glasögonen.
"Om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Jag tar inte hand om din vän."
"Din idiot! Amanda är inte bara en vän! Hon är min syster! Min tvillingsyster!" Lars såg förbluffad ut av att någon kallade honom "idiot".
"Visa hyfs! Din otacksamma lilla unge! Du har både bruten fot och ett jack i pannan! Om inte hade ringt om olyckan skulle du farit med den där unga tjejen till himmelen!"
Tårarna började rinna i ansiktet på Vanessa.
"Så hon är död! Min syster Rachel?"

((Du rollar så grymt bra! ♥))

Nästa gång Amanda öppnade ögonen var det mörkt i rummet. Och ensam.
Hon lösgjorde sig försiktigt från alla lager av filtar och lakan för att ta sig upp. Det vita nattlinnet var långt och veckade sig kring hennes smalben.
Hon tryckte upp dörren som ledde ut i korridorren. Tveksamt satte hon det ena steget efter det andra.
Den oändligt långa korridorren var tom, som när på några mjukisdjur. Förmodligen skulle de göra vistelsen bättre för barnen här, men Amanda tyckte bara det blev värre. De passade liksom inte in där.
"Du." Amanda snodde runt av förskräckelse då hon hört rösten. Men det var ingen där. Det var läskigt. Hon var säker på att hon hört någon tala.

((NEJ DU ROLLAR BÄST♥!))

Vanessa hade gråtit. Hela dagen. Hela natten.
Tillsist hade nog Lars fattat hur allvarligt det kändes för henne.
Lars hade gått iväg och sagt att han behövde göra något viktigt.

Vanessa suckade. Hon kollade ner på nattduksbordet som stod bredvid sängen. Vanessa tog upp en gammal KP.
Hon bläddrade lite i den. När hon hittade en novell som såg spännande ut.
Rubriken var:
En hemsk olycka i livet
Novellen handlade om en kille vars bästa vän blir överkörd. Och killen ville aldrig bli glad igen. Men så får killen en ny vän som hjälper killen med att tänka på annat.
Hur kan man glömma det? Det var ju verklighet för Vanessa nu?
Plötsligt öppnades dörren och Lars kom in med en annan läkare bakom sig.
"Kom. Du ska träffa Amanda nu", sa Lars.

((Neeej, du såklart ♥))

((Ops. Jag är lat, så det kanske inte blir så långt :3))

Amanda slog upp ögonen. Hon var tillbaka i sin säng. Kanske det hon upplevt i korridoren varit en dröm. Hon visste inte. Det var precis som om någon dragit en slöja över hennes medvetande. Hindrade henne från att skilja på verklighet och dröm.
I övrigt så var det ljust i rummet. Solens strålar letade sig in genom de mörka draperierna. Alltså var det redan morgon.

((Awesome!))
Vanessa hjälptes upp ur sängen.
Hon fick ett par kryckor att stödja sig på.

Efter fem minuter var Vanessa i korridoren. De passerade dörrar med namn på.
Och så kom de tllsist fram till en dörr där det stod:
Amanda Jensen.

((Ditt med! ))

Amanda drog nervöst upp täcket så att bara ögonen syntes då hon hörde steg utanför rummet. Hon tyckte inte om alla läkare som tittade till henne med jämna mellanrum. De som låtsades att de brydde sig trots att det inte spelade dem någon alls roll. Det här var deras jobb, inte deras liv, även om de säkert såg hur många som helst mista sin familj eller framtid. Amanda tänkte att hon aldrig skulle orka jobba här. Det skulle vara alldeles för smärtsamt för de som brydde sig tillräckligt.

((Ditt är bättre!))

Vanessa flämtade till dörren öppnades.
Det var ett halvstort rum. Väldigt vitt. Mer vitt en vad man kunde tro.
Och mitt i rummet var det en stor säng.
"Amanda?" andades Vanessa.

((Neeej! ))

Amanda drog lättat ner täcket en aning. Det var ingen dum läkare eller sjuksyster. Det var Vanessa.
Hon steg upp ur sängen och mötte sin tvillingsyster i en mjuk omfamning.

Vanessa kramade mjukt om Amanda. Hon hade verkligen saknat henne.
"Hon är borta, det vet du va?" mumlade Vanessa tyst.