CC - I am going to be the greatest! [SV]

Waaaaah! Förlåt, förlåt, förlåt! Jag är en hemsk person! Just när jag hade lovat att det skulle gå fortare blir jag ännu långsammare *gråta i ett hörn* Jag ska bättra mig, jag lovar! TT^TT
--------------------------------------------------------------
Kapitel 5: Överraskning
Den kvällen när Colin har satt på mikron för att värma de inplastade portioner med färdigmat som är Dennis och Colins middag hör de båda hur en nyckel vrids om i ytterdörrens lås följt det inte alltför vanliga ljudet av ett par stora mansskor vars undersida skrapas av mot dörrmattan innan de tas av. Eller rättare sagt skulle ha tagits av om den trådslitna mannen inte hade blivit överfallen av två överförtjusta pojkar som skrikandes och pratandes i munnen på varandra river och sliter i de dammiga kläderna. Colin gissar att deras pappa har jobbat extra på något slags stenbrott.
”Se så, lugna er nu”, mumlar pappa George förskräckt och försöker att dra loss sina kläder ur barnens grepp utan att röra vid dem. Åh. Colin har helt glömt bort att deras pappa är rädd för kroppskontakt. Med kinder skiftar svagt i rosa av skam lösgör sig Colin från George och lossar med ett tappert och väldigt ansträngt leende Dennis fingrar från pappans ytterrock.
”Kom igen Dennis! Låt pappa få ta av sig ytterkläderna!” Colin skrattar trovärdigt innan han lekfullt tar tag i Dennis ben och släpar en halvt skrattande, halvt skrikande Dennis in i köket igen.

Den konstgjorda, lite fuktiga lukten som fyller köket när både Colin, Dennis och deras pappa drar av skyddsplasten på sin mat i ungefär samma ögonblick är så välkänd att den bara är en förstärkning av hur det vanligtvis luktar i köket. Kanske är det bra att den är välkänd, för Colin tycker att det luktar lite som den överkokta kål de fick i skolan för ett tag sedan. Då är det tur att det finns annat att koncentrera sig på. Dennis till exempel, och han är fast besluten att berätta för George om varenda liten sekund som har gått sedan de möttes senast. Med vissa undantag förstås – ingen av dem har ens nämnt att Dennis inte har några vänner i skolan eller att de springer hem från skolan varje dag på samma sätt som en förrymd brottsling skulle fly från polisen. Tanken verkar inte ens ha fallit Dennis in och Colin förstår varför. Det finns så mycket annat att berätta om att man knappt kommer ihåg det dåliga.
”Pappa, pappa! Vet du? Blommorna har börjat blomma nu!” utbrister Dennis och Colin ler när han inser vart Dennis vill komma.
”Har de? Så fint då.” Deras pappa är lika fåordig som alltid och verkar vara fullt koncentrerad på att få tag i några ärtor som fortfarande är frysta och som rullar runt i plastformen.
”Pappa? Vem är det som sköter våra blommor?” frågar Colin nyfiket. Deras blomsterrabatt och de få buskarna som är utplacerade på tomten är alltid välklippta och välskötta. Kanske det var någon snäll granne? Eller kanske de hade en egen liten pyssling! Colin hoppas på det senare.
”Ehrrm, ja…” George harklar sig onödigt länge och Colin kan se att hans hals är djupt röd. ”Ehum… tja, jag brukar ju gå ut och rycka ett ogräs eller två när jag har tid”, mumlar han och flackar med blicken.
”Va?! När då?!” Dennis ser uppriktigt förolämpad ut över att George verkar ha tid med ogräs men inte med dem.
”Ser trädgården verkligen så illa ut?” Nu är det Georges tur att se förolämpad och sårad ut. ”Jag vet att den inte är som på Carlas tid men jag trodde i alla fall att den såg… anständig… ut.” Carla är Colins och Dennis mamma. Det finns bara två bilder på henne i hela huset: den ena är ett bröllopsfoto och den andra är ett familjefoto som togs bara några timmar innan den stora krock som ägde rum i en T-korsning. Carla och tre andra människor som varit på väg över gatan hade blivit påkörda av en bil vars förare körde mot rött. Tre andra bilar från de andra hållen av vägen hade även de dragits in i kraschen som orsakade åtta människors död och lämnade två personer med skador för livet. Det fastställdes att gärningsmannen hade varit kraftigt påverkad av droger, men då var det för sent att ställa någon inför rätta – gärningsmannen hade redan lämnat sin grovt tilltygade kropp tillsammans med resten av offren.
”Har mamma hjälpt till i trädgården?” frågar Dennis överraskat och Colin tycker sig höra en liten gnutta vördnad i hans röst. Dennis minns inte Carla över huvud taget så därför är allt som Carla har lämnat kvar extra viktigt för Dennis. En gång har han till och med gått så långt att han har sovit med en av hennes parfymer. Flaskan gick självklart sönder och det sista minnet av den fanns fortfarande kvar i deras säng i form av en svag lavendeldoft.
”Självklart. Den var hon som skötte den. Trädgården såg ut som ett paradis under hennes vård”, säger George med drömska ögon. ”Hon planterade faktiskt den rhododendron som växer i rabatten.”
”Och… vilken av blommorna är det?” frågar Colin oroligt. Det kan väl ändå inte vara…?
”Va? Åh, jaha, det är de rosalila blommorna som ser ut lite som bollar.” Colin känner hur hjärtat sjunker i bröstet.
”Vaa? Men de har ju vi… mfffph!” Colin sätter snabbt handen för Dennis mun och skrattar nervöst. Georges ögonbryn höjer sig likt ormar som är på väg att anfalla.
”De har ju vi sett!” säger Colin till ormarna. ”De var… är jättefina!” försäkrar han dem med en oskyldig min.
”Det låter som om ni vet mycket om rabatten. Då kanske ni kan hjälpa mig att rensa den efter maten.” Det är ingen fråga och i Colins öron låter det mer som ett hot än ett påstående. Trots det nickar både han och Dennis med stora skrämda ögon och Colin kan inte låta bli att känna ett sting av ilska mot den lilla fågel som har satt dem i den här situationen.

Rabatten ligger på baksidan av huset, på motsatt sida av ytterdörren och Colin känner hur hjärtat väger tungt i halsgropen när de närmar sig husets första knut.
”Ska… ska vi inte rensa lite ogräs från grusgången först?” föreslår Colin och Dennis nickar frenetiskt.
”Det gjorde jag när jag kom hem”, svarar George kort och gör en kort handrörelse mot den ogräsfattiga grusgången. Colin börjar misstänka att George inte bara brukar rycka ”ett ogräs eller två” men han hinner inte påpeka det förrän de har svängt runt knuten och bara har husets kortsida kvar.
”Titta! Titta pappa!” ropar Dennis och rusar iväg mot den stora eken som finns på tomten. ”Jag tror att jag såg någonting!” Colin och George närmar sig långsamt och Colin håller tummarna för att det Dennis har hittat kommer att få George att glömma vad de gick ut för.
Någonting visar sig dock vara skärvorna från glasflaskan som Dennis slog sönder tidigare på dagen och George verkar inte imponerad.
”Men oj Dennis! Tänk att någon har kastat in en glasflaska på vår tomt, fy! Vem tror du att det var pappa?”
”Antagligen någon av grannarna.” George gör en ansats att gå vidare men Colin rycker i Georges tröjkant för att hålla honom kvar.
”Men… varför?” fortsätter Colin envist. ”Varför skulle någon göra en sån sak?”
”Hur mycket vi än frågar oss det kommer svaret inte att få flaskan att försvinna, ska vi fortsätta eller vill ni stå kvar och beundra glasskärvorna en stund till?”
”Ja! Snälla pappa, får vi det? Snälla, snälla?” ber Dennis som inte har förstått piken. George bara skakar på huvudet och fortsätter att gå mot rabatten.

Nu är det slut på ursäkterna. Det är inte det att Colins fantasi har tagit slut, men de står alla tre framför blomsterrabatten. Två häpna miner och en likgiltig.
”Men… hur?” slipper det ur Dennis som gnyr svagt. Eller vänta, gnyendet kommer från Colins hals. Han sväljer häftigt för att få stopp på det samtidigt som han förvirrat stirrar på de rosalila blombollarna som vajar i den svaga kvällsbrisen. De vajar på sina gröna stjälkar. Som sitter fastrotade i marken.
”Jag antar att ni har någonting ni vill erkänna?” George tittar strängt på sina söner vars förvirring snabbt byts ut mot skamsna miner. Hade deras pappa redan sett förödelsen och köpt nya blommor för att ersätta de andra?
”Pappa, jag kan förklara!” ropar Colin desperat och Dennis underläpp darrar trots att han försöker visa sig tapper och inte gråta.
”D-det var en få… en fågel”, snörvlar Dennis.
”En fågel? Nu förstår jag inte riktigt”, säger deras pappa förbryllat. ”Nåja, vad den där fågeln än spelar för roll i det hela så verkar den ha fått er att intressera er för trädgårdsarbete, och jag måste verkligen berömma er. Jag kan inte minnas senaste gången som den här rabatten var så grundligt rensad och välskött! Ser ni hur glad rhododendronen ser ut?”
Colin och Dennis utväxlar en snabb blick för att försäkra sig om att den andre vet lika lite som en själv innan de vänder sig mot George igen.
”Överraskning!” utbrister de med en mun och lättnaden över att inte ha fått en utskällning får dem att dansa runt rabatten med höga skutt och glada skratt.

Amazing. ♥

AWSOME!♥

Bra!!!

Så. himla. bra ♥

Jättebra! ♥

Det här är en otroligt välskriven ff, och tänker absolut bevaka ^^ du har en jätte originell idé, har inte förr sett en ff om Creevey bröderna, och oj så väl du beskriver dem. De är ju alldeles över härliga ♥ väntar bara på att Colin åker iväg till Hogwarts

Super många tummar upp, jag har inget negativt att säga om kapitlen. Dialogerna är flytande, karaktärerna trovärdiga och de fick ju min sympati genast från första kapitlet!

Perfekt ♥ keep it going!

Åh, tack för alla fina kommentarer, de värmer verkligen och gör det så mycket enklare att fortsätta!
Tyvärr är det så att NaNoWriMo har och kommer att ta upp mycket tid under den här månaden och hur mycket jag än vill och försöker så kommer CC-kapitel tyvärr att komma ut ännu långsammare än tidigare. Men BARA under november månad, sedan lovar jag att ta igen det med alla nya idéer som jag kommer på under månaden. Förlåt för förseningen!

Superbra!

Sådär, nu har ni väntat länge nog och jag tänker, efter att ha misslyckats med NoNoWriMo, återuppta CC med inställningen att man inte kan misslyckas två gånger i rad.
Man kan inte misslyckas två gånger i rad... Man kan inte misslyckas två gånger i rad... Man kan inte...
---------------------------------------------------------------------
Kapitel 6: Fattiga äter inte bacon.
Colin sträcker ut sina armar i luften och flyger över staden nedanför. Alla människor ser ut som små prickar från hans höjd och några småbarn pekar förundrat och förtjust på honom från gatan. Colin vinkar tillbaka.
Han älskar det här! Vinden i håret, utsikten, känslan av att vara tyngdlös och lukten av bacon… Vänta lite… bacon? Colin vaknar med ett ryck i sängen och ser sig förvirrat omkring. Solen lyser in genom den urblekta rullgardinen den här julimorgonen och klockan på nattduksbordet pekar på åtta. Trots det har baconlukten inte försvunnit.
”Dennis, vakna!” Colin tar tag i Dennis smala axlar och ruskar om honom. Dennis gnäller svagt och skruvar på sig utan att vakna. ”Skyll dig själv då!” muttrar Colin och rusar bort till fönstret där han med ett karateslag lossar på rullgardinens sugpropp. Som på given signal far rullgardinen uppåt och slår i översidan av fönstret med en smäll.
Om solen har lyst stark förut bländar den nu och Colin blinkar frenetiskt för att få bort de konstigt färgade solreflexer som dansar framför hans ögon. Fortfarande blinkande tar han upp en liten leksaksspegel från golvet i rummet och vinklar den så att solen lyser rätt på Dennis ansikte. Det resulterar i mer gnällande… Colin vinklar långsamt spegeln så att ljuset träffar Dennis stängda ögonlock… Pang!
I sina försök att få bort det otrevliga ljuset har Dennis backat rätt in i sänggaveln och det är bara det faktum att Dennis fortfarande är så nyvaken att han inte har förstått vad som har hänt som gör att han inte börjar gråta. Colin studsar skyndsamt upp i sängen igen och viftar med handen framför Dennis ögon för att skifta hans uppmärksamhet från det värkande huvudet till Colin.
”Lukta”, befaller Colin och Dennis sniffar oförstående i luften en stund innan ett brett leende sprider sig över hans ansikte och han tittar på Colin med gnistrande ögon.
”Bacon!” utbrister han andlöst och gnuggar ena handen mot magen som för att understryka hur mycket han tycker om det. Colin skrattar och hoppar upp ur sängen igen.
”Kom! Skynda dig Dennis!” ropar han innan han vänder sig om och rusar nedför trappa och in i köket. Dennis snubblar efter, så upphetsad att han upprepade gånger snubblar över sina egna fötter och nästan faller pladask ner på golvet. Trots det har Dennis inte tid till att sakta ner och Colin förstår varför: bacon är för viktigt för att man ska gå.

När de båda bröderna bara några sekunder senare slirar in i köket på hala strumpor möts de av den syn de har längtat efter att se. Fräsande bacon i en gammal järnpanna och…
”Pappa!” Dennis är på väg att slänga sig om George men Colin hinner stoppa honom i sista sekunden.
”Lugna dig Dennis, annars kanske pappa tappar allt bacon på golvet!” Colin tycker själv att han gör ett bra jobb med att skratta bort det hela men Dennis skjuter ut underläppen i protest.
”Det spelar ingen roll så länge som pappa är här”, muttrar han tyst och Colin ler. George skulle kunna laga precis vad som helst - de skulle ändå komma rusande in i köket för att få spendera lite tid med honom.
I vanliga fall åker George hemifrån runt halv fem på morgonen och efter att ha kortslutit skruven på deras väckarklocka så att det inte går att ändra ringningen från den tid de behöver gå upp för att hinna i tid till skolan har ingen av dem någonsin lyckats vakna i tid till att äta frukost tillsammans med honom. Därför är de här sällsynta dagarna så eftertraktade av både Dennis och Colin.
”Ja, jag fick ledigt idag”, berättar George för sina söner i en ursäktande ton när de allesammans sitter samlade runt matbordet för att äta frukost. ”De ringde i morse och sa att jag kunde få ledigt idag, att de hade hittat en ersättare för mig eftersom de hade fått uppgifter om att jag var sjuk.” Colin låter sältan från baconet sprida sig på tungan medan han lyssnar på sin pappas berättelse. De måste vara Georges första jobb, det enda fasta jobbet som han har – det som mjölkbud.
”Men pappa, du är väl inte sjuk?” frågar Dennis oroligt med munnen full av saftigt bacon.
”Nej och det sa jag till dem. Fast de menade på att eftersom de ändå hade en ersättare så kunde jag få ledigt. De insisterade även på att ge mig betalt för dagen som en ursäkt för misstaget.” Det hörs på George att han är förvirrad och Colin drar sig till minnes att George mer än en gång har kallat chefen på mjölkbudsfirman för en ”snål räv”.
”Ja! Då kommer du att vara hemma idag!” Dennis är alldeles från sig av glädje och viftar med besticken i ett försök att uttrycka den.
”Nej… Inte riktigt Dennis, jag har fler jobb under dagen. Nästa ör till exempel klockan tio så jag måste åka snart…”
”Åh.” Dennis huvud sjunker märkvärt och det breda leendet försvinner utan minsta spår på mindre än en sekund då han under tystnad fortsätter att äta sitt bacon. Colin känner en plötslig impuls att krama sin lilla ömtåliga bror men kan inte göra mer än att ge honom en medlidsam blick från sin sida av bordet.
Ring. Ring.
De båda pojkarnas och Georges huvud far upp exakt samtidigt och ser sig om för att bestämma sig för varifrån ljudet kommer innan deras hjärnor snabbt kopplar det hela.
”Det ringer!” ropar Colin en aning panikslaget. Ljudet av en ringande telefon har alltid den effekten på honom och han önskar att någon ska lyfta luren så att han slipper höra det. Som ett svar på Colins böner reser sig George upp med en tung suck.
”Jag tar det.”
”Skynda pappa! Skynda dig att svara, annars kanske de lägger på!” ropar Dennis efter honom.

Dennis behöver inte vara orolig. Trots att George verkligen segar sig fram till telefonen i samma fart som en snigel fortsätter den ringa ända fram tills det att George lyfter luren. Colin känner hur det spritter i benen efter att få springa fram och dra ur telefonens kontakt och griper tag i bordets kant för att hindra sig. Han vet att det är Georges strategi för att slippa försäljare, men när Colin blir stor tänker han använda grannfruns teknik och slänga luren i örat på alla försäljare istället.
”George Creevey här. Ja… nej… nej… jaha, ja det var ju… åh, jag förstår… men så olägligt då… ja, nejdå det gör inget... ja, då så… Ja, hej med dig också” George lägger på luren innan han avslutar meningen med ett ”förbannade pamp som tror att du är något bara för att du basar över ett par mackgrillar.”
”Vem var det?” frågar Colin nyfiket och George skakar på huvudet.
”Mitt nästa jobb. Sa att de inte behöver någon extrapersonal idag eftersom det har ordnat sig på andra sätt.”
”Hurra!” skriker Dennis och viftar med händerna.
”Fel reaktion”, muttrar George surt och slänger en smått förtvivlad blick på den bunt med räkningar som ligger bredvid telefonen. ”Inget jobb betyder inga pengar och inga pengar betyder…”
”Inget bacon?” frågar Dennis ledset och torkar sig om munnen. George bara suckar innan han vänder sig om och går ut ur köket.
”Precis Dennis”, säger Colin för att inte göra Dennis ledsen. Om man tänker efter har ju Dennis haft rätt. På sätt och vis… ”Utan pengar kan man inte köpa något bacon, så vi får spara på det vi har. Vad sägs om att vi överraskar pappa med bacon inbakade i makaroner?”
”Kan du göra makaroner?” frågar Dennis nyfiket.
”Jag har fått laga mat i skolan ett par gånger”, säger Colin nonchalant och Dennis tittar på honom som om Colin vore jämställd med Jesus.