Sarah Nights första år på Hogwarts

Super duper bra!!!!!!

Tack, var snälla ni är! Jag hoppas och tror att nästa kapitel kommer på fredag!

BRAAA!!!!!!!!

Jätte bra!

Förlåt att kapitlet är lite sent, men nu kommer i alla fall kapitel 6!

Kapitel 6
Sarah såg sig om på den nya eleven. Hon hade en stor nästa och krulligt, orange hår och var inte klädd i sin hogwartsklädsel utan i ett par jeans och en långärmad, randig tröja. När Sarah och Liam gick förbi tittade Liam länge efter henne, något som gjorde Sarah ytterst irriterad. Hon blängde lite på honom, han gav henne en förvånad blick, Sarah suckade tungt och sen gick de och åt frukost.

-Liam, vet du vem hon är? Undrade Sarah och lät väldigt nyfiken medans hon nickade kort mot flickan som glatt hade slagit sig ner bredvid Mary vid gryffindorbordet. Sarah försökte dölja sin missnöjdhet men Liam flinade mot henne.

-Hon heter Zoey, visst är hon ganska söt, Retades han glatt. Sarah ryckte på axlarna och stirrade åt motsatta håll. Plötsligt hörde hon en smörig röst som var tvungen att tillhöra: Zoey!
-Hej, du måste vara Liam, alltså så här ligger det till. Jag är ny och skulle verkligen behöva någon som visade mig runt. Du skulle vara perfekt!

Zoey slog sig ner utan att ens titta på Sarah. Liam rynkade sin panna och kollade tveksamt på Sarah som envist stirrade ner i bordet. Liam ryckte på axlarna och nickade, sedan försvann de mot entréhallen medans de ivrigt pratade. Sarah tittade dystert efter dem och gick sedan upp till uppehållsrummet för att börja på trolldrycksläxan.

Hela lördagen gick till att göra läxor, samt fundera över Zoey. Kanske hon borde bli vän med henne, då kanske hon inte störde sig lika mycket över henne. Liam hade hela dagen gått runt och pratat och skrattat med Zoey och det gjorde henne riktigt besviken och ledsen, trots att hon inte visste vad hon var ledsen för.

När klockan började närma sig halv tolv, satt hon halvsovande i en fåtölj samtidigt som Liam tassade in i uppehållsrummet. Han böjde sig ner bakom henne och viskade
-Sarah!
Sarah vaknade med ett ryck och såg sig förvirrat omkring, men Liam hade redan försvunnit. Hon svalde hårt och gick upp till sovsalen.

Dagen efter hörde hon hur ett gäng flickor som hon kom ganska bra överrens med viskade upphetsat så fort hon kom nära. Sarah var jättenära att börja gråta när hon hörde lösryckta ord ur meningarna.

Meningarna som menade att hon var konstig, dålig och dum i huvudet. Det gjorde hon inte. Hon kunde inte låta sig själv göra det, för om hon gjorde det, var hon svag, tyckte hon själv, och svag var det värsta man kunde vara. Sarah tänkte på när modern hade berättat det för henne.

Hur rädd hon var, men att hon absolut inte fick gråta för det var det största tecknet på svaghet.

När Sarah fick syn på Liam sprang hon lättat fram.
-Liam, kom nu, jag trodde du skulle hjälpa mig med min uppsats, Sa Zoey med hög röst och grep tag i den blonda pojkens hand. Liam stelnade till, men nickade och gick snabbt iväg, innan Sarah hann säga något.

Några dagar senare, på onsdagen kom Liam fram till Sarah, Sarah vände sig surt om och såg irriterat på Liam.
-Jag vill be om ursäkt för att jag beter mig som en idiot, men jag kan inte hjälpa det!
-Vad menar du? Fräste Sarah.
-Zoey, det är något skumt med henne.
Sarah såg sig omkring i uppehållsrummet. Ingen var där, men ändå kändes det som något tittade på henne. Hon tog ett steg närmare Liam.
-Vad är det? Berätta för mig!



Liam skulle just säga något då men verkade ändra sig. Med ett snabbt slag hade han slagit henne medvetslös och allt blev svart för Sarah!

Vad tycker ni?
Funderar på att skriva lite ur Liams synvinkel? Bra eller dålig idè?

Super duper bra!!!

Bra ide

Super bra :]

Ett till kapitel!
Kapitel 7

Sarah vaknade av hon kände en fruktansvärd smärta i bakhuvudet. Tveksamt trevade hon med handen och kände en stor bula som prydde bakhuvudet. Hon bet ihop för att inte skrika av smärta när hon försökte resa sig. Sarah såg sig omkring. Hon befann sig i ett mörkt rum.

I rummet fanns en träbänk men inga fönster. Sarahs första tanke när hon vaknade var såklart ”vars är jag nu”. Med stor ansträngning reste hon sig upp. Hon såg sig om en gång till och ropade sedan

-Hallå!
Ingen svarade henne och hon kröp ihop på det kalla stengolvet med en känsla av ensamhet.

(Liam)
Liam gick snabbt längs gången. Han kikade in i rummet som Zoey hade bett honom att slänga in Sarah i. Där satt hon. Mitt på golvet. Då och då ropade hon med sin alldeles för ynkliga röst. Liam knöt näven. Han ville verkligen inte göra det här.

Därför förstod han inte att han gjorde det, det enda han visste säkert var att han gjorde det för henne. För Zoey. Han skyndade sig att gå. Han klarade inte av att titta på sin bästa vän och känna att han förrådde henen utan att kunna förklara varför.

Därför beslutade sig Liam för att gå tillbaka till skolan. Det var Halloween!

(Sarah)

Sarah försökte ännu en gång ropa på hjälp. Hon ropade på Liam, på Zoey, på alla sina vänner. Men ingen svarade. Sarah hade aldrig känt sig så ensam som nu. Plötsligt hörde hon steg. Där, utanför dörren, stod någon. Det var Liam. Han kollade på henne med sin fina ögon och Sarah grät ännu mera.

Plötsligt vände sig Liam om och gick. Han tröstade inte henne, inte ett enda ord, trots att hon var säker på att han visste att hon hade sett honom. Hon kände för att slå honom. Hårt. Göra honom så illa så att han släppte ut henen och aldrig kom i närheten av henne igen.

Men något inom henen sa att henens sista stund var kommen. Hon skulle inte klara sig ut ur den här situationen. Det visste hon. Plötsligt hörde hon höga röster. Den ena är sliskig och mjuk: Zoey. Den andra är försiktigt och svag: Liam. Plötsligt kommer Zoey in i rummet.

Sarah ställer sig upp och tar fram trollstaven och riktar mot henne.

Sarah känner hur hon darrar i hela kroppen. Hon är inte direkt den duktigaste i besvärjelser och att stå öga mot öga med Zoey gör henne nervös. Hon biter sig själv i läppen och utbrister
-Låt mig gå! Jag vill inte vara här något mer! Jag vil hem!

Liam kommer in och tar Zoeys hand. Han tar också fram sin trollstav och riktar mot henne. Sarah ser Liam i ögonen och försöker få kontakt med honom.

-Snälla, Säger hon med en röst som låter svagare än vad hon tänkt sig.
Liam skakar på huvudet.
-Jag är så ledsen Sarah, Mumlar han trött innan han uttalar några ord och allt åter blir svart.

När Sarah vaknar upp befinner hon sig i en säng. Hon sätter sig rakt upp och det dröjer ett tag innan hon inser att hon är på Hogwarts, i sjukhusflygeln. I ögonvrån ser Sarah hur madam Pomfrey står böjd över en säng. Hon gäspar innan hon viskar
-Hur länge har jag sovit?

-I två dagar vännen, Svarar plötsligt en röst.
Sarah vänder sig om och mycket riktigt. Zoey.

Sarah struntar i att hon har ont och reser sig upp och skriker
-Du gjorde det här mot mig!
Zoey ser alldeles paff ut. Men sen så ler hon, en ondskefullt leende, tycker Sarah.

-Det är väl inte mitt fel att Liam inte är riktigt klok.
-Vars är han?
-Jag vet inte, han stack. Sarah, jag är så ledsen för allt Liam har gjort. Att jag inte fattade tidigare….kommer du någonsin kunna förlåta mig?

Sarah såg misstänksamt på Zoey. Hon visste inte vad hon skulle tro. Hon tänkte på Liam. Han som var så snäll.

Det måste varit Zoeys plan att…slå ner henne? Kidnappa henne? Sarah mindes inte ens vad som hade hänt. Och frågan var om hon ville veta, Sarah var inte säker än. Hon tittade en lång stund på Zoey men modet svek henne, så hon vek bort blicken. Zoey tog Sarahs hand.

-Sarah, jag förstår om du inte litar på mig. Jag vet att du förmodligen aldrig vill prata med mig igen efter det jag och Liam gjorde mot dig, men du måste förstå att vad jag säger nu är sanningen: Det var Liam. Han gillade aldrig dig. Han var bara med dig för att han tyckte att du var lättlurad, något du inte är. Du märkte när han började bete sig konstigt. Jag vill vara din vän, snälla Sarah.

-Zoey, lämna mig bara ifred! Skrek Sarah och störtade ut ur rummet. Hon sprang ut ur slottet och in i skogen. Hon satte sig på en jättestor sten och grät en stund. Plötsligt kom en person gående mot henne, men Sarah kunde inte urskilja vem på grund av mörkret.

-Försvinn Zoey! Vrålade hon, men person kom inte till henne. Personen gick och satte sig vid ett träd vid sjön. Sarah såg på en lång stund innan nyfikenheten hade ersätt tårarna. Snabbt gick hon fram till personen.

Det var en pojke på kanske 12 eller 13 år. Han såg glad ut. Brunt, yvigt hår hade han. Sarah satte sig bredvid honom och efter ett tag pratade dem länge och väl.

-Sarah, får jag säga vad jag tror, Sa pojken som hette Brian.
-Visst, Suckade Sarah. Hon hade berättat allt.
-Du måste lita på Zoey. Jag tror att det är Liam som har gjort det här mot dig. Han strök henne över ryggen.
-Du är värd en bättre vän.
-Är jag värd en bättre vän än en som kidnappar mig och slår ner mig, det hoppas jag verkligen! Fnös Sarah men började efter ett tag att skratta och sedan att gråta.

Hon reste sig upp. Gräset var vått, och Sarah frös. Det var verkligen kallt.
-Jag vet vad jag måste göra, tack så mycket Brian.
-Varsågod, Sa han. Sedan kramade henne och vips var han borta.

Sarah gick in i slottet och tillbaka till sjukhusflygeln. Där satt Zoey.
-Förlåt mig, jag tror på dig. Låt oss börja om.


Vad tycker ni?

Super duper bra!!!!!

jätte bra!! ;D