Tvåmannaroll mellan mig och Corriiz

Jag var hemma med Silja. Gästen skulle komma ännu en gång. Och jag kunde inte tyda gästernas ansikte eftersom att dom döljde det.

(min familj försvinner nu snart, men du kan ju vänta tills det passar för din historia )


Jag gick igenom skogen men byten hängande över axeln. Jag betraktade världen runtom mig. Solen som lyste upp de gröna bladen och gav skogen en fin, ljusgrön färg.
Plötsligt hörde jag röster på avstånd och instinkten fick mig att lägga mig ner på marken. Stigen som var åt vänster var befolkad, det hörde jag nu. Jag hoppades bara att de inte hade hört mig. Nyfiket lade jag ifrån mig bytena men höll kvar bågen för säkerhets skull. Sen kröp jag fram så tyst jag kunde och såg ett korståg av soldater på hästar. De var raka i ryggarna och såg viktiga ut. Kungens soldater utan tvekan. Jag höll mig tyst när jag betraktade de och hur de red igenom skogen. Frågan var bara vart de skulle.

Nu hade gästen åter igen besökt oss. Det var mörkt ute nu. Jag låg ensam i mitt rum.

(OM du har dag så gör det inget.. Vi har olika tidzooner )

(Okej, men jag kör med natt/kväll jag med, bara att familjen är borta )


Jag ligger kvar tills de har gått och väntar en stund innan jag rör mig igen. Kungens soldater skrämde mig, hur lite jag än ville erkänna det. De var hårda och såg allvarliga ut. Alla hade hört historier om hur de dödade dem som kom i deras väg. Man ville inte bli offer för de.
Jag gick hemåt med bytena och visste att jag skulle bli överröst med frågor om varför jag kom hem så sent. Skulle jag säga sanningen? Ja, det skulle jag nog.
Huset låg på samma plats, på samma gård, allt var som vanligt. Trodde jag tills jag kom in och hittade huset upp och ner vänt. Ingen familj. Inga tecken på att något var som vanligt. Jag var ensam och min familj var borta.

Jag vaknade av ett skrik. Silja kom in i mitt rum.
"Det är folk i huset!" Skriker hon. Jag tar tag i hennes hand och springer ned i trappan. Folk tar tag i min mamma. Jag vänder mig mot Silja.
"Vi måste härifrån!" Säger jag skrämt.
"Men mamma och pappa!" Kraxar Silja.
"NU!" Säger jag. Folk tittar och pekar på oss. Dom springer mot oss. Jag puttar på Silja och vi springer. Jag håller hårt i hennes hand.
"Jag orkar inte..." Frustar Silja och stannar. Fotstegen bakom oss blir högre och tydligare.
"Jo kom nu!" Säger jag vättskrämt. Jag drar med mig Silja mot trappan mot vinden. Vi klättrar upp. Jag ställer för några saker. Jag springer ut till balkongen vid vinden. Vinden slås upp.
"Kom nu!" Säger jag utan att vända mig om.
"HJÄLP!!" Skriker Silja. Jag vänder mig om. Hon är fångad.
"Silja!" Viskar jag. Jag backar bakåt mot det låga räcket och plötsligt ramlar jag ned.. Ned i det kalla vattnet. Jag simmar upp och tar mig till stranden.. Jag hör hästar och ser en vagn. Jag hann inte.. Kall och ihop krypen börjar jag snyfta.

Jag börjar leta igenom huset, bland ned välta möbler och andra saker som någon har förstört. Men vem? Vem i hela världen kan ha gjort något sådant? Kidnappat en familj?
Vem det än var så var han grym, och nu visste jag inte vad jag skulle göra.
Av ilska och frustration tog jag ett stolsben och slängde det i väggen så hårt jag kunde. Jag var förbannad och svor på att jag skulle ta tillbaka min familj. Jag tänkte inte förlora tid, hur sent det än var. Jag kunde inte slappna av ändå.
Snabbt började jag packa ihop så mycket mat jag kunde.

Jag måste hitta dom! Jag fixade mat och sånt för att kunna klara av att hitta dom.

Jag struntade i kläder, det var inte ett dugg viktigt. Däremot tog jag med vatten och mat. Svärd och dolk, båge och pilar och material så att jag kunde göra fler. Jag hade nog allt jag behövde, med min jaktförmåga. Detta skulle gå som smort, ja, så snart jag visste vart min familj var. Särskilt Alainne. Om någon skadade Alainne...
Ilska fyllde mig igen. Jag slet åt mig en filt av skin och klampade sedan ut genom dörren. Jag skulle hitta min familj om det så skulle vara det sista jag gjorde.

Jag packade in mycket i min väska. Jag darrade till när jag lämnade huset.

Jag gick i skogen, för att komma till den närmsta staden. Jag behövde börja leta någonstans. Hur lite jag än ville slösa tid så hade jag inget val. Min läderväska hängde på ryggen med hararna från innan. Kogret hängde bredvid och bågen höll jag i handen. Svärdet och dolken var på sitt ställe i bältet. Jag var klar.
Staden som mor åkte in till hette Grutia. Det var den närmsta och största i landskapet. Det var dit jag skulle bege mig.