Harry och gänget möter marodörerna

Åh vad kul!

Kapitel 6.

Tre personer låg i en brokig hög på golvet. Ron stönade högt.

- Aj, sade Hermione som nu hade rullat bort från de andra. Hon satte sig upp och höll varsamt om sin arm. "Jag tror jag har brutut den". Ron ställde sig genast upp och gick fram till henne.

- Vi borde gå till madam Pomfrey, mumlade han men blev genast nedtystad av Hermione som skrek till.

- Ditt jävla smartass Ron, se vad du har gjort! röt hon med gråten i halsen.

- Vad har jag nu gjort? frågade Ron tillsynes oskyldig. Till svar höll Hermione fram den trasiga tidvändaren med en darrig hand. Harry som precis vaknat upp satte sig upp.

- Har den gått sönder? mumlade han frågande.

- Ja, sade Hermione. "Och vad som helst kan ha hänt, vi kan ha färdats längre bak i tiden än vad vi ville eller till och med framåt, fast jag hoppas vi bara hamnade en timma bakåt..."

- Kom, sa Ron. "Du måste till sjukflygeln." Han tog tag i hennes friska arm och hjälpte henne upp. När de båda var framme vid dörren vände Ron sig om och frågade Harry "Ska du hänga med?".

- Nej, svarade Harry. Jag behöver tänka.

Han tittade efter dem när de öppnade dörren och gick ut ur Vid-Behov-Rummet. Det han hade sagt var visserligen inte sant, fast han behövde lite egentid för ärret i pannan gjorde bara ondare och ondare. Han började känna sig yr och snurrig, han tog sig för pannan. Det var nog bäst om han också gick upp till sjukflygeln för det här var värre än vanligt. Han öppnade dörren och gick ut han med. När han vände sig om såg han bara en stenvägg och det var det sista han såg innan han flämtade till av smärta och sjönk ihop på golvet.

Varsamma händer bar upp honom. Stora händer. De bar honom långt och uppåt. Minnena var vaga. Han ligger på något mjukt, antagligen en säng.
Harry öppnar försiktigt ena ögat men stänger det snabbt igen, han blev bländad direkt. Lite svagt hör han en röst som säger "Professorn, jag tror han har vaknat nu men ni bör ta det lungt. Han är fortfarande svag". Rösten låter som madam Pomfreys. Han hör steg som närmar sig och sedan en harkling "McGonagall, kom här, det är något du borde se".

Ett flämtande hörs och Harry öppnar ögonen och flämtar till själv. Vid fotändan av sängen står Dumbledore, Dumbledore som Snape dödade.

- Dumbledore, säger Harry med svag röst.

- Ja unge man, svarar han. Det är jag.

- Ni borde vara död, viskar Harry nästan ohörbart och är nära att slå till sig själv. Hur dumt lät inte det egentligen? Han hoppades innerligt att ingen hade hört men ack vilken otur han hade. McGonagall flämtar till igen.

- Märker ni inte att pojken är sjuk? ifrågasätter madam Pomfrey Dumbledore och McGonagall.

- Vi ska lämna honom ifred, säger Dumbledore samtidigt som han plirar litet mot Harry. "Och när du har frisknat till så kommer du till mitt kontor". Innan Harry hinner säga 'quidditch' är de borta och istället står Hermione och Ron framför honom. Han ler stort mot dem.

- Hur mår du? frågar Hermione försiktigt.

- Jag mår lika bra som vanligt, säger Harry rappt som nu fått tillbaka rösten och sätter sig upp i sängen. Han märker att han har på sig en vit dräkt, i den typ som de har på Sankt Mungos. Runt omkring honom hänger det vita draperier. Tja, allt är vitt. Dystert.

- Visst är detta en dröm? frågar Harry. För om det inte var det, vad finns det för andra anledningar att han träffade Dumbledore och fick ont i ärret?

- Nej Harry, det är det inte, svarar Hermione tyst.

- Jag såg Sirius nyss! ropar Ron som inte kan hålla sig längre. "Vi har kommit till marodörernas tid, fattar du?"

Med detta blev Harry knäpptyst och medans Hermione skällde ut Ron så tänkte Harry. 'Om det här är sant och ingen dröm, vad ska vi göra? Vad ska jag säga till Dumbledore? Hur ska vi ta oss tillbaks igen?'.

Med ett ryck ställde sig Harry upp, han fick genast syn på högen med kläder. Hans egna, och han började genast klä på sig under Ron och Hermiones undrande blickar. Sedan ryckte han upp draperiet och gick ut därifrån med Ron och Hermione i släptåg.

- Ska inte du ligga till sängs? frågar madam Pomfrey anklagande.

- Nej, jag är frisk nu, svarar Harry med sån målmedvetenhet att hon ger upp. Idag var hon verkligen inte på humör för att stå och gräla med en elev, särskilt inte med en envis sådan.

Harry går vidare och när han kommit ut från sjukflygeln rycker Hermione tag i hans tröja. "Hur har du tänkt att du ska gå igenom utan att bli upptäckt?". Som svar på det drar Harry fram osynlighetsmanteln och kastar den över sig. "Och vart ska du? Det kan vara bra att veta" säger Hermione mot det håll hon tror att Harry står. "Till Dumbledore" svarar Harry och sätter genast sprätt på sina ben och styr stegen till hans kontor.

Ny läsare,jätte bra

Tack

awsome kapitel, meeeeer

jättebra!!!!

Taack, ni gör min dag. Vet ni det?

''bevakar'' MER!

Jättebra, bevakar.

Jättebra, bevakar

BraaA!!!