LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara nickade till att hon lyssnat och förstått och kunde inte mer än längta att komma därifrån. Hon avskydde klänningen, den hindrade hennes rörlighet och var taight och obekväm.
Alven vid hennes sida såg mer på henne än på maten och lovprisade hennes skönhet. Med ord däljda i hövlighet försökte han få henne i säng men hon låtsades inte att förstå.
Det var ganska kul att utbyta artigheter och prata så invecklat som alver gör utan att han fick något ut av det.
Hon hade lovat sig själv att aldrig göra det, inte låta sig ägas av en man. Hellre då vara ensam hela sitt liv. Hon tänkte inte, nej hon tänkte inte låta sig förälskas i en man och låta sig undergå honom.

Då efterrätten dukats fram och påbörjats steg Ilja upp och gick till sin far för att meddela att hon tänkte dra sig tillbaka för natten. Daeron rullade runt innehållet i sitt glad och höll blicken på det medan han log roat. Han tänkte på den nätta handen som några minuter tidigare strykit hans lår, och tömde glaset i ett svep.
Ilja lämnade rummet, och Daeron reste sig.
"Jag måste lägga mig om jag ska orka rida imorgon. Tack för allt", sade han artigt åt Elrond, de sista orden på alviska. Ilja hade tyckt att hans brytning var söt, och Daeron drog på munnen vid tanken. Han gick över till Tamara och placerade händerna på hennes axlar.
"Sov sött", viskade han med ett leende och lämnade sedan rummet. Med ett leende vandrade han genom trädgården till sitt rum, där Ilja redan väntade.

På sätt och vis var hon glad att alvkvinnan och Daeron drog sig tillbaka. Det fick henne lov att bryta upp och slippa den irriterande lilla alven.
"God natt" hälsade hon Daeron och kunde mycket väl gissa vad han skulle göra. Hon kunde inte förstå sig på alvkvinnan, hur kunde hon? Hur kunde hon ens göra det frivilligt? Hon förstod det inte, det bara förde med sig smärta och barn och vem ville ha en skrikande unge?
Hon log, ställde sig upp och tackade för kvällen och sa att hon skulle dra sig tillbaka. Den manlige alven ställde sig genast upp och gav henne sin arm och bad honom få ledsaga henne till rummet.
Hon ler sött till tack men suckar inombords, han gav sig visst aldrig?

Daeron vaknade tidigt följande morgon; en dimmslöija låg ännu över Rivendell och det var alldeles tyst runt omkring dem. Ilja sträckte på sig och blinkade sömndrucket. Daeron log och kysste henne och drog henne intill sig för att somna om, men flickan hade något annat i tankarna. Med ett brett leende gränslade hon honom och log då hans blick söktes till hennes bara bröst.
En timme senare gav Daeron upp försöken att sova ensam, då Ilja smugit iväg för att ta sig till sitt rum innan hennes far märkte att hon varit borta natten.
Med en suck reste han sig upp och började förbereda sig för resan.

Alven följer med henne till hennes rum och tänker följa med henne in. Men med ett snabbt sväng på den vida kjolen, smiter hon in och leende stänger hon dörren.
Darrande av illska sätter hon sig på sängen och andas så lungt hon förmår för att lugna ner sig. Varför betedde de sigså? Ville de bara ha något ut av det hela eller?
Tamara klär av sig och kryper in i bädden. Hon var rädd att förlora kontrollen att lita på någon annan än sig själv. Det kanske hade gjort henne kall och hård, i alla fall när det kom till känslor. Men hon vågade helt enkelt inte komma någon nära, hon ville inte förlora kontrollen.

Dagen efter vaknar hon och ser leende på kläderna som lagts fram. En mörkgrön tunika med den vita hästen på, mörka byxor och skinnskor, även en alvisk mantel med dess lövspänne så som de första brödraskapet hade.
Någon skulle packa deras hästar och Tamara spände på sig de två korsade svärden på ryggen och bältet med dolkar runt midjan.
Hon ser sig i spegeln, och gillar vad hon ser. Hon ser inte längre försvarslös och skör ut, precis vad hon vill.
Hon går sen ner i matsalen för en sista måltid innan de far.

Daeron klädde på sig reskläder, en svart tunika under en svart läderväst, mörka byxor och läderstövlar. Han hade även skänkts en mörkblå mantel. Den liknade den han haft med sig, men var av bättre kvalité, alvkvalité. Han spände fast den krökte kniven i bältet och tog fram sin stav, som han lade i läderfodralet som han hade över ryggen. Staven gömdes under den blåa manteln då han alde den på sig.
Daeron tog sin väska och såg sig om i rummet. Inget lämnades kvar, och hann gick nöjt till köket för att hämta något att äta. De skulle trots allt ha en lång ritt framför sig.

Tamara sätter sig ner och tar för sig av frukosten och får en rensel med mat av en alv som hälsar att hästarna är framtagna och packade på borgården.
Tamara nickar och äter klart och gör sig sedan klar. Hon går ut till borgården och hälsar på det svarta stoet. De drar in varandras lukt och hon stryker hästens man. "Hej hjärtat." ler hon mjukt till Nyx. Det var sällan hon använde en sådan röst i daglit tal. Och hon var sällan så kärleksfull och mjuk i annans sällskap än när hon var ensam med Nyx. Nyx var hennes bästa vän och det ända som hon vågade lita på och öppna sig för.

Daeron satte sig vid ett bord i köket och blev snabbt serverad morgonmål av den långa alvkvinnan som ansvarade för maten. Han slängde i sig maten och tog i mot en rensel med mat som skulle räcka för de första dagarna. Mätt och nöjd med dagens början styrde Daeron stegen till borggården och stallen som fanns där.
Han fick syn på Tamara, som redan stod intill sin svarta häst. Nära till stod en ung alvpojke och höll i Daerons vita hingst. Det betydde olycka att inte döpa sin häst, och Daeron hade bestämt sig på namnet Horus då han funnit hingsten som föl.
Han tog hästen från alvpojken och vände sig mot Tamara.
"Allt klart?" undrade han med ett leende och band fast väskorna i sadeln.

( Pluggar så svarar bara på detta roll ;P )

Tamara ser upp på Daeron och nickar leende och svingade sig sen smidigt upp på det svarta stoet. Hon ser roat på honom när han band fast väskorna på sadeln. "Haft en trevlig kväll? Och var sömnen god?" flinar hon finurligt och de ger sig sedan av bort från Riverdell. Hon ser sig om en sista gång, det var verkligen en fin plats, så vacker och fridfull. Hon hoppades att det alltid skulle vara så att det alltid skulle stå emot mörkrets krafter.
Hon vänder sig mot Daeron. "Nått förslag om vart vi ska börja?"

(Saken klar försöker också skriva här på samma)

Daeron skrattade vid Tamars ord och svingade sig ledigt i sadeln. Horus trippade otåligt under honom, och Daeron log åt hästens iver.
"Bästa på länge", svarade han och lättade på sitt grepp om tyglarna. Horus tog sin chans och började gå framåt sida vid sida med Tamaras vita hingst.
Då de kom över krönet och tappade Rivendell ur sikte släppte Daeron andan, även om han inte märkt att han hållit den.
"Det har jag faktiskt. Innan jag kom hit var jag i en stad här i från några dagsritter mot väst, där en simpel lord under de senaste fem åren vunnit makt förvånansvärd fart. Det skulle kunna var något." Daeron tyckte att det besvarade symptomen Elrond sagt åt dem att hålla utkik efter.