Mcgonagalls barndom

Tack så mycket!

nnnnnyyyyyyy läääääässssaaareeeee

SUPERBRA!

När jag tänker efter, prologen ska nog oftast vara lite kortare än den vanliga berättelsen. Så sorry om jag rörde till det.

Tänkte bara att den skulle vara lite längre för att jag inte kan skriva mer innan jag kommer till skolan. )

Jättebra.

Kapitel 1 "Den årliga Hogwarts stressen"


"Har du packat klart en?" ropade hennes mamma från vardagsrummet.
Minerva himlade med ögonen.
Hon hade nästan bara packat ner böcker och det visste hon att hennes mamma inte gillade.
"Jag ska bara packa der min Hogwartsklädnad." ropade hon tillbaka.
"Så du menar att du bara har packat ner böcker?"
"Erm... Kanske?" svarade hon tvekande.
Hennes mamma slog upp dörren.
"Varje år har vi denhär diskussionen!"
"När ska du lära dig att man kan låna böcker på skolbiblioteket?" fortsatte hennes mamma.
"Tänk om dom redan är utlånade då?"
Man såg på Minervas mamma hur stressad hon var, det vanligtvis välvårdade håret var inte alls så vårdat och hennes blåa ögon lös av osäkerhet"
"Om du inte packar om så gör jag incendio på din packning" sa hennes mamma argt.
"Den årliga Hogwartsstressen" suckade Minerva och himlade med ögonen.
Hennes mamma gick ut ur rummet med en hård smäll med dörren.
Minerva kunde verkligen inte låta sina böcker brinna upp så hon tog upp en bok, Hogwarts historia, den hade dom en massa upplagor av på Hogwarts.
Hogwarts är drömmen för de flesta, vissa tar det för givet, vissa njuter av varje sekund.
Minerva hade bestämt sig att inte ta det för givet, tiden går så snabbt så snart skulle hon vara den som vinkade av barnen vid perrongen i början av september.
Minerva kunde inte låta bli att tycka synd om sin pappa som aldrig fått gå på Hogwarts,
men han visste ju inte ens om att Hogwarts fanns när han var i den åldern.
Det var först när Minerva började visa sina magiska krafter som Isobel var tvungen att berätta att hon var en häxa och att Minerva var det också.
Han hade väl vant sig att vara den enda utan magiska krafter i huset.
Minervas mamma Isobel hade blivit kär i en mugglare och därför ville hon inte använda sin magi längre, hon hade till och med låst in sin trollstav.
Men sen var det inte möjligt att dölja längre.
Minerva drog åt sin strama hästsvans och log, snart skulle hon få åka till sitt älskade Hogwarts.
Hon saknade till och med Pevees, poltergaisten på Hogwarts.
Nästan huvudlöse Nick, Tjocka damen, hon saknade dem alla.
Om hon bara fick komma dit snart så skulle hon inte bry sig om alla (142) trappor eller förlusterna i quiddich.
Hennes svarta hår var alltid uppsatt i en stram hästsvans, håret var borta från hennes gröna ögon och så kunde läsa utan att störas av irriterande hårlockar.
Hennes mamma läste aldrig, hon var den mamman som alltid gjorde något.
Hennes pappa Robert däremot, han kunde också mysa ner sig i en fåtölj och läsa flera timmar i sträck.

_____________________________________________

Mintygirl89: jag gillar att du kommer med mycket kritik, det hjälper mig jättemycket.

Awesome!

Jättebra!

Det var ett bra kapitel. Men det mesta påminde om prologen du lade upp. Men ingen fara, sånt kan hända.

Minerva kunde inte låta bli att tycka synd om sin pappa som aldrig fått gå på Hogwarts, men han visste ju inte ens om att Hogwarts fanns när han var i den åldern.

Se hur jag gjorde med din text. Jag flyttade upp ordet men, för då ser det lite bättre ut.

Sen ska du tänka på några saker: Om du inte har utropstecken eller frågetecken, ska du ha ett komma-tecken efter varje samtal.

I övrigt är ju storyn bra!