Jag kommer aldrig bli som dem

JÄTTEbra!

BRA jag älskar denne ff!

Oj tack alla! ♥ Förlåt att jag inte har skrivit på länge, men skolan har kommit i vägen och så, men nu kommer det iallafall ett nytt kapitel!

Kapitel 9 ~ Hogsmeade

Nu hade det gått ungefär tre månader in på terminen, och det var dags för första Hogsmeade-utflykten. Jag hade sagt till Scorpius och Albus att jag ville gå själv med Simon.
Det var November, men det var redan tjock snö på marken. Jag och Simon gick han i hand under tystnad.
"Du Simon?" sa jag plötsligt.
"Ja?" svarade han.
"Visste du att du skulle hamna i Gryffindor?"
Han stannade upp ett par sekunder. De klarblåa ögonen som jag älskade stirrade ut i fjärran.
"Nej..." sa han långsamt. "Jag visste inte. Min pappa var Gryffindor, och min mamma var Slytherin. Nu såhär i efterhand så önskar jag...att det hade varit Slytherin. Då hade jag haft mer tid med dig," Han drog mig närmare till sig. "Men samtidigt så hade jag nog inte blivit vän med Albus då...och då hade jag nog aldrig träffat dig heller. Så jag tror det är bra som det är,"
Jag tittade upp på honom.
"Simon...ibland...ofta...så känns du så mycket äldre än mig,"
"Det är jag," svarade han tyst. Jag drog mig förvånat ifrån honom.
"Va?"
"Eller ja, inte så mycket äldre kanske. Men ett år. Jag var tvungen att börja ett år senare än alla andra."
"Varför?" undrade jag förvånat. "Varför har du inte sagt något?"
Han mumlade något ohörbart, och log sedan mot mig.
"Ska vi gå?" Jag log tillbaka. Jag ville absolut inte förstöra den här dagen, och vi kunde ju alltid prata om det senare.
"Javisst," svarade jag. Vi började gå mot Tre Kvastar.

Vi beställde honungsöl, och vi drack det medans vi pratade på. Sen blev vi tysta ett litet tag, och drack några klunkar honungsöl.
"Simon..."
"Jaaa...?" log han.
"När...äsch" sa jag och ryckte på axlarna.
"Jo," sa Simon, och kikade på mig underifrån, "Vad är det?"
"Jo men...vad var det första du tänkte när du såg mig?" jag rodnade.
Han funderade en stund.
"Jag tyckte att du var...söt...och fin...och...vacker!"
Jag skrattade till.
"Vad du är löjlig!"
Han fnissade till, och kramade mig hand. Vi satt och pratade i flera timmar, och det hade redan hunnit bli mörkt när vi var tvungna att gå tillbaka till slottet.
Vi gick tillsammans på den mörka stigen under tystnad. Plötsligt skymtade jag ett ljus där framme.
"Vad är det?" undrade jag. Jag smög fram åt det hållet där skenet kom ifrån.
"Akta dig!" skrek plötsligt Simon. Jag svängde runt på stället. Sekunden efter kom en glödhet blixt tvärs över mitt ansikte. Jag föll till marken med ett skrik, och landade i den iskalla snön.
"Vafan!" skrek Simon. Jag hörde hur han sprang förbi mig, och mot det hållet där blixten hade kommit från. Hela mitt ansikte bultade i den kalla snön, och jag kände en metallisk smak i munnen.
"Vafan gör ni?!" jag kände igen Simons röst. "Lamslå!"
Någon skrek till. Sen kastades det ett antal olika besvärjelser.
"Expelliarmus!"
"Lamslå!"
"Protego!"
Då hördes det en hög smäll, som ett knak.
Sen var det någon som skrek till, ett sådant skrik hade jag aldrig hört förr. Det var ren och skär smärta. Jag hävde mig upp ur snön med viljestyrka.
Jag såg hur Simon stod över någon, och två andra gestalter sprang skrikande bort mot slottet.
"Simon," ropade jag sluddrigt, munnen var svullen. "Vad...vad är det som händer?!"
Jag såg hur han spottade ilsket ner i snön.
"Jävla idioter," fräste han. "De fega jävlarna var bakom trädet och tänkte skoja med dem som gick förbi...han där fick sig en läxa."
"Va...vad gjorde du med honom?" Jag stapplade fram till kroppen. Det var en kanske femteårselev som låg och vred sig i plågor. Jag stirrade på Simon.
"Vad gjorde du med honom?"
Simon stirrade iskallt tillbaka.
"Vad gjorde du med honom?!" skrek jag. "Slog du honom eller sparkade du på honom eller vadfan gjorde du?!"
"Men jag gjorde det ju för dig!" röt Simon tillbaka. "Fattar du inte det?!"
"Men du kan ju fan inte sparka honom!"
"Men han skulle ju skadat dig annars, vad är det du inte fattar?!"
Simon drog sig vansinnigt i håret.
"Vadå skadat mig, han går i femte årskursen, vad hade han kunnat göra!"
"Om du inte har märkt det, så har du ett stort jack tvärs över ansiktet och hela din läpp har spruckit upp!" skrek Simon. Han rörde försiktigt vid mitt ansikte, och jag ryckte till av smärta.
"Vi måste få er båda till madame Pomfrey," sa Simon, nu lite lugnare. "Nu!"

SÅ HIMLA SJUKT BRAAAAA!!!

mer

Nu har jag läst några kapitel, (började för en stund sedan), hur gammal är Scorpius?
Bevakar!

Scorpius är fjorton

Såå bra!

Super bra!
Ny läsare!

Kapitel 10 ~ Sjukhusflygeln

"Du har tur, det är bara ytliga sår," mumlade madam Pomfrey.
Hon baddade mitt ansikte med någon konstig vätska, och sen drog hon fram sin trollstav. Hon mumlade någonting, och sen kände jag en värme sprida sig i ansiktet.
"Såja," muttrade hon. Hon höll upp en spegel så jag fick titta på såret. Det syntes bara en smal röd strimma tvärs över ansiktet. Läppen var fortfarande svullen, men madam Pomfrey hade lagt på någon salva.
"Hur mår han, den andra killen?" min röst var hes och sprucken.
"Ja du, en bruten näsa, men det har jag fixat. Jag behåller honom ändå över natten, för säkerhets skull,"
Jag nickade.
"Var är Simon?"
Madam Pomfrey stannade upp.
"Hon är uppe hos rektorn,"
Hon försvann mot sitt kontor. Jag stirrade rakt framför mig i ett par sekunder.
Sen reste jag mig upp och sprang. Jag kunde höra madam Pomfreys skrik eka efter mig, men jag fortsatte springa mot professor McGonagalls kontor.
Mina ben styrde sig själva upp för trappor och korridorer.
Plötsligt hamnade jag framför en staty, och jag förstod direkt att det var hennes kontor.
Jag försökte knuffa mig förbi statyn, men den rubbade sig inte.
"Eh...lösnord, lösenord" mumlade jag för mig själv.
"Trollformellära...häxhatt...animagus!"
Plötsligt gled statyn upp, och en trappa uppenbarade sig. Jag klev förvånat på den, och den började förflytta sig uppåt i en spiralform.
När trappan stannade så såg jag en dörr, och gick fram och knackade på.
"Kom in," hördes det en röst.
Jag klev in genom dörren och såg en allvarlig äldre kvinna, och Simon. Han satt i en stol framför skrivbordet och stirrade bistert på professor McGonagall.
"Åh, miss Weasley," sa professor McGonagall. "Sitt ner."
Jag satte mig ner på en stol bredvid Simon.
"Nå mr. Johnson, som jag sa måste vi diskutera vilka konsekvenser dina handlingar kommer få."
"Men allt jag gjorde gjorde jag ju bara för att inte Rose skulle komma till skada!" Det såg ut som att Simon skulle kunna brista i gråt vilken sekund som helst.
"Jadå, det förstår vi. Men det var ändå inte rätt av dig. Vi kommer meddela dig vad som kommer hända senare," Sa McGonagall allvarligt.
"Jag då?" undrade jag.
"Du gjorde ju tekniskt sett ingenting, men vi kommer dra av tjugo poäng från Slytherin."
Jag nickade, och gick sedan ut ur rummet med Simon.
Vi gick i tystnad ner genom korridorerna. Precis utanför Biblioteket stannade vi. Det var inga elever i korridorerna vid den här tiden.
"Vad tänkte du med?" undrade jag.
"Hur många gånger ska jag behöva säga det, jag gjorde det för din skull!" sa Simon. Han slet sig i håret.
"Men...hur kunde du?! Du bröt näsan på honom!"
"Jag tog i mer än vad jag hade tänkt, okej!"
Plötsligt förstod jag inte vad jag kände längre. Det kändes bara tomt. Jag borde vara glad över att han hade försvarat mig så, men det kändes bara hemsk. Jag ville inte mer.
"Jag...Simon, jag kan inte mer. Jag vill inte längre."
"Vill inte vaddå?" sa han förvirrat.
"Jag kan inte vara tillsammans med dig längre, det går inte, jag kan inte,"
När sanningen gick upp för honom rullade det ner en tår för hans kind.
"Men...Rose! Jag älskar dig ju!" grät han.
Jag började också gråta, men jag vände mig om och gick. Jag hörde hans rop eka efter mig, men jag vände mig inte om.
Jag gick som i en dimma fram tills jag kom till Slytherins uppehållsrum. Då sjönk jag ner på golvet och grät. Jag vet inte hur länge jag grät, men jag grät tills det inte kom fler tårar. Jag låg bara ner på golvet en lång stund, till jag kände att någon kom oc lyfte upp mig.
Jag tittade upp, och såg att det var Scorpius. Då började jag gråta igen.
Han kramade om mig, och jag blev genast lugnare. Jag kikade på klockan, den var tio på kvällen. Sen måste jag ha somnat, för när jag kollade på klockan nästa gång så var klockan halv tre på natten, och jag var kvar på samma ställe. Jag kollade uppåt.
Scorpius var fortfarande klarvaken.