En tyst minut...

R.I.P

Tassie & Zingo (kaniner)
Enya/Enja (kusiners hund, kommer inte ihåg hur de stavade)
Tina (morfars hund)

The animals in my life

Min lista kan göras lång... Och jag tänker göra den lång.

Bruun, han var den första som jag förlorade. Han var min hund och min dåvarande bästa vän som tröstade mig i vått och torrt. Han var en del av mitt liv på den tiden när mitt liv var mer skit än vad ett liv borde få vara (dock hade han nog behövt vara kvar i fyra år till efter det pga att det var så många år till som jag hade behövt honom, och jag behöver fortfarande honom)... Tyvärr så var han tvungen att bli avlivad då han hade njursten och mådde allmänt dåligt pga att han började bli väldigt gammal. Han blev avlivad under sommaren 2005, men egentligen så dog han aldrig helt och hållet för mig eftersom han fortfarande var kvar efter att hans hjärta hade slutat slå (dvs spökade för mig). Han och jag växte ungefär upp tillsammans till och från (fast han föddes något år innan mig)... Trots att det inte var förens någon gång i början av 2000-talet som han började bo hemma hos mig och min familj på heltid... Så egentligen var det inte allt för många år som han var en riktigt stor del av min familj, men under hela mitt liv har han alltid varit en del av min släkt.

Aurora, min kanin och egentligen mitt första husdjur. Först var vi tvungna att ge bort henne pga att mina föräldrar ansåg att det var pga henne som jag sjuk hela våren 2005 (pga min allergi mot hö påstod dem)... Efter det såg jag henne aldrig igen, trots att hennes nya ägare som min morbrors sambo fixat så hon kunde bos hade lovat att jag skulle få komma och träffa henne hur ofta jag än ville. Hon dog tydligen inte så lång tid efter det, tror det var någon gång i början/sommaren år 2006 (så cirka ett år efter att hon flyttade ifrån oss dog hon)... Och på bilderna som hennes nya ägare hade på sin hemsida på henne så såg hon bedrövlig ut på slutet, ungefär som hon hade skabb... Saknar henne minst lika mycket eftersom hon och jag alltid kom bra överens (även när vi var osams eller arga för något, vi balanserade varandra ungefär och tillsammans så gjorde vi så vi båda blev på gott humör igen).

Kulio, min första hamster och lilla sprallerjöns som alltid lekte med mig när ingen annan ville det (och det var ju väldigt sällan på den tiden som människor ville leka med mig). Han avled någon gång innan tolvslaget den sista december 2005... Och även han saknar jag sjukt mycket för att det helt enkelt inte fanns någon annan som kunde få mig att bli glad av att leka på samma sätt som han fick mig att bli...

Zingo, min andra hamster som jag "adopterade" av mina kusiners kusiner, som hade för många djur och inte hade tid att ta hand om alla. Så jag erbjöd mig att ta hand om honom så de skulle slippa avliva honom när han bara var ett år. Så i början av februari 2006 flyttade han hem till mig. Men vår lycka som vi hade tillsammans varade inte mer än knappt ett och ett halvt år pga att han avled den fjärde juni 2007. Vilket jag klandrar mig själv för, det eftersom det var mitt fel att han dog. Jag är en mördare, skulle man kunna säga för att sätta det simpelt och utan att gå in på detalj (för då börjar jag böla mer än vad jag redan gör av att sitta och skriva detta).

Bollen, han var egentligen inte min, han var min brors. Han kom precis ifrån Zingo ifrån mina kusiners kusiner. Så egentligen umgicks jag inte så mycket med honom eftersom jag hade Zingo... Men han var nog bland de sötaste dvärghamstrarna som jag någonsin har känt. Och jag saknar honom ändå.

Sam, Kim, Lillen, Storfena, Big, Edd, Eddy, Sorec, Medi, Stori, Strecket, Yami, Yume, Khuli, Gray, Dark, Skippy, Kippy, Flippy, Aikka, Joch, Zandra, Zara, Yoko, Molly, Yuna, Robin, Toff, Poff, Ditte, Yet, Zuki, Zine, Erik, Emil, Momo, Night, Jos, Jar, Zero, Blå, Lila, cirka 30 andra neon & kardinaltetror, Noni, två andra ancistrusar, Yumiz, Yumi, Yazmine, en odöpt amanoräka, två odöpta algätare, Rin, nio andra fantomtetror, tre snigelätande sniglar, fem odöpta små fiskar vars sort jag har glömt bort vad den hette, alla mina älskade fiskar (och räkor och sniglar) även om vissa inte fick några namn pga att jag helt enkelt hade svårt att skilja på dem (det är därför pansarmalar, platys, khuliålar, amanoräkor, sebradanios och leoparddanios på den biten, man ser skillnad på alla och kan därav döpa dem, dock avskyr jag platys med sina beteenden - speciellt killarnas beteenden). Det kanske låter som att jag inte har några fiskar kvar, men det har jag... Jag har haft mina akvarium sedan 2007, strax efter att Zingo försvann ur mitt liv, dock har jag bara 16L akvariumet igång fortfarande, 115 litarn och 54 litarn har jag stängt av sedan en tid tillbaka... Har trots allt inga fiskar kvar som ynglar av sig. Även om jag inte gillade vissa av mina fiskars personligheter (speciellt mina platysars personligheter) så måste jag erkänna att jag saknar alla riktigt mycket... Speciellt mina sebror och leoparder, jag tror faktiskt att de var mina favoriter... De hade så stora personligheter för att vara så små fiskar... Ett av mina löften när jag fick lov att skaffa akvarium var att jag inte skulle gråta när någon av mina fiskar dog... Det var ett löfte som jag inte kunde hålla... Speciellt inte när vissa av mina fiskar som levde i flera år dog... (Vill inte ens tänka på hur mycket jag kommer gråta när det är Shadow's tur att gå vidare, för det är han som är äldst just nu... Jag har haft honom i över fem år nu...)

Tjabo, efter att Bruun blev avlivad så bestämde jag mig för att aldrig ha någon bästa vän igen - för att det gjorde för ont att förlora sin bästa vän helt enkelt. Tjabo blev min bästa vän ändå... Och det är nog hans bortgång som jag har haft svårast med... Han dog i cancer (närmare bestämt blodcancer) i mars 2011. Och anledningen var nog inte för att han dog i cancer... Snarare tog jag nog hans bortgång hårdats pga att han hade dött i min famn om jag hade hållit kvar honom längre tid än vad jag gjorde... Och det var jag som såg att han var död när jag tittade till honom bara ett fåtal minuter efter att jag hade lagt in honom i terrariumet igen.


Så R.I.P. till mina änglar... Trots att jag vet att ev av dem mest troligt inte har funnit ro än och att en av dem till en början inte fann ro.