Clato-rollspel! (Privat rollspel för Incendio & Dramione99)

''Jo, jag vet. Flera jag känner har anmält sig som frivilliga, och inte kommit tillbaka.'' Sa jag och suckade. ''Egentligen skulle jag anmäla mig som frivillig nästa år, vid sekelkuvningen. Men så blev det inte.'' Sa jag och skrattade lätt. ''Men det blir kul att få vara handledare på en sekelkuvning!'' Jag log mot honom och undvek ögonkontakt.
Klart att jag inte skulle vinna. Det visste ju alla.
Det var något med Cato, hans sätt, som fick mig att vilja öppna alla sinnen, och låta honom klistras fast i hjärnan. Det var som att han knackade på mitt hjärta, och undrade om han fick komma in.

"Undrar hur det känns i ens dödsögonblick," funderade jag. "Om jag ska dö så vill jag göra det hemma i min säng, typ, bara somna liksom ...., eller jag vet inte."
Alla hade en bild av mig som en hård, stark och allmänt brutal kille, för det var den sidan av mig själv jag visade upp där hemma för mina vänner. Ingen kände mig egentligen. Om jag hade sagt något i stil med det jag nyss sa, då hade alla flippat och undrat om jag mådde bra.
"Det har varit bestämt sen länge att det var jag som skulle anmäla mig som frivillig i år," fortsatte jag friskt. "Mitt sista år jag kunde delta var ju iår, jag och mina tränare har pratat om detta sen det år då jag började träna." Jag svalde.
"Och ja, det kommer nog bli kul för dig som handledare nästa år! Alla kommer beundra dig." ♥

Jag tittade förvånat på honom. Cato? Vinnarskallen? Sa han just det där?
Jag var tvungen att uppehålla min lilla fasad om att jag var brutal, och skulle vinna spelen, så jag skrattade.
''Ja, dö gammal i en säng kommer du ju inte få göra. Men jag lovar, jag ska se till att du får en relativt fridfull död inne på arenan.'' Sa jag och blinkade med ena ögat mot honom så han skulle förstå att jag skämtade.
Jag visste att jag inte skulle vinna, det var han som skulle kamma hem årets vinst.

"Det var snällt av dig, tack!" flinade jag. "Sen när det bara är vi två kvar inne på arenan kan du väl sätta en kniv i mig relativt fort? Eller?"
Enda sedan jag var i sjuårsåldern hade jag tänkt att det skulle bli bli jag som segrade i Hungerspelen, det år jag deltog. Den tanken kändes nu helt omöjlig. Hur skulle jag kunna döda Clove? Jag visste ju att jag kunde göra det. Men då skulle jag leva med skuldkänslor resten av mitt liv, det skulle faktiskt bli ännu värre än att dö.
Jag tittade på bordet framför oss, på bordet stod en vas, den var fin.
...................
Ok, det sista var för för att jag ska kunna följa en plan, om jag känner för det, xD.

"Jag tänker inte döda dig." Sa jag så tyst att bara han hörde
"Men om jag måste så lovar jag att se till att gör det fort." Skämtade jag.
Han var vacker. Sin muskulösa kropp, det blonda håret och hans isblå ögon. Jag sköt snabbt undan tankarna. Jag fick inte falla.
Inte nu, inte såhär.

"DU MÅSTE DÖDA MIG! FATTARU DET???!" skrek jag. Jag blev nästan (milt sagt) arg på henne nu. hur kunde hon säga att hon inte tänkte döda mig? Allt jag insett att jag ville nu, var att hon skulle komma hem till 2 igen.
"OCH OM DU INTE TÄNKER DÖDA MIG SÅ HOPPAS JAG ATT NÅGON ANNAN GÖR DET - FORT SOM ATTAN!!!! FÖRSTÅR DU INTE??!!! JAG KAN INTE ÅKA HEM IGEN UTAN DIG CLOVE!!! FRÅGA INTE VARFÖR, FÖR JAG VET KNAPPT SVARET SJÄLV!!!" fortsatte jag att vråla.
Jag kände för att kasta något nu, krossa. Skada något. Så kände jag alltid då jag blev arg.
Jag tog vasen ifrån bordet och slängde den med all kraft jag hade i det fina golvet. Vattnet rann ut och blommorna flööööööög. (förlåt att detta blev ytterst flummigt, xD). Glassplitter överallt.
Så, nu kände jag mig bättre. Jag vände mig emot Clove och log mitt charmigaste leende, som om jag inte visste vad jag nyss gjort eller sagt.
"Okej, så vad pratade vi om nyss?!"

Jag tog ett steg bakåt och tittade förskräckt på honom.
Vad hade hänt? För bara någon timme sen hade han gjort klart för mig att han skulle hem. Jag blinkade hårt och ruskade på huvudet. Det här gick inte. Vadå att han inte tänkte åka hem utan mig? Vad var det här?
Mina ögon fylldes med tårar och jag vände mig om. Det här gick inte. Jag stirrade på glassplittret som låg på golvet. Jag kände mig tom. Spelen kanske inte var något för mig, trots allt?

Clove var förvirrad, det såg jag. Det var nog inte så konstigt, med tanke på hur jag betedde mig. Mitt humör svängde väldigt.
"Jag har ändrat mig", förklarade jag stillsamt. "Jag vill inte hem längre. Jag vill att du ska överleva, Jag har ändå levt två år mer än du redan. Det blir mest rättvist då, om jag låter dig leva."

Vad menade han? Vad hade hänt?
''Jaha, okej...?'' Frågade jag förvirrat och spärrade upp ögonen. ''Jag ska nog kunna fixa det.'' Sa jag och skrattade lätt.
Jag ville inte prata mer om det här. Han gjorde mig bara förvirrad och galen.
Jag bestämde mig för att börja prata om något annat, för jag ville prata med honom. Han gjorde mig glad, på något sätt.
''Nå, vad brukar du göra, när du inte tränar?'' Frågade jag och log mitt charmigaste leende. Något fick mig att vilja krama om honom, men det gjorde jag såklart inte. Jag tittade ner i golvet och log för mig själv av tanken att få krama om den stora, muskulösa kroppen.

hahaha, nu tänker jag på Zander när han sa i sin Ustream "I was doing nothing!". Så sött! xD
................
"Vad jag brukar göra? Hm, inget särskilt, jag brukat faktiskt inte göra nåt när jag inte måste göra nåt. Sedan jag var i sjuårsåldern har jag spenderat de flesta timmarna varje dygn i träningscentret." Hm, det där lät ju väldans intressant, tänkte jag.
"Jag brukar väl vara ute en hel del oxå, och klättra i träd, för att träna på det, eller vara ute och springa ...... Mitt liv handlar egentligen om träningen bara."
När jag tänkte efter insåg jag att det faktiskt var så, sorligt nog.
"Jag hade en flickvän när jag var 15, men hon tröttnade på mig .... Du då? Vad brukar du göra då?"