Vinterblomsön, Novell by me!

Mer längtar tehee

Tack allihopa
här kommer nästa del ^^


Kapitel 3

Kvällen fortsätter och vi sitter ute på terrassen där vi smälter tacosen Mike och Stace har lagat. Jag sitter fortfarande i bikinin och torkar i solens sista strålar, som lämnar ett rött sken över himlen. Ingen säger något utan vi njuter av att det är sommar och att vi är här tillsammans.
När solen väl försvunnit från himlen ställer jag mig upp och börjar tyst plocka in tallrikarna och allt annat. Johan gör ett försök att ställa sig upp och hjälpa mig, men jag säger att jag klarar det så han sätter sig igen. Jag lämnar disken i köket och går för att duscha av mig saltvattnet. I badrummet tittar jag leende in i den fina vita spegeln, men leendet slocknar när jag ser den numera blålila kinden. Jag hade inte insett hur hårt pappa hade slagit. Men jag var i alla fall glad att dom andra inte hade sagt något om det.
Jag duschar länge och varmt, och till slut hör man badrumslåset lirkas upp och dörren öppnas. Med schampo i håret kikar jag fram bakom duschdraperiet. Puh! Bara Stace!
-Har du duschat klart snart eller?
-Haha, snart klar, försäkrar jag och börjar skölja ur schampot.
Jag sveper en vit handduk runt mig och går ut till dom andra. Erik visslar när jag är på väg upp för trappan, och jag svarar honom genom att ge honom fingret, och han börjar skratta. Det härliga med min och Eriks vänskap är att vi kan driva med varandra hur mycket som helst utan att någon skulle kunna bli det minsta sur.
Stacey har valt det rosa prinsessrummet, och utan att bli det minsta förvånad går jag in och sätter mig på en av sängarna. Det ligger vita överkast på dom och när jag drar bort mitt ligger det ett baby rosa täcke med blommor på. Detta rummet passar perfekt in på mig och Stacey. Några minuter senare kommer hon in i en exakt likadan handduk som mig och hon suckar nöjt och sätter sig mitt emot mig på sin säng. Hon ler mot mig och klappar mig försiktigt på kinden där blåmärket är. Själv ställer jag mig upp och ruskar henne i håret och sätter mig på golvet för att rota igenom min väska efter något att ta på mig. Till slut blir det ett svart linne och ett par hotpants med texten ”Bee” över rumpan. Stacey drar bara på sig ett nattlinne med Timon och Pumba på, och vi båda skrattar åt henne, kan man vara gulligare?
Vi går ner till killarna igen som har satt på någon skräck rulle. Stace kryper ihop i Mikes famn, och jag går och sätter mig mellan George och Johan i soffan. Erik sitter i den ena fåtöljen, och han ser lite smått nervös ut när Johan trycker på play och filmen rullar igång.
-Vad är det med dig nu då? Säger Mike riktat mot Erik. Alla vänder sig mot honom där han sitter och nervöst fingrar på ett hål i sitt ena byxben.
-Jag gillar inte skräckfilmer så mycket... Han ler snett och jag hoppar lite närmare Johan och klappar på platsen mellan mig och George,
-Jag kan hålla dig i handen om di blir rädd, ler jag retsamt, och han mumlar något ohörbart men lunkar ändå bort och sätter sig bredvid mig. Resten av gänget vänder sig mot filmen, och Erik smyger diskret in sin hand i min.
Även fast jag aldrig haft känslor för Erik, (eller någon annan av killarna i gänget), känner jag ändå en värme sprida sig i hela kroppen. Det börjar långsamt mörkna i rummet, och Eriks hand trycker mer och mer på min, samtidigt som det händer läskigare och läskigare saker i filmen. Precis samtidigt som mördaren i filmen smyger sig på huvudpersonen, knackar det på dörren. Alla skriker, och jag och Mike tittar oroligt på varandra. Ingen brukar någonsin komma ut hit!
Mike pausar filmen, pussar Stace, som ser ut att ha fått en hjärtattack, på pannan, och går sedan för att öppna dörren. Man hör röster i hallen, och jag lossar försiktigt på Eriks hand, som har tryckt in naglarna i min hand när det knackade. Mike kommer in i rummet igen, och med ett hånflin säger han:
-Bee, det är till dig. Alla tittar förvånat först på Mike och sen på mig. Jag reser mig upp och ger Mike en frågande blick när jag går förbi honom, men han bara fortsätter att le.
Jag går ut i hallen, och där i dörröppningen står Fred, med en ros i handen och ett blygt leende på läpparna. Han räcker fram rosen,
-Välkommen tillbaka, säger han tyst, men hans basstämma gör att det låter högt. Jag tar emot rosen och tittar på den som om den vore giftig. Jag pressar fram ett leende,
-Tack Fred! Han gör en gest mot dörren,
-Vill du ta en promenad med mig? Jag höjer ögonbrynen och nickar tyst. Han ler igen, vänder sig om och börjar gå utåt. Barfota följer jag efter honom. En stor motorbåt ligger förtöjd vid den lilla bryggan, och den har så starkt tända lampor att halva ön lyses upp.
Jag har aldrig varit den tysta blyga typen när jag umgås med killar, men varje gång jag träffar Fred hittar jag helt enkelt inget att säga, så jag blir tyst som en mus istället. Så istället för att säga något går vi båda tysta, jag några steg bakom honom, fram över grusstigen. Han vänder sig om några gånger för att se så att jag hänger med, men han säger fortfarande inget.
Jag tittar upp mot huset och ser Mike, Stacey och George stå och spana ut genom fönstret. Jag ler och håller tillbaka ett fnittrande. Fred stannar och väntar in mig, och tar mig sedan i armen och drar mig försiktigt men bestämt med mot båten. Jag följer med honom upp på den, och han leder mig till fören av den. Jag insåg direkt att något var fel och att det var något på gång när Fred ledde upp mig på sin båt. Han stod framför mig och sökte min blick, medan jag desperat letar efter något annat att titta på. Helt plötsligt greppade hans högra hand om min nacke och tvingade mig titta in i hans ögon. Han böjer sig fram och innan jag hunnit reagera kysser han mig rätt på munnen. Förtvivlat försöker jag putta bort honom, men greppet om min nacke hårdnar och kyssen blir allt mer intensiv. Hans varma äckliga tunga försöker sig in i min mun och Freds flåsande andetag fyller min näsa. Till slut känner jag att greppet lossnar lite, och jag puttar så hårt jag kan bort mig ifrån honom, snubblar på relingen, och ramlar rakt ner i vattnet.

Känner mycket väl igen det där med att sitta på helspänn framför en film och helt plötsligt kallar verkligheten tillbaka en med något oväntat ljud
Bra kapitel Och fy f*n för Fred (får man skriva så??)

Haha samma här, typ att någon knackar eller nått
Tack så mycket o jaa de får man faktiskt säga här :o

Eller att någon ringer Det låter så högt

Uch Fy F . N för Fred.
Hatar sådana killar.
Bra kapitel endå! : ))

Haha jaa precis

Tack så jättemycket

Omg Awesome!

Älskar sättet du skriver på! Helt underbart!

tack så jättemycket!
nu e det så att nästa kapitel inte är färdigskrivet, och snart börjar jag första året i gymnasiet, så det är inte säkert att det kommer bli så bra uppdatering nu tyvärr och det ber jag om ursäkt för redan nu