De två rikena

Bra!

SUPER

När kommer mer?

Jag är bortrest och kommer inte hem förens på onsdag

Okej

Alverna från det Norra riket satt ner och viskade. Flera av den sneglade då och då på Leya. Hon visste inte om det var för att de pratade om henne eller om det var för att de bara var fascinerade av henne pågrund av att hon var ett halvblod.
”Så hur kommer det sig att en halvblods alv springer runt i dessa skogar?” viskade en hes röst i Leyas öra. Hon stelnade till och försökte flytta sig så långt bort från lönnmördaren som möjligt. Så långt bort som man kunde när man var bunden vid samma påle.
”Hur kommer det sig att en alv från Södra riket har blivit fångad på gränsen till Norra riket?” viskade Leya tillbaka. Den blonda alven skrattade tyst men det slutade tvärt när han kved till av smärta. Leya sneglade på honom och kom ihåg var Botoq hade sagt. Nästan misshandlad till döds. Var det verkligen så illa att det fanns en chans att den blonda alven skulle dö?
”Vad heter du?” viskade Leya. Alven tittade fortfarande ner i marken. Han hade inte lyft blicken en enda gång.
”Jag har ett yrke som inte tillåter mig att berätta mitt riktiga namn.” mumlade han.
”Så du har inget smeknamn?” frågade Leya skämtsamt.
”Aiedail.” sa han efter en stunds tystnad. ”Det betyder morgonstjärna.” sa han ironiskt och för första gången mötte han Leyas blick. Han flämtade till och spärrade förvånat upp ögonen.
”Dina ögon är lila!” sa han så högt att alverna från det Norra riket vände sig åt de båda fångarnas håll.
”Ja, är det något fel med det?” frågade Leya lite irriterat. Aiedail tittade på henne som om hon var korkad.
”Förstår du inte vad det betyder?” När Leya skakade på huvudet såg Aiedail chockad ut.
”Hur gammal sa du att du var?” frågade han istället.
”Arton, men jag förstår inte vad det spelar för roll.” sa Leya.
”Vet du vilka dina föräldrar är?”
”Är det här ett förhör?” protesterade Leya. Någonting i Aiedails blick sa henne att hon var tvungen att berätta. ”Jag har ingen aning vem min far är. Men min mor är en spion från det Norra riket. Men jag har aldrig träffat henne.” fortsatte Leya. De avbröts av att Botoq och de andra alverna började resa sig upp och städa i ordning lägret. Aiedail frågade inget mer men Leya såg hur han inte kunde sluta stirra på henne med en blick som hon inte kunde tolka.

Bra. Jätte bra

Superbra!!!!!!!!!


Är Leyas far någon speciel person...?

Nästa dag började alverna att packa i ordning och göra sig redo för avfärd. En av alverna, Leya trodde att han hette Flench, slog till Aiedail i huvudet så hårt att han svimmade. Leya, som inte hade förväntat sig det, skrek till av förvåning. Flench skrattade åt hennes reaktion medans han knöt fast Aiedail vid en av hästarna. Flench knöt upp Leyas rep runt handlederna och drog med henne bort mot samma häst som han hade hängt Aiedail över.
”Klättra upp.” sa han och nickade mot hästen. Leya stirrade skräcklaget på det stora djuret.
”Kan jag inte få gå bredvid istället?” frågade hon hoppfullt. Flench skakade på huvudet.
”Om du inte klättrar upp så gör jag samma sak mot dig som jag gjorde med honom.” sa Flench och Leya förstod att han menade Aiedail.
”Men jag har aldrig ridit förut.” mumlade Leya. Egentligen ville hon inte erkänna att hon inte ens hade rört en häst förut. Det såg ut att förvåna honom men han ändrade sig inte. Istället lyfte hann upp henne och satte henne i sadeln trots hennes protester. Hon skakade nästan av rädsla.
”Visa inte att du är rädd. Han känner det.” sa Flench och klappade hästen på halsen.
”Jag är inte rädd. Jag är skräckslagen.” muttrade Leya och tog tag i hästens man. Hon sneglade bakåt och sneglade på Aiedail som låg helt still. Först trodde hon att slaget måste ha dödat honom men trots att han låg ner såg hon hur hans bröstkorg höjdes och sänktes. Plötsligt började alla hästar att gå framåt och det gjorde även hästen som Leya satt på.
”Så du har aldrig suttit på en häst förut?” frågade Botoq som hade ridit upp jämsides med Leya.
”Jag har aldrig ens kommit i närheten av en häst.” svarade Leya. Botoq nickade till svar och de fortsatte rida under tystnad.
”Du förstår väl att ingen vet hur vi ska hantera sin närvaro?” frågade Botoq efter en stund.
”Vad menar du?”
”Ingen vet hur vi ska behandla ett halvblod. Vi har fått lära oss ända sen vi var till och med yngre än dig att alla blonda ska fängslas eller dödas. Det är vad vi gör med honom.” sa Botoq och nickade åt Aiedails håll. ”Men nu har du dykt upp. Det första halvblodet på flera hundra år.” sa han fundersamt.
”Jag förstår inte vad det är som är så speciellt. Jag förstår inte meningen med att det är två riken. Jag förstår inte varför det inte varför det inte finns bara ett rike. Jag förstår inte varför alver dödar varandra bara pågrund av att vi har olika hårfärger. Jag förstår uppenbarligen ingenting.” Leya skrek nästan av frustration. Hästen under henne frustade till.
”Det har alltid varit så.” svarade Botoq.
”Det är ingen ursäkt.” sa Leya och vände bort blicken.
”Du är inte som jag trodde lilla halvblod.” sa Botoq och la en hand på hennes axel och red vidare längre fram.
”Synd att inte alla tycker som du.” sa än hest röst bakom henne. Hon vred på huvudet och tittade på Aiedail som fortfarande låg med slutna ögon.
”Hörde du allt?” frågade hon och rodnade.
”Tillräckligt.” svarade han och öppnade ena ögat för att titta på henne.
”Ni vanliga alver är idioter.” muttrade hon och hon såg att Aiedail log åt hennes ordval.
”Du är också en vanlig alv.” svarade han. ”Även om ingen annan tycker det.”
”Var det en komplimang?” frågade Leya förvånat. Aiedail skrattade.
”Ja, jag måste passa på att flörta medans jag har chansen.” sa han och blinkade åt henne. Det fick henne att rodna igen. Hon stelnade till när hon insåg vad han hade sagt.
”Vad menar du med det där?” frågade hon. ”Med att du inte kommer att ha någon chans att flörta senare?” Hans leende försvann.
”Jag är så gott som död, Leya. Det enda som behövs är att kungen ger sin tillåtelse men det gör han nästan alltid. Det är väldigt sällan de faktiskt slänger någon i fängelset. De avrättar oss alltid med en gång.”
”Men det är ju hemskt.” viskade Leya.
”De vill väl bli av med alla blonda de hittar.” sa Aiedail bittert. ”Jag kan inte klandra dem. Vi ligger ju trots allt i krig mot varandra.”

Superbra!!!