Dark Paradise [SV]

Ja... hmm... det är inte precis så bra som jag tänkt mig än. But wait 4 it! det blir bättre bara kärleken tittar fram, trust me!

Chapter 3 – No backing down

Om jag hade vetat att mannen framför mig visste om mitt namn redan på perrongen så hade jag aldrig gått vidare i skogen. Jag skulle ha varit som mugglarna och kramat om ett träd och hoppats på att någon skulle hitta mig. Förstås så hade förmodligen mannen hittat mig, han kunde inte vara mänsklig, det gick bara inte.
”Vad vill du oss?”frågade jag hårt och ignorerade hans blickar. Fast han var så mystisk så hade han fortfarande en mycket stark attraktiv dragningskraft. Den var svår att motstå, nästan omöjlig faktiskt, men jag hade också stark vilja och den skulle inte rubbas av honom!
”Ingenting”, svarade mannen. ”Jag ville bara höra med Mike hur planen går.”
”Planen?”sade jag förvirrat och tittade på Mike. ”Vad menar han?”
”Caitlyn, inte nu”, mumlade Mike varnande.
”Varför inte berätta för henne, Mike?”sade mannen roat. ”Hon kommer ändå få reda på det förr eller senare.”
”Få reda på vad?”frågade jag med ögonen spända på Mike. Det jag egentligen ville var att slippa så långt ifrån mannen och Mike som möjligt. Jag hade tillräckligt med problem så det räckte och blev över. ”Vem är du ens?” jag vände mig mot mannen med rynkad panna, om jag ändå skulle tala med dem så kunde jag väl göra det lättare för mig.
”Niklaus Mikaelson, men du kan kalla mig Klaus”, svarade mannen. Jag vet inte varför, men på något sätt fick jag en känsla av att jag borde ha stor respekt för den personen. ”Din bror, Mike, har gjort en deal med mig då han var i Frankrike.”
”Klaus, snälla!”bad Mike.
Jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade aldrig sett Mike på det sättet. Aldrig någonsin och han var min tvillingbror. Jag borde vara orolig, vara beskyddande, men ärligt talat var jag mer nyfiken, vilket inte var vanligt för mig.
Klaus vände sakta blicken mot Mike med snett huvud, han verkade så stel, som en staty på ett museum. Han verkade heller inte leva till nuet, som om han vore mycket äldre. Hans ögon var så ljusa, man visste inte ifall de var vänliga eller elaka. Så mystisk, så annorlunda, så oförutsägbar. Det gick helt enkelt inte att läsa av honom.
”Mike är skyldig mig en tjänst, efter att han förlorade ett vad”, började Klaus med blicken vänd mot mig.”
”Vad för tjänst?”
”Klaus, jag ska ta hand om det, jag lovar. Allting jag behöver är ett år! Snälla Klaus, jag lovar att jag ska hjälpa dig”, bedjade Mike bredvid mig.
Jag kom inte ihåg senaste gången jag varit så förvirrad, Mike var skyldig Klaus något, men vad? Inte för att det var lönt att fråga varför Mike hade slagit vad med någon, Mike var inte den som tänkte först och gjorde sedan.
”Ett år?”sade Klaus långsamt. ”Jag behöver det nu, inte om ett år pojk.”
Hans röst hade blivit svag, kyligare. Jag förstod att Klaus nerver var något som man inte skulle leka med och han verkade heller inte bry sig om vad andra tyckte. Mänsklig? Skulle inte tro det.
”Jag ska hämta det”, sade Mike efter en lång tystnad. ”Gör ingen mer illa bara.”
”Ingen mer?”frågade jag oförstående. ”Har han skadat någon, Mike?” min röst var ynklig, själv kände jag mig väldigt liten. Ändå skulle jag snart fylla sjutton...
”Caitlyn”, började Mike svagt, ”han dödade vår mor.”

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

Jag kunde inte röra mig, inte andas. Klaus hade dödat vår mor? Ett ton av samvetskval sköljde över mig, jag borde ha ringt åt henne då vi satt på tåget, men då skulle hon förmodligen inte ha svarat.
Samvetskvalen gick över till illamående, min mor var död. Död. Hon fanns inte längre, varför hade inte Mike berättat tidigare? Varför hade ingen ringt åt mig? Varför var hon död? Allting var mitt fel, om jag hade gjort som jag hade tänkt tidigare så skulle hon kanske varit vid liv. Ifall jag hade stannat hos henne tills tåget gick, då kanske hon skulle varit vid liv. Eller så hade även jag dött.
”D-du dödade vår mor?”sade jag stelt till Klaus. Han såg oberoad ut, som om han inte brydde sig det minsta. Som om han inte hade några känslor. Sedan kom förstås ilskan. ”Hur kunde du göra det? Vi har väl inte gjort dig något! Åtminstone inte min mamma! Din själviska idiotiska jävel! Jag ska döda dig!”
Innan Mike hann reagera så hade jag redan ryckt åt mig hans trollstav ur bakfickan och pekade med den mot Klaus. Inte för att han verkade bry sig, var han en trollkarl?
”Lamslå!”skrek jag. Besvärjelsen träffade en sten som hade varit precis bakom honom. Jag blinkade till, han hade försvunnit. Ena sekunden hade han stått där och nu var han borta. Försvunnen.
Mike tog initiativet och tog tillbaka sin trollstav ur handen på mig. ”Caitlyn, vi går tillbaka till slottet.”
”M-men...”
”Han är borta, han kommer inte tillbaka mer idag”, muttrade Mike och drog iväg med mig.
”H-hur?”
”Han är en vampyr, Caitlyn”, sade Mike irriterat. ”Han är blixtsnabb och stark. Inte som vampyrerna som vi är vana vid. Han är oövervinnerlig, det går inte att döda honom.”
”I-inte?”stammade jag. ”Det måste gå att döda honom, ingen kan vara odödlig.”
”Jo, han”, mumlade Mike. ”Jag ska berätta mer om honom bara vi kommer till slottet. Kom nu!”
Jag suckade, men följde ändå snabbt efter Mike. Mamma var död, borta. Jag kände mig så tom, innan hade jag klagat över mammas alkoholproblem, nu däremot så var hon död. På något sätt kände jag mig lättad, hon var äntligen borta. Jag behövde aldrig mer skämmas över hennes misstag, eller rätta till något som hon gjort fel. En våg av lättnad gick igenom hela mig och jag slappnade av. Det måste ha hörts brutalt att känna lättnad över att ens mamma vad död, men ni visste inte hurdant liv jag hade haft då hon varit i liv. Lättnad, det var så skönt.
”Vad är du skyldig Klaus?”frågade jag genast som slottet uppenbarades. Jag hade lyckats få mina tankar samlade och jag kunde tänka klart igen. Jag var så hungrig samt trött, det verkade Mike också vara.
”Jag och han gjorde ett simpelt vad om någon fotbollsmatch som gick på teven. Jag förlorade och är skyldig honom en tjänst. Jag hade förstås trott någon tjänst om att köpa en öl åt honom, men jag hade haft fel, förstås”, berättade Mike. ”Tjänsten var att jag skulle hämta något inifrån slottet som han behöver för att förstöra en förbannelse eller något.”
”En förbannelse?”mumlade jag. ”Om trollkarlar?”
”Nej, något med vampyrer och varulvar”, svarade Mike.
”Jag har aldrig hört något liknande”, erkände jag. ”Så han är en vampyr, men...”
”Egentligen är han endast hälften vampyr, andra hälften är varulv som tillsammans blir Hybrid.”
”Hybrid? Så han är både varulv och vampyr, var komplicerat.”
”Jag vet, han är även en Original, som betyder att han är en av de första vampyrerna som kommit hit på jorden för tusen år sedan, så han är rätt gammal. Man skall inte underskatta honom, han är smart och han har alltid en backup-plan.”
”Så han är farlig?”sammanfattade jag. Mike nickade endast, jag förstod genast att han var mycket farlig. Någon som man inte skulle leka med. Någon som inte kände kärlek, om han varit med i tusen år så hade han säkert lärt sig ett och annat, mer än vad Dumbledore hade vetat förmodade jag.
Mike öppnade dörren pin till hallen och lät mig gå in före honom. Jag stannade mitt i steget, jag hade helt och hållet glömt att vi var på Hogwarts. Jag hade missat hela middagen samt sorteringen. Det var mitt i natten, då eleverna inte fick vara uppe, med tanke på McGonagalls blick där hon stod mitt i hallen, så bådade det inte gott.
”Professor McGonagall”, sade Mike då han stängde dörren bakom sig. ”Vi skulle bara...”
”Följ med mig”, avbröt rektorn Mike. Jag gav honom en menande blick, förmodligen trodde hon att vi varit och smygrökt. Mike kunde bli relegerad, men inte jag. Jag ville inte att Mike skulle försvinna, inte nu! Klaus skulle säkert döda honom i så fall och sedan ge mig uppgiften. Jag hatade att stå i skuld till någon, det var alltid så stressigt ifall man inte fick tag på det som man var skyldig.
Vi följde efter McGonagall mot rektorns kontor, jag var nervös. Skulle vi få kvarsittning första dagen?
”Dumbledore”, sade rektorn åt den ståtlige örnstatyn som gömde ingången till rektorns kontor. Den flyttade på sig och vi gick in genom en trädörr till ett runt kontor.
”Professorn, låt mig förklara...”sade Mike genast som vi kom in i kontoret.
”Ni behöver inte förklara något, mr James”, sade McGonagall och slog sig ner i stolen bakom skrivbordet innan hon gjorde en gest mot de två stolarna framför. Jag satte mig förundrat ner, skulle hon inte skylla på oss för att vara ute så sent? ”Jag vet att det finns någon som vill Mike något, men jag vet inte vem det är eller varför.”
Mike gav mig en menande blick, skulle vi inte berätta för henne? Som om Klaus skulle kunna slippa innanför murarna. Inte ens han var så bra, eller?
”Professorn”, sade jag. ”Jag tror det här är ett misstag. Jag och Mike var endast ute för att hälsa på Hagrid.”
Det kunde vara sant, jag och Mike brukade ofta vara hos Hagrid. Fast McGonagall såg inte precis övertygad ut.
”Hur som helst”, sade rektorn. ”Så har några elever försvunnit på vägen upp till slottet. Vi hittade deras kroppar för en halvtimme sedan, alla flickor i sjätte klass. Alla var uttömda av blod.”
”En vampyr?”sade Mike med rynkad panna. ”Men vad har det med oss att göra?”
”Vet ni ifall det finns några vampyrer i Den Förbjudna Skogen?”
”Nej”, svarade jag ärligt. ”Varför skulle vi veta något sådant?”
Trodde hon att jag och Mike var vampyrer? Endast för att vi hade varit ut i skogen? Hon skulle gärna få göra sina tester på oss, hon kunde misstänka oss för att ha mördat de där eleverna. Men det hade vi ju inte! Jag hade stor lust att berätta om Klaus, men det kunde jag ju inte..
”Ärligt talat så var det inte därför som jag sökte efter er”, fortsatte McGonagall. ”Amerikanerna har kommit på en ny idé som de vill testa.”
”Jaså?”sade Mike intresserat. ”Vad då?”
”De har byggt en stor lyxkryssare för mugglare. Ni två har blivit utlottade för att få gå i skolan i ett år som finns på båten.”
”Vi två?”sade jag förvånat. ”Vi är ju tvillingar, hur kunde det hända?”
”Ingen aning”, sade McGonagall. ”Tyvärr är det mugglar skola och ni två är väldigt intelligenta, så jag tror ni kommer passa utmärkt på båten. Det kommer inga andra magiker till skolan och ni får en gratis resa världen runt.”
”Så vi har egentligen inget val...”mumlade Mike.
”Egentligen inte”, erkände McGonagall. ”Ni åker i övermorgon med tåget till London, så ni har chansen att packa om och sedan flyga till USA där ni stiger på båten med de andra eleverna.”
”Men hur blir det med vår FUTT-examen?”frågade jag genast. Utbildningen hade alltid varit viktig för mig. Men även, hur skulle det nu gå med Klaus planer? Skulle han döda oss båda innan vi hann på båten? Skulle han bli rasande och försätta hela Hogwarts i ruiner?
”Det tar vi hand om senare”, sade McGonagall trött, hon var verkligen gammal. Det var hennes sista år på skolan, vilket var mycket synd. ”Iväg med er nu.”
Jag ställde mig upp i samma stund som Mike och vi båda marscherade ut ur kontoret utan ett ord. Jag gick direkt och la mig, inte för att jag kunde somna med all information som jag fått...

Jääättebra!!

BRA!!!! ♥

tack så mkt



Tack!!

Jättebra! Älskar hur långt du skriver, du borde bli författare!
*Bevakar*

tack så hemskt mycket! jag har velat bli författare sedan jag varit tre (seriöst). Skickade faktiskt in en bok till ett förlag för fyra månader sedan... men de tackade nej... dock sade de att jag är ung och har talang

Men det är ju helt awesome! Fortsätt kämpa, du kommer säkert bli en riktigt känd författare när du blir lite äldre!

tack så¨hemskt mycket! du har ingen aning om vad det betyder för mej

Alla som förtjänar beröm får beröm!

SKITBRA!