Hunger Games....Sweden (Rollspel)

Ryan kollade runt alla deltagare. Varför, varför blev det just han. Han skulle särkert dö fort, få det överstökat. Han skulle vara tvungen att kuta in i skogen ifall han skulle ha en chans. Vissa av deltagarna såg skräckinjagande ut, med deras stora muskulösa kroppar. Men när han kollade på de små tio-åringarna kunde han inte låta bli att må dåligt. De var bara tio år för tusan. Han forsatte speja runt, tänk att alla här skulle vara döda snart, förutom en.
Ifall han hade tur så skulle han iallafall kunna slappa upp någoting på vägen in i skogen.

Jag hissas upp genom cylinderhissen. Hela mitt liv spelas upp i mitt huvud, en vanlig nära-döden-upplevelse. För första gången ser jag arenan. Solen har precis gott över trädtopparna och jag tar ett djupt andetag när glaset hissas ner. Även fast jag inte är så religiös så ber jag en kort bön "Gud, om det här blir mina sista dagar så ber jag om en snabb död.". 10...9...8... nedräkningen har börjat. En ryggsäck en bit bort var ganska lätt att få tag på men det kunde hända att flera skulle tänka samma sak. 7...6...5... En kniv som låg halvt dold i gräset blev mitt mål istället. 4...3...2...1...
Startsignalen ljöd.

Startsignalen skar genom hennes öron, hon sprang fram till pilbågen och tog den i sina händer, en pojke kom framför henne med sitt svärd bara strax ovanför hennes huvud. Hon skjöt en pil rakt igenom hans mage och svärdet föll till marken bara någon millimeter bredvid henne.

Ryggsäcken låg kvar, hon började springa mot den men då kom någon och tog den rakt framför hennes näsa. Men Sarah stannade inte bara för det, hon sprang ut mot ängen dit ingen annan hade tagit sig. Hon sprang och sprang och det kändes som om ängen aldrig skulle ta slut, men hennes ben bara fortsatte att springa. Men en trädrot låg i hennes väg som hon inte såg och bara några sekunder senare snubblade hon över den. Hon hade tappat fart och vem som helst kunde vara bakom henne.

(ändrar till jag perspektiv)
Jag hörde startsignalen och sprang på taniga ben allt vad jag kunde. Jag fick syn på en rosa ryggsäck och sprang allt vad jag kunde mot den. Jag hann precis få tag på den mitt framför näsan på en rödhårig flicka.
Jag forsatte springa allt jag kunde in i skogen. Måste långt bort, måste bort från hornet var allt jag hade i huvudet.
Jag hörde stridigheterna vid hornet medans jag fortsatte springa. Men blir snabbt trött, måste vila. Jag gömmer mig högt uppe i ett träd, där känner jag mig trygg.

Menja hörde startsignalen och sprang rakt in, hon grabbade åt sig en handfull dolkar som hon slängde ifrån sig. Två killar och en tjej föll för hennes hand, men hon lät en liten flicka pasera, hon hade trotts hjärta i kroppen och hoppades att de skullle klara sig bra.
Menja tog tag i västen och tog en kamoflerad ganska stor ryggsäck och även ett svärd innan hon sprang ut i skogen. Etterligare två dog, hon sprang på dem bakifrån och skar av dem halsen innan de ens hunnit in i skogen. Hon hjälpte en liten pojke upp på fötter och såg honom springa in i säkerhet innan hon själv sprang in i skogens dunkel.

Jag sprang. Jag kastade mig efter kniven. Jag vände på mig om och spetsade en kille som kastade sig över mig. Kniven träffade honom rakt i lungan men det räckte för att döda honom. Blodet rann ner för min arm och jag fick ta i för att putta bort hans livlösa kropp från mig. Jag hoppade snabbt upp igen och sprang mot en betydligt mindre ryggsäck en den jag sett innan. Folk hade redan börjat försvinna in i skogen och det var bara ett fåtal kvar. En tjej i tjugoårsåldern såg mig och sköt två pilar mot mig. Den första missade men den andra träffade mittt vänstra ben. Jag skrek av smärta men lyckades halta iväg. Jag trodde min sista stund var kommen men hon följde inte efter. Kanske någon hade attackerat henne? Jag haltade in i skogen så fort jag kunde. En flicka låg död på marken med en ryggsäck i handen. Jag tog den och fortsatte. Bättre än inget tänkte jag.
[kan vi inte notera i första inlägget hur många som dött?]

Sarah tog sig snabbt upp på fötter, hon tittade runt för att se om någon var efter henne och det var det inte heller.

Hon insåg ganska fort att hon inte skulle klara sig utan en ryggsäck, så hon tog en ganska lång omväg runt hela ymnighetshornet i de snåriga skogarna för att hitta döda kroppar med ryggsäckar och kanske vapen.

Hon såg hur folk sprang före henne men ingen var efter henne. Hon hittade två döda kroppar med varsin ryggsäck, hon tog ryggsäckarna snabbt i från deras händer och satte den ena på ryggen och höll den andra i sin hand, sedan började hon springa tillbaka den väg hon hade tagit dit för att komma ut på ängen igen.

( Jopp^^ är det 11 döda nu om jag inte räknat fel xD )

Menja såg sig om, vad skulle hon göra? Ingen annan råd än att fortsätta in i skogen. Hon ser killen hon räddat sitta skrämt i ett träd, men hon låter honom vara. Hon tänker inte döda småbarn det kan de inte få henne till....aldrig.

Jag uppe i ett träd, vad tänkte jag med? Vem som helst skulle kunna få syn på mig och skjuta mig med en pil. Ifall jag skulle klättrat lite högre upp skulle man kanske inte få tag i mig. Men jag orkar inte. Jag ser att en massa andra är på väg bort från hornet. De kanske är så upptagna i sin flykt att de inte märker mig. Jag känner att tröttheten börjar ta över, jag orkar inte öppna ryggsäcken ens för att kolla var som har blivit min fångst. Långsamt känner jag hur jag dras från världen.

Menja fortsätter längre in, här var skogen tätare och stridigheterna hördes inte så väl. Äntligen låter hon sig ta det lite lugnt och andas. Hon hade dödat fem oskyldiga människor på minder än fem minuter, hon gillade det inte men hon var tvungen.
Menja sjunker ner vid ett träd, och sluter ögonen men håller ögonen öppna ifall någon skulle komma i närheten.