[Privat roll för AlexZz och Hope Potter <3

Jag blev ivägdragen av Miranda, jag erkänner, det var förvirrande. Jag har typ inte fått någon kroppskontakt sen jag var tretton, någon minut innan min mamma dog, hon kramade om mig och sa; Jag hämtar din syster och du sticker ut... Nu. Det var det sista hon sa till mig, sedan ramlade en takbjälke ner över oss, den träffade mig på ryggen, vilket resulterade i mitt drakformade ärr, och min mamma i magen. Hon dog direkt och det enda jag lunde tänka var hennes sist ord; Nu. Jag skulle kanske kunna rädda min syster men jag var förlamad. Så jag sprang.

Jag tror att de märkte att något var fel med mig, jag hade inte märkt det men jag stod blickstill och höll andan... Kan jag ALDRIG vara normal? En normal tonåring i en normal stad med en normal familj och några normala vänner. Är det för mycket begärt?
Men det ända jag såg i deras ansikten var oro. De var oroliga för mig. Zack.

"Zack, är du okej?" Frågar Miranda honom oroligt. JJ's ögon ser oroade, leendet är fastgjutet. Hon tänker till minsta sekund försöka uppfylla hennes fars råd. Även om både han och hennes mor försköt henne och vägrade lyssna på henne, tilltala henne eller ens se henne när hon blev anklagad. Hon blev familjen Joriél's egna spöke. De syns inte, de hörs inte men man vet ändå att de finns där. Det var de mest skrämmande dagarna i hennes liv och hennes far säger nonchalant till hennes mor: "Så länge du ler är morgondagen vacker." Därför tänker JJ uppfylla rådet, oavsett om hon måste sy sönder hennes ansikte för att göra det. Hennes fars ord, de sista orden hon någonsin kommer höra av honom antagligen.
"JJ, sluta le." Fräser Miranda åt henne, JJ skakar på huvudet som svar. "Du får ursäkta, Fröken McFlin här, men man får kolla ögonen för att se om vad hon känner." Säger Miranda, fortfarande oroad för Zack.

"Jag är ok, det var inget... Jag tänkte bara, eh såg någon jag kände..." Jag försökte komma på en bra lögn men jag fastnade bara i olika lögner... Det här går inte så bra...
"Ska vi gå?" Sa jag och försökte släta över det... Det gick inte så bra.

JJ lägger huvudet på sned, Miranda ska precis säga något när JJ, konstigt nog, är den som avbryter henne.
"Oj, Miranda, vi kommer bli sena till kyrkan!" Ljuger hon och Miranda blir genast uppstressad och börjar genast gå mot utgången. "Nästa gång, säger du att hon kommer sent till något, Miranda hatar att komma sent." Säger JJ till Zack.
"Men! Kommer ni eller?" Hör hon Mirandas röst längre bort och hon börjar gå.

"Tack. Är det så enkelt att bli av med henne?" skojar jag bort det hela och går in i kyrkan, egentligen är det bara ett vanligt rum med bänkar och ett litet podie där fem vakter och en präst står.

"Bara om hon faktiskt ska någonstans." Svarar JJ med ett så gott som genuint leende. Hon tycker om kyrkan. Hon känner sig fri så att säga. Eftersom hon inte är omgiven av vakter, utan vakterna skyddar prästen som sorgligt nog fått ta fångarnas pass så att prästen inte blir mördad av fångarna. Trots att det inte finns någon chans att de skulle mörda en 'helig man'. JJ tvivlar på allt det där. Som om det skulle hända? Hon sätter sig bredvid Miranda som ser surt på henne.
"Lögnare!" Väser hon åt henne.
"Bara när jag behöver det." Svarar JJ och ser till att det finns plats för Zack också på bänken. Även om han kanske inte vill sitta med dem.

Jag ser att JJ flyttar in så långt på bänken som det går, hon vill att jag också ska sitta där tydligen. Jag satte mig sakta på bänken och tittade på henne för att se om jag gjorde rätt; Hennes leende såg äkta ut, och lite större än vanligt så jag tror det...
"Längtar ni till tre timmar av psalmer som handlar om absolut ingenting?" Frågar jag dem glatt.

"Jag gör." Svarar Miranda lyckligt med smått tindrande ögon.
"Inte jag, men man behöver bara låtsas att man lyssnar." Svarar JJ. "Åh, just det, efter första psalmen kommer man inte få kontakt med henne." Säger JJ med en gest mot Miranda.
"Tyst nu, man kan visst få kontakt med mig!" Svarar Miranda.

"Är du galet kristen Miranda? Det trodde jag inte riktigt... Jag trodde att JJ här var det." Sa jag och skämtade med dem, men båda såg ut att protestera, fast jag var ingen bra människokännare så det kanske var tvärtom.
Själv hatade jag kyrkan, för mig var den ond.

"Nej, jag tycker om musik." Säger Mirande leende. JJ nickar instämmande. "Och de flesta psalmer sjungs ju av prästen så jag är rätt glad över att få höra någon slags musik en gång i veckan." Fortsätter hon och rösten är nästan drömmande.
"Du hör." Säger JJ. En kille lutar sig plötsligt fram bakom dem.
"Hörni, jag och ett flertal andra ska försöka rymma." Väser han tyst. "Följer ni med?" Fortsätter han och försöker vara så tyst så att ingen vakt hör dem.