ROLLSPEL! (Privat för mig och Emma Granger!)

'Självklart', tänkte Eliot. Hon som var så rik. Han försökte att le, men det gick inte så bra.

Leanne önskar att hon aldrig sagt vilken skola hon gått på. Hon skämdes så att hon ställde sig upp.
"Hejdå", sa hon tyst och började gå hem.

"Ska du gå?"
Eliot tittade upp, sorgset besviken.

"Tror det", viskade Leanne och såg sorgset på Eliot.
"För din skull", fortsatte hon.
"Du tycker säkert bara att jag är rik, sjuk i huvudet och dum"

"Det har jag inte sagt!" sade Eliot sårat. "Du är den snällaste och trevligaste person jag träffat! Och du kan inte rå för att du är rik, det är bara bra! Min familj är inte rik direkt, de..." Han stannade upp. Sedan viskade han generat:
"...de har inte så pangmycket pengar, faktiskt."

Leanne rodnade starkt.
"Tack", viskade hon och kramade om Eliot.

Eliot kramade mjukt tillbaka och mumlade något som varken verkade vara ord eller ljud.

Leanne kände en känsla. En varm och behaglig känsla. Hon tror den kallas kär/kärlek.

Eliot kände sig varm och behaglig innuti. Som om han satt och hade ett riktigt mysigt fredagsmys. Det var mysigt.

"Jag måste nog gå nu", sa Leanne. Hon log mot Eliot än sista gång innan hon gick.

"Leanne Parker! Du är sen!", sa pappa från köket när jag kom in.
"Förlåt pappa, men jag träffade, em, em Lily i parken", ljög jag och gick in i köket.
"Sätt dig ner och ät Leanne", sa min mamma och log stort.