Virvlande strömmar [HG][SV]

Bra!!! ♥

AWESOME!!!!!!

Underbart, jag älskar det.

Tack så jättejättemycker alla! Det är jättekul att ni gillar min ff och vill läsa den! När jag började med den trodde jag inte att jag skulle få några läsare alls men nu har jag flera stycken! är jätteglad och tacksam för det, tack!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 8

Jag står som förstenad och känner allas blickar på mig med tydligt igenkännande. Inte för att de känner mig eller någonsin ens talat med mig.
De känner igen mig som den där konstiga föräldralösa flickan från Kirem som alltid verkar ha ordentligt med pengar trots att hon aldrig haft ett riktigt arbete. Jag är ett populärt föremål för skvaller och misstänksamma blickar.
Jag sansar mig, tar ett djupt lugnande andetag och lösgör mig från gruppen av sjuttonåringar för att ta mig fram till scenen medan jag noga undviker att se någon i ögonen.
Precis som Atga Cartwright hinner jag knappt upp till Leonine innan de frivilliga skyndar fram mot scenen i hopp om att få åka. Jag behöver bara kasta en blick på de för att omedelbart bli lugn igen. Jag räknar de till sexton stycken varav nio av de ser ut att vara arton år. De ser också ut som precis den där farligt vältränade och blodtörstiga sorten som drar till sig sponsorer som magneter. Precis den typen av deltagare som skulle kunna göra spelen intressanta och spännande för innevånarna i huvudstaden, medan jag å andra sidan, smal och ganska kort, och utan att ha synts träna inför spelen en enda gång, jag skulle antagligen inte vara särskilt underhållande för någon. Jag har dolt mina talanger och kunskaper väl och det kommer att vara det som räddar mig nu.

Jag kastar en blick åt sidan där Leonine står och värderar vem av de frivilliga som skulle väcka mest intresse hos tittarna i huvudstaden. Plötsligt glider ett leende över hennes läppar, och när jag följer hennes blick blir jag först förvånad. Sedan förstår jag och mitt första intryck ersätts med ilska.
Flickan som fångat Leonine Doreys uppmärksamhet är Marisa Devin. Anledningen till att jag känner igen henne och kan hennes namn är att det var hennes namn som drogs vid hennes första slåtter förra året. Men då hade hon nästan omedelbart ersatts med Siliah Regol, som såg mycket mer lovande ut.
Leonines blick glider mellan Marisa och Jeremy, som står och ser stelt ut över folkmassan utan att låtsas om vem som står nedanför scenen tillsammans med resten av de frivilliga flickorna.
Leonine Dorrey granskar Marisa och Jeremy från topp till tå och jämför deras utseende i några sekunder. Det gyllenbruna skinnet, bronsfärgade håret och de mandelformade blå ögonen. Likheten är så slående uppenbar att jag inte ens kan hoppas att Leonine ska missa den. Jag söker i minnet efter år när liknande saker hänt vid slåttern och kommer på ett litet antal gånger. Ett år valdes ett par tvillingar ut i distrikt 6 och ett annat år var det ett par halvsyskon från trean. Och så kusinerna från distrikt 9 förra året. Alla hade varit mycket populära bland både sponsorer och tittare. Jag kan inte låta bli att rysa när jag tänker på det. Ja, ju hemskare spelen är desto mer spännande blir det för de i huvudstaden.

"Så, vad säger du, Atilia?" Leonine Doreys röst rycker mig tillbaka till verkligheten.
Medan alla tankarna for genom mitt huvud har Leonine tagit upp lilla Marisa på scenen bredvid oss och nu ser hon frågande på mig, uppenbarligen väntande på ett svar till en fråga jag inte hört.
"Ska vi inte låta Marisa åka, tycker du", säger Leonine när hon förstår att jag inte hört. Hon ler tillgjort leende mot mig. Det ska antagligen se trevligt och inställsamt ut men det skrämmer mig bara. Vill den här kvinnan på allvar skicka in lilla Marisa på arenan för att försöka döda sin egen bror? Det där obehagliga leendet får mig att tro att hon faktiskt vill det.

Hela tillvaron skrämmer mig. Vad är det egentligen för fel på de här människorna?
Lilla Marisa Devin som lyser av iver över att få åka till arenan, Jeremy Devin som bara står där utan att bry sig om att hans syster praktiskt taget försöker vandra rakt in i döden och så Leonine Dorey som uppmuntrar det hela. Det får mig att må illa.
Leonine fortsätter att le mot mig, inväntande mitt svar. För en bråkdels sekund far en tanke genom den skräckblandade förvirringen i mitt huvud; varför gör Leonine det här? Hon behöver inte mitt godkännande för att ersätta mig. Det slår mig att hon vill göra en uppvisning av när jag överlåter "äran" till den här flickan. För att få det mer underhållande.
Jag ser på hennes ansikte, så uppenbart säker på att jag ska lämna scenen och låta henne skicka en liten flicka att döda sin egen bror. Som en ett skådespel jag aldrig bad att ta del i. Det äcklar mig.
"Nej."
Ilskan gör min röst högre och får mig att låta säkrare och mer imponerande än jag någonsin känt mig inför så många människor förut. Först ser Leonine förvånad ut. Sedan smått besviken men just det ser märkligt ut, nästan spelat, vilket bara förvånar mig smått. Allt här är spelat på ett eller annat sätt.
"Jag åker." säger jag och går utan ett ord till och ställer mig bredvid Jeremy.
Irritationen I Leonine Doreys ansikte visar hur mycket hon ångrar sitt lilla skådespel.

När fredsväktarna sluter sig omkring oss för att föra in oss i rättens hus för att därinne få ta farväl av våra nära och kära inser jag plötsligt något. Calem är den enda som skulle vilja komma och träffa mig och om han gör det skulle det inte längre gå att dölja vår relation. Jag får en idé. Den är både riskabel och den skulle kunna minska mina odds inne på arenan men det bryr jag mig inte om nu.
Jag börjar andas ryckigt som i panik och trycker mig mot muren av vitklädda fredsväktare i försök att ta mig ut emellan de. Det fungerar till och med bättre än jag väntat mig. Genast känner jag händer greppa om mina handleder och jag blir halvt föst och halvt buren in i rättens hus. Jag blir tvingad framåt, men ingen tänker ens tanken att göra mig illa; jag är en deltagare i spelen nu, jag får inte skadas. Inte än.
Bara för att bättra på charaden ytterligare ger jag ifrån mig höga skrik och försöker komma åt att sparka mina tillfångatagare. Jag föses in i ett rum för att vänta på sörjande familjemedlemmar jag inte har. Rummet är vackert med vita väggar och en djupblå sammetsklädd soffa. Bredvid soffan står ett litet bort med en stor bukett med vita blommor och skickar ut en sötaktig doft i luften.
Jag fortsätter att skrika och slå på dörren tills en fredsväktare skickas in för att vakta mig. Då kan jag äntligen andas ut. Jag behöver inte ens titta för att veta vem som åtagit sig att vakta mig. Ändå vägrar jag att släppa Calem med blicken eftersom det här är sista gången jag ser honom. Jag tappar den sista gnutta självkontroll jag har kvar och slänger mig om hans hals och tårarna börjar rinna. Inte bara från mina ögon, från Calems också.
"Du lovade", viskar han.
"Jag vet vad jag lovade och jag tog ingen annans plats, jag tog min egen." viskar jag tillbaka "Jag kunde inte..." Calem avbryter mig:
"Du kunde ha låtit vem som helst av de frivilliga ta din plats! De vill åka, Tila!"
Jag skakar långamt på huvudet och ser in i hans blå ögon.
"Nej, inte vem som helst." säger jag "De tänkte skicka Marisa Devin! Marisa och Jeremy Devin, Calem! De tänkte tvinga de att döda varandra, sitt eget syskon!" Jag tänker efter ett ögonblick och rättar sedan mig själv: "Jeremy skulle ha dödat henne!" Jag vet att det är sant. Marisa må ha tränat sedan hon var liten men i slutändan kvarstår det faktum att hon inte skulle ha den minsta chans mot någon som Jeremy.
"Du skulle också ha gjort det jag gjorde, Calem, det vet jag." Säger jag och trycker hans hand. Han svarar inte och jag tolkar det som att han också vet att jag har rätt. Jag kastar en blick på klockan som hänger på väggen och ser att tiden snart är ute. Calem verkar inse samma sak för han lutar sig fram och kysser mig. Sedan tar han mitt ansikte mellan sina händer och ser mig i ögonen.
"Kom tillbaka till mig", viskar han och stryker bort en tår från min kind.
"Jag lovar", svarar jag och vet att det är ett löfte jag inte kommer att kunna hålla. Jag kramar om honom en gång till och sätter mig sedan på soffan och sparkar till det lilla sidobordet så att det faller omkull och de vita blommorna sprids över golvet.
"Jag ska föreställa ha varit vild och förblindad av skräck, du vet." säger jag när Calem ser undrande på mig. Jag ler mot honom. Det är så jag vill att han ska minnas mig; med ett leende på läpparna och inte skrikande och sparkande i händerna på en massa fredsväktare.
"Tills vi ses igen vill jag att du ska komma ihåg att jag älskar dig." säger jag.
"Och jag älskar dig, glöm aldrig det." säger Calem. Sedan ställer han sig rak och ser mot dörren och låtsas inte om mig mer. Jag förstår och hinner precis sätta mig till rätta i soffan och se riktigt förstörd ut innan dörren öppnas och Leonine Dorey kommer in i rummet för att hämta mig.
"Det är dags att åka nu" säger hon till mig med ett leende. Leendet känns fortfarande helt felplacerat för mig men det ser inte lika obehagligt och överdrivet ut som de leenden hon gett mig när kamerorna var påslagna.
"Du kan gå nu", tillägger hon vänd till Calem. Han ger henne en kort nick och lämnar rummet.
Leonine lägger en hand försedd med silverklor på min axel och leder mig ut ut rummet för att eskortera mig till tåget.
Örnen är på väg till sitt bo, och det är jag som är bytet.


~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Ett extra långt kapitel till er för att jag varit så seg på att uppdatera!

Supermegafoxyawesome, älskar denna ff

OMR, SLUTA SKRIVA SÅ JÄVLA BRA KVINNA!♥
(ursäkta svärordet...)

Helt fantastiskt bra!

Tack! Jag börjar få slut på olika sätt att formulera mig men det förändrar inte hur otroligt tacksam jag är för att ni läser min ff och skriver så fina kommentarer! ♥
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~


Kapitel 9

Jag går bredvid Leonine genom de långa korridorerna i tåget som ska föra oss till huvudstaden. Jeremy går bakom oss, vilket är skönt för jag vill helst inte se på honom. Leonines hand vilar fortfarande på min axel medan hon leder mig framåt. De långa naglarna känns obehagligt vassa mot min bara hud och jag önskar att hon kunde släppa taget, men jag säger inget utan går bara tyst bredvid henne och låter henne leda in mig i kupén där jag ska sova.
Jag ger henne ett kort och reflexmässigt tack och nickar lätt när hon säger åt mig att komma och äta om ungefär en timme.

Så snart hon och Jeremy fortsätter stänger jag dörren. Jag tar ett djupt andetag och sluter ögonen. Jag glider ner på golvet med ryggen lutad mot väggen och tankarna sköljer över mig i vågor av panik.
Varför händer det här? Hur kunde det hända? Händer det verkligen, eller är det bara en ond dröm som snart kommer att ta slut när jag vaknar med ett skrik och inser att slåttern inte har ägt rum än?
Jag pressar händerna mot ansiktet och kniper ihop ögonen. Jag ska inte gråta mer nu, det får vänta tills ikväll när jag kan vara säker på att inte bli störd.
Jag öppnar ögonen och reser mig långsamt upp och tar en ordentlig titt på mitt rum. Det finns en stor mjuk säng full med kuddar. Den ser verkligen skön ut men något säger mig att jag inte kommer att kunna sova så mycket inatt. Jag går fram och sätter mig på sängkanten och låter blicken vila någonstans långt borta. Allt verkar stå stilla och jag upplever nästan någon sorts bedövat lugn en lång stund tills en knackning på dörren brutalt tvingar mig tillbaka till verkligheten.
"Kom in", säger jag tveksamt och rätar lite på ryggen. Dörren öppnas och Jeremy Devin kommer in i rummet. Frågor som ´Vad vill du?´ och ´Vad gör du här?´ far genom mitt huvud under ett förvirrat ögonblick. Jag ser granskande på honom för att försöka avgöra varför han valt att komma hit, men hans ansikte är samma uttryckslösa mask som det varit vid slåttern när han slår sig ner på sängkanten en knapp meter ifrån mig. Vi sitter båda tysta en lång stund och jag tänker just be honom att lämna mig ifred om han ändå inte har något att säga när han öppnar munnen.
"Jag ville tacka dig", börjar han. Rösten är mörk och raspig och överraskar mig lite. Jag inser att jag aldrig har hört honom tala förut, inte ens i förbigående. Hans ansikte visar fortfarande inga känslor men jag kan höra på hans röst hur mycket han menar det han säger. Han kanske helt enkelt aldrig visar sina känslor?
"för att du tog min systers plats."
Jag ger ifrån mig en knappt hörbar fnysning. Jag gjorde det enda jag skulle kunnat leva med, hur kort den kvarvarande tiden av mitt liv än må vara nu.
Jeremy verkar förstå vilka banor jag tänker och förstå att jag inte är på humör för en pratstund eftersom han bara reser sig och går mot dörren. Halvvägs dit vänder han sig om och ser mig i ögonen.
"Jag står i skuld till dig." säger han.
"Dit vi ska är inte rätt plats att stå i skuld till någon", säger jag och kan inte låte bli att le bittert åt det absurda i situationen.
"Nej, jag antar det.." svarar Jeremy och jag kan skymta skuggan av ett glädjelöst leende i hans ansikte innan han nickar kort åt mig och lämnar rummet


Så, nu blir det nog inget mer på en vecka för jag ska till Kroatien. Men bättre ett kort kapitel än inget kapitel alls, right?

Underbart