Parseltounge [SV]

Otroligt bra är den!
Men skippa gärna att skriva med fetstil.
Det är lite jobbigt. Fast det är min åsikt.

Okaj, noterat!

Naej nu driver du? Din första?? Det är ju som om du ägnat hela livet åt att skriva, kvinna! Awesome, det är vad det är! ♥

Taaaaaack !

Nytt kapitel kommer snart! Möjligt den kommande veckan

Yay^^

Skit awesome!

Superdupermegajätte BRA!

Här kommer ett nytt kapitel!


The train

Nu var det dags. Hon andades in och ut genom munnen och kände hur vibrationerna av alla tågen som kom inrullande på perrongerna i fingerspetsarna. Hon rörde sig i extas. Tills det att någon helt plötsligt frågade henne

"Är du borttappad, lilla dam?". Det var bara säkerhetsvakten som såg till att allt var bra.
Ibland så glömde Merve bort att hon faktiskt bara var elva år, fast med ett lite mer utvecklat sinne än de flesta elvaåringar som fortfarande satt i leklådan och lekte med lera. Det var därför hon aldrig hade haft någon annan vän, än sina föräldrar, som också fann henne lite underlig.
”Nej, jag hittar bra, tack.”
Säkerhetsvakten såg förundrad ut men lät henne vara, och skuttade iväg i sina mörkbruna UGGs. Merve orkade inte synalisera detta, utan fortsatte leta efter perrong 3 ¾. När hon sedan hade letat igenom hela stället, så förstod hon att det inte finns någon sådan perrong, och att hon antagligen bara blivit lurad av någon dum TV show som bara ville skämma ut folk. Hon satte sig ned mot en vägg med sina tillbehör brevid sig och viskade ”Korkad, korkad, korkad, korkad” åt sig själv. Sekunder senare fall hon rakt bakåt med huvudet mot marken.

Ansikten vändes och hennes blev bara rödare och rödare. Alla tjöt högt ”Kom in, kom in nu då!” och ”Dumma lilla flicka, kom in nu!”. Merve drog in sina saker och ben mot det som verkade vara perrong 3 ¾ . Alla arga blickar brydde hon sig inte om, utan fortsatte gå med sitt bagage mot det stora, rödbruna loket. Det stod ”Hogwarts expressen” på den blanka framsidan av loket och av sidorna också. Tåget sattes i rörelse, barn vinkade hejdå till sina föräldrar genom fönstren medans Merve bara stod och såg storögt på. ”Äntligen, tänkte hon. Äntligen är jag hemma.”. Alla tankar på att det var något typ av skämt var som bortblåsta. Tåget hade fått upp en fart nu och hon kom på sig själv med att springa det snabbaste hon kunde mot det joggande tåget. Hennes händer blev svettiga och halsen började rossla, men det spelade ingen roll. Det här tåget var hennes framtid, så hon tog några extra steg och kunde precis, med några millimeter, få ett fast tag i handtaget till dörren och svinga sig upp till plattformen.

Storögda elever kollade på henne när hon sedan gick igenom hallen. Det var omöjligt att hitta någon kupé, så hon tänkte att hon skulle gå in i en där det i alla fall fanns framtida elever i hennes egen ålder. Hon fortsatte framåt och fann sig själv stirra på en kupé fylld med tre elever som såg ut att vara elva och en sovande lärare. Det lät bra i hennes öron, så hon valde att ge det ett försök.

”Hej, jag heter Merve Collin och skulle gärna vilja sätta mig i den här kupén, om det är okej?” Sade hon självsäkert, eftersom att hon hade hört att självsäkerhet kommer man bäst tillsammans
med folk i sociala sammanhang.
”Hihi, kolla vad stel Merve ä, de kommer att ändras när vi är klara mä henne!” Sade en pojke med sandfärgat, rufsigt hår och nästan svarta ögon, som hade flera stycken, med något som såg ut som små minipajer i munnen.
”Ja, haha, det kommer ju inte vara länge!”
Svarade en annan pojke med kastanjebrunt hår och nästan samma ögonfärg, med lika många pajer i munnen. Brevid honom på ett säte satt en enorm orm.

”Vart tog den andra pojken vägen?” Frågade Merve förundrat, men de andra pojkarna såg bara skrämda, och förtjusta ut.
”Okej, vad är det? Har jag sagt något förolämpande eller något?”
”Säg det du själv, vi har ingen aning. Sedan när har du kunnat parselspråk?” Sade den första unga pojken med sandfärgat hår leéndes. ”Jagmenar, du har ju alltid vart känd, men att du kunde ormspråket var en nyhet!”
”Jag, känd?! Okej, ni har nog fått fel person. Jag
är… jag.”

”Precis, Merve Collin, dötsätardottern, Voldemorts största mål att få tag på här i livet, din morsa? Wow, jag vet mer om dig än vad du gör”. Sade han blinkande. Merve ignorerade det och fortsatte ifrågasätta honom. De måste ha pratat i flera timmar tills någon kom in till dem och sade att det var dags för dem att sätta på sig sina uniformer nu. Merve, som var lika färdigutvecklad som ett ägg, böt om inne hos killarna.

”Wow, hörrni, vi har ju pratat så mycket så att vi har glömt bort att presentera oss, Jag heter John, John Alford. Snubben till vänster här, är Abbey Dinton. Ormen är Billy. Han är en animagus, och bry dig inte om att fråga hur han blev det, han vägrar ändå att svara.
En svart hårig pojke växte ut ur ormen och sade en hälsning, men började läsa en av hans böcker som han hade haft med sig, och verkade inte bry sig så mycket mer om henne efter det. John, Abbey och Merve hade långlivade disskutioner om quidditch, Hogsmeade och massor av andra intressanta saker som Merve bara längtade efter att få se eller göra. Efter ett tag så kände de att tåget saktade in. Alla elever sprang ut i den mörka hallen för att se slottet. Det var ett magiskt ögonblick, och det var det bästa i hennes liv.

Var det okej ?

BRA!!!!

Okej? Det var fantastiskt