Batman! (Rollspel)

När han fäst så många spårare han hade på sina troféer åkte han iväg mot Arkham igen, om fladdermusen faktiskt inte upptäckte spårarna skulle han kunna se exakt vart han var. Om han nu tog sig in i ett ostört övervakningssystem. Precis när bilen körde innanför grindarna såg han Batmans bil utanför. Perfekt.
Han öppnade dörrarna, vakterna innanför såg på honom och drog honom till hans cell efter att ha konfiskerat troféerna. Inte perfekt.

Nu var han återigen på väg men denna gången hade de bytt ut den flotta limousinen mot en större lastbil och detta enbart för att det fanns en lastkapacitet i den nya bilden som inte fanns i lyxfordonet. Med ett leende körde han det stora fordonet mot domstolshuset och snart skulle han vara tillbaka i sitt rätta element. Propert klädd, med makten i sin hand och platsen där han kunde utdela domar. Det enda han behövde göra var att försöka locka till sig någon annan än Batman, han behövde ett levande byte för att den förvuxna fladdermusen skulle komma efter honom så snart som möjligt. Levande byten var alltid en bra motivationshöjare och det gav honom alltid ett övertag! Han började skratta lite för sig själv och han märkte hur underhuggaren, som satt i passagerarsätet, tittade nervöst åt hans håll. Snart hade de kört genom gatorna och stannat mitt på parkeringen av domstolshuset då det till stora delar var fullt på parkeringen. I alla fall tillräckligt fullt för att han inte skulle kunna parkera lastbilen där. Glad över att allt gick smidigt hoppade han ut ur fordonet, gick till sidan av fordonet och blickade upp på det stora Yin Yang - tecknet som var målat där. Under tiden så hoppade underhuggaren i passagerarsätet ut och öppnade lastutrymmet. När det var öppnat så hörde han exalterade stridsvrål och snart hoppade ett dussin muskelberg med vapen ut ur lastbilen. Detta var nog tillräckligt många män för att kunna ta domstolshuset i besittning även om det bara var för en liten stund och enbart för att roa honom själv. Det enda han egentligen ville var att återigen komma tillbaka till hans gamla hemtrakter. Med bestämda steg och 13 underhuggare efter sig gick de över parkeringen, fram till domstolshuset och när de väl var där slog de in dörren. När de 14 beväpnade männen sprang in utstöttes det skrik i panik, folk började resa sig för att få en chans att komma ut. Med ett leende drog han en av sina pistoler och avlossade två skott upp i taket för att människorna där inne skulle tystna.
"Sådär, gottfolk. Vi har numera en ny domare och nya regler. Känner ni igen mig? Kanske, kanske inte.", Sade han med en road ton på rösten. Sedan fiskade han upp sin krona och singlade den, återigen visade den klave.
"Klave, synd. Jag har onekligen tur idag eller så är det ni som har otur? Men eftersom att vi har en ny domare så behöver vi ju knappast den gamla, eller hur?", Sade han med ett enkelt tonfall innan han lyfte upp pistolen och avlossade ett skott mot domaren som satt upphöjd över de andra. Kulan träffade honom i ansiktet och blod blandat med hjärnsubstans skvätte upp på väggen bakom honom. Förtvivlade snyftningar hördes från åskådarna. Men det som gjorde honom verkligt exalterad var varken känslan av makt, sitt rätta element eller den förtvivlade människoskaran utan det var att han visste att Batman inte skulle dyka upp denna gången. Slumpen hade gjort så att han skulle slippa den jobbiga fladdermusen och kanske få tag i en oerfaren fågel istället. Det skulle ha varit mycket bra för hans fortsatta planer, mycket bra.

Hans ena "hjälpreda" hade hämtat hans bägge lådor som han packat tidigare på dagen. Den ena innehöll planer, den andra innehöll vapen. Han bockade sig ned för att leta igenom lådan med planerna efter penna och papper. Han hittade det knappt två minuter senare, längst ned i botten... Typiskt honom att bara hafsa ned saker sådär.
Han tog två ark papper, en penna och två kuvert och började skriva. Två brev, ett till ett husdjur och ett till någon som är lika kluven som teaterchefens strupe nu var...
Hur som helst så fick han snabbt upp farten på skrivandet och blev klar inom tio minuter. Breven var anonyma, men han anade att de skulle kunna lista ut vem som var avsändaren ändå. Han lade undan breven på skrivbordet och tog upp den stora planen. Planen som hade en väldigt vacker formula på sig... Akt två skulle kunna inledas, men nu skulle han ta och leta reda på nya kläder.
Han gav sig av till garderoberna och hittade passande nog ett par lila kostymbyxor ooch en perfekt, gul skjorta. Haha, han var verkligen Jokern igen. Men hade han tappat färg?
"Pfft, min hud är vit! Hur mycket färg har jag att tappa?" han slog undan tanken och böjde sig ned för att knyta skorna då han hörde steg bakom sig.
Det var en pojkspoling. Han måste ha funnit något sätt att komma ut när gasen släpptes. Ungjävlar, varför skulle de vara så jädrans små?
"Min mamma sover. Hon vill inte vakna." pojken tog ett steg närmre.
"Lille, naive pojke... Hon är DÖD! Hon kommer aldrig att vakna igen. Kommer hon att vakna igen så äter hon antagligen upp din hjärna, men hur troligt är det med en zombieapokalyps? Nej. Du har ingen mamma. Du är helt ensam i den stora, hemska, stinkande staden Gotham. Du kommer antagligen inte överleva så länge heller om du ger dig ut på gatorna." Jokern skrattade, pojken grät. Han grät så mycket att han sjönk ned på golvet och lade huvudet mot betonggolvet. jokern tog tag i hans hår och pojken gav ifrån sig ett chockat skrik. Jokern bar ut pojken ur rummet, men släpade honom sedan i armarna, det var lättare så. Han gick upp på kontoret och ställde pojken i ett hörn. Han letade upp en av hans små bomber i lådan han hade lagt vapen i och stoppade in en av bollarna i munnen på pojken, han öppnade sedan fönstret, aktiverade bomben och slängde ut pojken.
En smäll. Skrik. Och ett skratt från den stora teatern.

Dem kastade in honom i en tom cell igen, denna verkade vara mer övervakad. De gav honom ett mål mat och lämnade honom till sina tankar. Han försökte att lista ut hur han skulle kunna kontakta Batman, eftersom han verkade prata in i en sorts radio i sin mask hela tiden. Borde inte vara så svårt, hitta rätt frekvens och koppla in sig och prata med honom. Han började äta den vidriga maten och studerade rutorna i rummet.

Rollen som domare hade han tagit över snabbt och nu stod åskådarna inföst likt en skock får medan vargarna kastade hungriga blickar på de. I detta fallet var vargarna hans män och nu kände han hur hemmastad han faktiskt var. Detta var hans show och inget skulle få ta den från honom. Med ett leende vände han sig mot personen som satt på platsen där brottslingen skulle sitta. Han gav brottslingen ett litet leende och singlade sitt älskade mynt ännu en gång. Denna gången visade myntet krona.
"Du har tur du, det blev krona. Om du känner för det kan du följa med oss sedan, du är ändå redan en brottsling så du har inte mycket mer att förlora. Eller ja, ditt liv kan du ju alltid förlora men det kan du väl sätta på spel?" Sade han till brottslingen med ett roat och faktiskt affärsmässigt tonfall på rösten. Brottslingen svalde en gång innan han besvarade erbjudandet med en kort nick. Two-face log, ännu en man och ännu ett liv som skulle bli en bricka i hans spel. Män? Tydligen så var de inte speciellt svårflörtade i de här trakterna. Det var mycket värre med Penguins underhuggare som man var tvungen att bjuda över och inte ens då kunde man lita på avskrädet. En stor bitter spottloska riktad mot Penguins inflytande träffade golvet, skulle det inte ha varit för den där dvärgen hade han kunnat ha större delen av Gothams undre värld under sig. Däremot så varade inte hans bitterhet speciellt länge för kort därefter kom ännu en av hans män instormande med en liten lapp i handen. Med en nervös, flackande blick banade han sin väg fram till sin boss, Two-face och räckte över en liten lapp. På lappen stod följande:
"Katten kommer att ta sig in i domstolshuset. Var på din vakt."
Vad ville clownen med det här? Det var en fråga som dök upp i huvudet på honom men misstänksamheten släppte snabbt, för han tyckte sig höra hur någon gick uppe på domstolskatet med lätta fötter. Ett diaboliskt leende lös upp hans ansikte och han kunde inte låta bli att känna lite tacksamhet för clownens varning.
"Perfekt."

Brevet han skrivit till kissen skulle nog vara hos henne nu. Men man visste ju aldrig med korkade underhuggare. Texten var simpel och hans enda syfte var att lura in henne i en fälla, då skulle han inte ha några bekymmer senare. Men nu var det dags för den stora skrällen!
Jokern hoppade jämfota upp ur sin stol och sprang ut på gatan där pojken hade exploderat över hela gatan. Stället var avspärrat och han gick skrattandes mot polisen som nu i skräck betraktade galningen som gick runt med en kortlek i handen. Jokern gjorde så att högen med kort flög över i andra handen och stannade sedan.
"Små poliser. Polis, polis, potatisgris? Ni är körda, vet ni det?" han skrattade igen och såg en vithårig man komma ut bland skocken med poliser, eller får...
"Gordon, min älskade vän! Det var ett tag sedan, eller hur? Kul att träffa dig igen. Hur mår Barbara?" Jokern skrattade än en gång och bröt sedan ut i sång, han sjöng mycket högt och skrattade till mellan nästan varje ord. Men det onda, låga skratt som ljöd när han hörde en bil lite längre bort. Men det var inte vilken bil som helst, det var en svart bil. En svart bil med en liten råtta i. Jokern böjde sig fram så att han precis hamnade vid Gordons öra och viskade:
"Nu ska du se hur det går för Batsy. Din mörke riddare ska få se ljuset. HAHAHAHA!"
Han fortsatte att sjunga och gick sedan in i entrén till teatern igen, hämtade ut en gramofon och lät den börja spela. Han började dansa till och väntade på att helvetet skulle bryta lös.


Yeah you gonna miss me
Early in the morning
one of these days oh yeah
Well, you gonna want me
Early in the morning
when I'm away

Don't ya know
Yes you'll be sorry for the times I cried
You'll be sorry for the time you lied

Well, you gonna miss me
Early in the morning
one of these days oh yeah
Well, ya know a rollin' stone
don't gather no moss
And ya cross your bridge
when it's time to cross

Well, ya broke my heart
when ya said good bye

Now the milk is spilt
but you gonna cry

Yeah early in the morning
You gonna know that I was right
Oh yeah, yeah,
Early in the morning
when there's nobody to hold you tight

Oh, Oh,
Well, you gonna want me, want me back
You gonna *(miss) the best man you ever had
Yeah, you gonna miss me
You gonna want me one of this days
Oh don't ya know

Riddler kallade till sig en av fångarna som släppts fria och beskrev exakt var han och hans vänner skulle placera alla troféer och satte sig sedan ner på golvet igen. Fladdermusen trodde nog att han var den enda som hittat grottöppningen, men Riddler visste att det fanns små byggnader där en av männen skulle gömma några frågetecken. Vad fladdermusen gjort med själva grottan hade han ingen aning om, men han brydde sig inte just nu. Nu ville han bara komma ut ur sin cell, iallafall efter han ätit färdigt.

Fullt medveten om att Catwoman var på väg in i huset sade han åt underhuggaren som hade kommit med meddelandet att meddela samtliga män med skjutjärn i rummet samma sak. Snart hade den slöa och roade blicken i männens ansikte vaknat till liv, ersatt med en ny glöd. Var de glada för att de snart skulle få se antihjältinnan i latex? Själv brydde han sig inte nämnvärt, det enda han var glad över var att hans planer flöt på så perfekt. Detta var sannerligen hans turdad. Fast om datumet hade ett annat nummer än två så kunde han dessvärre inte ha detta som en framtida turdag. Med ett leende inväntade han kissemissen som snart skulle upptäcka att domstolshuset var fullt med andra män än vanliga medborgare. Snart hörde han hur lät lite extra uppe takbjälkarna, följt efter en lätt duns. Med en enkelt litet tecken visade han att alla de civila skulle vara tysta, mycket tysta och inte yttra ett ljud som skulle kunna påvisa att något konstigt var i görningen. Väntan var spänd och alla flackade med blicken för att få syn på glänsande, svart latex i skuggorna. Snart hörde han ett fotsteg och han vände ansiktet bot trappan som ledde upp till den övre delen av domstolshuset. Omedveten om vad som väntade och väldigt lugn gick hon ned för trappan, bara för att märka att ett dussintal pistol och- gevärsmynningar pekade mot henne när hon steg ned för det sista trappsteget.
"Störde jag något?", Frågade hon med spelad förvåning och en hård bitterhet i rösten.
"Nej, nej du var huvudpersonen vi väntade på, kära du. Var inte blygsam, stig fram och våga inte fly. Fladdermusen skulle inte vilja hitta sin älskade kissemiss lika full av hål som en schweizerost.", Svarade han henne men nu kunde han inte hålla tillbaka den rena lyckan och skadeglädjen i hans röst. Tur, tur, tur. Planerna flöt på. Perfekt.

Jokern såg hur träden flög förbi snabbt utanför. Batman hade inte märkt att Jokern faktiskt spelade allt. Han trodde att Jokern hade fått ett totalt sammanbrott, om det nu gick, och tagit honom helt löst i bilen på väg till Arkham Asylum. Allt gick så fint, som hjul på en nylagd väg. Eller en eka på det öppna vattnet. Nej, nu blev det för djupt och han slängde en blick på fönstret så att han såg Batmans spegelbild. Råttan var spänd, väldigt spänd. Haha! Utmärkt. Den tönten skulle se hans spända liv ryka framför näsan på honom. Jokern fortsatte att mumla och svänga lite med huvudet och de var snart framme vid Arkham Asylum. De skulle transportera honom till en "säkrare" cell än de tidigare gångerna, men ingenting gick att säkra från den här clownen inte. Han väntade på att rätt stund skulle komma och spelade med under hela processen. Sedan kom det. Han slog ned vakterna och låsen var på. Batman kunde inte göra någonting, absolut ingenting.

Riddler hörde ett larm på avstånd. Han undrade om clown-flickan skulle "rädda" honom igen, men han tvekade på det. Om han skulle ta sig ut fick han ta sig ut nu. På avstånd hörde han väldigt svagt ett skratt, just det skrattet, som var omöjligt att inte identifiera. Jokerns skratt. Han var här, och han verkade vara fri. Nu visste han att Batman var här inne. Han måste ta sig ut innan det är för sent. Och just då kom en av personerna tillbaks för att säga att han glömt vart han skulle lägga en av troféerna. Riddler viftade bort hans ord och bad honom att få upp cellen. Han var ute. Igen.