(PM)Oneshot- Merope Gaunt (sv)

Känn ingen press, men det blir bra oavsett på hur kort tid du skriver det på
Det gör inget

Okej, jag har tänkt att i alla fall de första kapitlena ska vara skriva ur någon annans synpunkt, och det första är skrivet ur en läkares. Hoppas ni gillar det, det är lite kortare än prologen (typ hälften xc).




Kapitel 2; En flicka av Slytherins blod


”Jag var den bästa i min årskurs” muttrade Fortuna medan hon satte sig på kvasten och sköt ifrån. ”Den bästa någonsin antagligen” sa hon till sig själv med ilsken röst. ”Men inte ska jag få den kluriga patienten från avdelning sju, nej nej.” Tillade hon sarkastiskt. Och det var sant som Fortuna sa. Den lilla detaljen att hon råkade vara kvinna hade kostat henne alldeles för många bra patienter redan och nu hade Bob tillråga på allt satt henne på förlossningstångs. Dessutom hade hon svårt att manövrera en kvast, vilket gjorde att hon flera gånger kommit försent. Det hade lyckligtvist löst sig, med hjälp av en Fillidelius-förtrollning, något så simpelt så att Bob faktiskt kom på det själv. Den guidade kvasten rätt bara man sa adressen till den. Snabbare än hon trodde började den sänka sig, över en söt liten by och en bit in i skogen bakom. Vid ett hus, eller skulle hon säga ruckel, landade kvasten och Fortuna småsprang in genom den öppna dörren. Det såg verkligen hemskt ut, även utifrån. Ändå blev hon överaskad av synen därinne.
Det första hon la märke till var den lilla, kanske treåriga pojken som satt och grät vid dörröppningen. Rucklet verkade bestå av två rum, varav kök, vardagsrum och matrum var samma rum. På den skitiga mossgröna soffan låg en kvinna och skrek. Bredvid stod vad som måste vara fadern, en lång och kraftig man som såg ut som om han inte rakat sig i hela sitt liv. Det var något med hans hållning, hans oberördhet för vad som var på väg att hända och hans storlek som fick henne att rysa.
”Jaså nu passar det att komma?” Sa han barskt. ”Min fru håller på att skrika sig halvt fördärvad och jag tänker minsann inte förlösa barnet” Tillade han när Fortuna inte svarade direkt. Hon valde att ignorera honom och närmade sig istället kvinnan. Han ställde sig i vägen.
”Vad har du för blodstatus?” Jasså, han var en sådan typ, tänkte Fortuna. Han skulle inte låta henne röra hans fru om hon inte var ”ren” nog. Hon gick igenom sina alternativ i huvudet. Antingen sa hon som det var, att hon var halvblod och han fick göra vad han ville. Eller så ljög hon, och sa att hon var helblod, så att hon i alla fall fick närma sig kvinnan.
”Helblod” sa hon självsäkert. ”Får jag ta hand om er fru nu?” Han flyttade sig ur vägen.
”Bara du får henne sluta gorma är jag nöjd” muttrade han, som om han önskade att hon var mugglarfödd. Fortuna satte sig på knä framför kvinnan. Genom en enda blick på henne insåg hon att det här inte skulle sluta bra. Blåmärkena var överallt, på magen och i ansiktet. Den här kvinnan blev misshandlad regelbuntet. Hon tog ut en flaska ur sin fältväska och pratade lugnt med kvinnan medan hon tvingade ner vätskan i halsen på henne.
”Såja, såja. Vad heter du?” fortsatte Fortuna.
”Hon heter Serena och” han höjde rösten så att hon skulle höra honom ”om hon inte ens kan göra varje kvinnas plikt och föda mig en son så är hon ännu värdelösare än jag trodde!” Fortuna ignorerade honom.
”Såja, svälj nu.” Men hon insåg att hon behövde något kraftigare.
”Mr. Gaunt, vi måste ta din fru till sjukhus” Sa hon med så mycket lugn hon kunde uppbåda.
”ALDRIG I LIVET! Hon förtjänar att dö om hon inte ens klarar det här!” Skrek han och närmade sig kvinnorna hotfullt.
”Jag kommer inte flytta henne mot hennes vilja. Men säg mig det här, klarar du att uppfostra han där” hon nickade mot pojken i hörnet ”helt själv?” Hon såg direkt att det hade gjort intryck på honom. Han tänkte en stund och rynkade pannan.
”Ta henne då! Ta henne var fan du vill! Bara hon inte kommer tillbaka sen! Och hon ska fan inte röras av orena händer! Bara rent blod, kom ihåg det.” Skrek han och en knapp sekund senare hade de transfererat sig bort.

Marvolo tog ett par steg ut från huset, flåsande som en hund. Han tittade sig omkring som om han förväntade sig att Serena skulle hoppa fram bakom ett träd med en son i armarna. Bakom honom skrek Morfin. Marvolo tog ett enda kliv framåt och slog till honom med all kraft över kinden.

Awesome kapitel, du skriver amazing

Tackar, man tackar

Hur bra får man skriva?
Du skriver 7-kt bra!♥ :'

^Aww, tack ♥ Det värmer verkligen
Nytt kapitel på väg, kommer kanske i morgon!

Åh bra! Fortsätt! Trodde jag kommenterat att jag ville att du skulle skriva, men tydligen inte! x(
Skriv mer iaf! Är jättenyfiken!

Tack så hemskt mycket för era underbara kommentarer! De gör min dag :' . Här kommer det tredje kapitlet, det antagligen enda på en ganska lång tid. Imorgon och på Onsdag måste jag stress-packa och göra mig allmänt redo till Felix Felicis-konventet i Växjö. Sedan sticker jag och efter Felix åker jag till Öland med min kompis. Så på ca två veckor kommer det bli lite tricksigt för mig att lägga ut något alls (med undantag för kanske under tågresorna, vi får se vad jag kan fixa då). Jag kommer dock nog kunna läsa era kommentarer så ta tillfället i akt att ge mig konstruktiv kritik. Jag älskar att utveckla mitt skrivande!
_____

Kapitel 3; Ett besök


”Hon lever inte längre” Sa han med grötig röst.
”Nej, jag vet det Mr.Gaunt, och…” mumlade Georgina men blev avbruten.
”Det är just det” hans röst var låg, sarkastisk och hotfull som en trollbryggd som snart skulle explodera och förstöra allt inom en 20-meters radie ”Det är inget..” han skakade långsamt på huvudet ”…inget mer än så.”
”Men barnen lever ju!” Hon pratade snabbt för att hinna få sagt allt hon ville säga och hennes röst blev några toner för hög. Ordet ”ju” blev inte mer än ett pip. Han fortsatte bara skaka på långsamt på huvudet som om hon var galen. Hon, Galen! Tanken gav henne styrka att fortsätta i normalt tonläge. ”Barnen… Merope och Morfin lever, och ministeriet anser att…”
”HA! Ministeriet” Han härmade henne med pipig röst innan han återgick till sin hotfulla stämma ”Lilla gumman, du kan springa i väg till Mr. Bruce Wall på ditt kära ministerium och berätta för honom vad saken gäller” Han såg in i hennes ögon i några sekunder som för att se om hon förstått. Georgina började må illa.
”Som jag sa tidigare, vi har fått in en anmälning om omhändertagning om i synnerhet Merope…” Hon var tvungen att bita ihop för att inte stamma.
”SOM JAG SA TIDIGARE…” Marvolos röst var så höjd att den säkerligen skulle kunna höras många mil därifrån ”SÅ SKA DU PRATA MED MR. WALL!” Så började han utstöta korta, väsande läten, som Georgina inte kunde förstå. Hon började backa. Han utstötte ett till läte, högre denna gång, och vips så hade Georgina transfererat sig bort med ett litet skrik.
Vid dörren satt än en gång Morfin, långsamt snurrande ett grässtrå mellan sina smala fingrar. Hans ögon hade vid Georginas ankomst spärrats upp av förvåning, men hade nu återgått till en min av likgiltighet. Han var van vid att hans far skällde ut främlingar. Det som förvånat honom var istället att hon kommit dit överhuvudtaget. Familjen Gaunt fick aldrig besök. Det var nu fem år sedan Merope föddes och hans mor dött. Han mindes inte Serena mer än att hon hade en grön fotsid kjol som brukade vara fläckig. Marvolo ägnade henne aldrig ett vänligt ord, han nämnde henne nästan aldrig och bara i förbifarten innan han återgick till att klaga på Merope. Merope. Hon var som osynlig för Marvolo, och oftast även Morfin själv. Ingen visste någonsin var den där fula lilla flickan höll hus. Morfin såg sig omkring. Han hade tråkigt, och då kunde det ibland hjälpa att busa lite med henne. Han tänkte efter en stund. Efter två ondskefulla minuter hade han tänkt ut den perfekta planen. Morfin skrattade för sig själv.
Minuset med planen var att han var tvungen att hitta Merope först. Hon brukade aldrig vara hemma på dagarna, trots att hon bara var fem år kunde hon hitta ganska bra i skogen och hade flera gömställen. Som tur var visste Morfin om ett av dem, och det var dit han var på väg nu. Han hade bara gett sig av, Marvolo brydde sig aldrig om var han höll hus. Han började flåsa, han borde vara nära gläntan nu. Så hörde han plötsligt något. Någon satt och sjöng en bit höger om honom. Han kände direkt igen rösten som hans lillasysters. Han fnös. Sången bestod av nonsensord, något som var så typiskt för hans syster. Det var dags att sätta planen i verket.
Han började prata, mycket lågt så att Merope inte skulle höra honom, på parselspråk. ”Kom till mig, fina ormen, kom hit. Jag ska inte ssssskada…” Inom en minut hörde han ett prassel och en fin brunspräcklig orm uppenbarade sig. Han log ondskefullt. ”Jag sssska inte ssssskada dig. Men ssse där!” Han nickade mot Merope ”Fin flicka! Slingra dig upp i hennesss hår ssså ssska jag ssse till att du får din belöning…” Ormen tycktes nicka och kröp nu vidare mot Merope, medan Morfin, gömd bakom en buske, hade fullt sjå med att hålla sig för skratt.
Ormen började nu långsamt krypa uppför hennes rygg. Först verkade hon tro att det var en gren, och sträckte sin spinkiga hand bakåt för att ta bort den. Merope utstötte ett skrik av rädsla och fick sin bror att ge upp och börja rulla sig på marken av skratt.
”Inte snällt, Morfin!” väste hon och drog upp händerna till munnen av förvåning. Hon hade uttalat sina första ord på parselspråk, och till på köpet märkt att hon gjort det. Det hade han inte räknat med. Morfin hade alltid räknat med Meropes dumhet, men nu la hon ihop två och två framför hans ögon. Hon förstod sin kraft och ett litet leende undslapp hennes läppar.
”Bit honom” väste hon. Så fick Merope upprättelse mot Morfin, för första och sista gången i sitt liv.

OOh. Bra. Har aldrig kunnat se Merope som en fin flicka. (DVS som sitter och sjunger.) Inte heller som en flicka som skulle vara taskig. Mer någon som håller sig undan och är rädd och smutsig och ledsen och nere hela tiden. :o

Vet inte mer vad jag ska säga. Du skriver jättebra! Skulle vilja skriva såhär bra.

Du skriver som en mycket framgångsrik och duktig författare. Det är verkligen ett nöje att läsa denna ff.♥
Du behöver typ inte förbättra något vad jag kunde se.

Du skulle verkligen kunna bli författare om du vill.♥