Nicole Smith

Fortsätt !!!!!

Kapitel 10

Snön virvlade I luften och även fast klockan bara var halv fyra så var det nästan helt mörkt ute. Det var den sista skoldagen innan jullovet och eleverna sprang runt I slottet för att kunna säga 'Hej då' till sina vänner. Lärarna hade ägnat hela veckan åt att klä julgranen och hänga upp girlanger och annat julpynt I slottet. Nu fanns det inte ett hörn som inte hade något glittrande. Nicole gick med lätta steg ner för trappen mot fängelsehålorna. Hon hade fått reda på sina provresultat och hon hade bara fått över förväntan och utomordentligt på dem. Nu kunde hon äntligen säga till sin kusin John att hon var bättre än honom I skolan. Han brukade alltid skryta om sina betyg för hela släkten när de träffades under julen.
Hon skulle precis säga lösenordet till stenväggen då den öppnades och Draco kom ut. Han såg förvånat på henne och när Nicole flyttade sig lite åt sidan så att han skulle kunna komma förbi flyttade han sig åt samma håll. Hon skrattade lite nervöst. Han gjorde samma sak. Tillslut flyttade sig bara Nicole och Draco kom förbi.
“Jag skulle inte gå in I uppehållsrummet om jag vore du”, sa han när hon var på väg in I gången. Hon vände sig om.
“Varför inte?” frågade hon.
“En förstaårselev har ätit en av Fred och Georges kräkkarameller så det stinker I hela rummet”, svarade han. Nicole backade ut igen. Draco vände sig om och började gå iväg.
“Vart ska du?” ropade hon efter honom.
“Biblioteket”, svarade han utan att stanna. Nicole följde efter honom med snabba steg. Varför skulle han till biblioteket sista dagen inför jullovet? Hon kom ikapp honom när han gick uppför trappan.
“Är det okej om jag hänger med? Eller vill du vara ifred?” frågade hon. Han såg på henne.
“Du kan få följa med om du vill”, svarade han och log mot henne. Nicole visste inte varför hon blev så nervös när hon var med honom. Kanske för att de två aldrig hade varit ensamma med varandra. De gick tysta upp för trappan som ledde till första våningen. Det var en väldigt pinsam tystnad. När de hade kommit upp för trappan och in I korridoren bröt Nicole tystnaden.
“Visste du att min mamma kände din pappa?” sa hon bara för att ha något att säga.
“Jaså?” svarade han förvånat. “Gick hon på Hogwarts?”
“Nej, hon gick på samma skola som jag gick på I Kanada”, sa hon. Hon hade inte riktigt listat ut hur hennes mamma kunde känna Lucius Malfoy.
“Kommer din pappa från England då?” fortsatte han nyfiket.
“Nej, hela min släkt är från Kanada vad jag vet”, svarade hon fundersamt. “Har din pappa bott I Kanada eller något sådant?”
“Inte vad jag vet”, svarade han. De gick in I biblioteket och Draco gick fram till gången där böcker om magiska föremål fanns.
“Vad ska du ha för bok?” frågade hon.
“En bok om magiska föremål”, svarade han tyst medan han drog ut en bok från hyllan, bläddrade igenom den och ställde tillbaka den igen.
“Nehe, menar du det?”, svarade hon sarkastiskt. “Så långt kunde jag gissa mig fram.” Han log lite. Nicole drog ut en bok och började bläddra I den.
“Oo, I den här boken står det om han som uppfann flampulvret!” utbrast hon entusiastiskt. Draco kollade upp från sin bok och såg konstigt på henne.
“Shh!” hörde de bibliotekarien Irma Pince säga. Nicole skrattade lite tyst.
“Varför bryr du dig om flampulver?” frågade han och ställde tillbaka boken.
“Han som kom på det är ju ett geni”, svarade hon. “Alla använder det.”
“Ja, och? Det gör det väl inte direkt intressant?” svarade han och drog ut en ny bok.
“Jag tycker det”, sa hon tyst och ställde tillbaka boken. “Vad letar du efter för bok? Säg det så kan jag hjälpa dig.”
“En bok som berättar om borttrollningsskåp”, svarade han tyst och bläddrade I sin bok. Nicole såg frågande på honom.
“Varför vill du läsa om borttrollningsskåp?” frågade hon och började leta I bokhyllan.
“Intressant, typ”, svarade han och ställde återigen tillbaka boken.
“Okej, vi kan alltid fråga Mrs Pince om hjälp”, sa hon och drog ut en bok.
“Nej!” utbrast Draco. Nicole såg förvånat på honom. “Jag menar nej, vi hittar nog en bok”, sa han tystare. De letade under tystnad I ungefär 10 minuter innan Draco hittade boken han letade efter. De gick till Mrs Pinces kateder och lånade boken.
“Vad ska du göra under lovet då?” frågade Draco henne när de gick tillbaka genom korridoren.
“Jag ska fira jul med min mamma och pappa, sen tror jag att mina kusiner ska komma på annandagen”, svarade hon. “Själv då?”
“Det blir väl jag och mamma över jul, sen har jag inget mer planerat”, svarade han och började gå ner för trappan. Det blev en lång, pinsam tystnad igen.
När de kom ner till entrén såg de Tom och Zach gå mot Stora salen.
“Är det mat? Redan?” sa Nicole förvånat.
“Tydligen”, sa Draco och svängde ner mot fängelsehålorna. Nicole hörde hur hennes mage kurrade.
“Jag går och äter istället, men vi ses väl där”, sa hon och gick åt motsatt håll.

På borden stod det mängder med olika klassiska julrätter. Det fanns allt från kalkon till brysselkål. Nicole satte sig snabbt bredvid Zach och öste på kalkon på sin tallrik. Hon tog sedan en skopa med tranbärssylt och hällde det över kalkonen.
“Hungrig?” frågade Tom henne. Han hade nästan ingen mat alls på tallriken.
“Ja, men du ser inte ut att vara speciellt hungrig”, svarade hon och nickade mot hans tallrik.
“Tom tycker inte om julmat”, sa Zach och tog en stor bit kalkon till munnen.
“Är du knäpp eller? Julmat är ju hur gott som helst”, sa hon förvånat och tog en potatis från skålen och la den på sin tallrik.
“Jag får bara dåliga minnen av julen”, sa Tom och petade lite I sin mat.
“Hans äldre bror dog I en transforeringsolycka på juldagen för tre år sedan”, sa Zach tyst till henne.
“Åh...”, sa Nicole och såg menande på Tom.
“Det är okej, jag har kommit över det någorlunda nu”, svarade han och log lite mot henne. “Kommer inte Draco?”
“Han skulle bara ner I uppehållsrummet och lämna en bok han hade lånat på biblioteket”, svarade Nicole och började äta. Några minuter senare kom Draco gåendes I gången mellan borden. Han slog sig ner bredvid Tom.
“Hej, är du okej Tom?” frågade han och la en hand på hans axel.
“Det är okej”, svarade han och drack lite av sin honungsöl. Draco tog bort handen och öste på mängder av olika rätter på sin tallrik. De åt under tystnad. Zach suckade plötsligt till.
“Åh, jag önskar att Daniel var här. Ni är så allvarliga hela tiden”, sa han uttråkat. “Om Daniel hade varit här så kunde vi ha livat upp den här julmiddagen lite.”
“Vi är inte allvarliga hela tiden. Jag kan skämta”, sa Tom. De andra skrattade lite. “Vad? Jag är väl inte allvarlig hela tiden, Nicole?”
“Ehm... för det mesta är du rätt allvarlig, men vi gillar dig ändå”, sa hon och drack upp sin honungsöl.
“Det är jag ju inte!” utbrast han. “Kommer du inte ihåg det där skämtet jag berättade för dig förra veckan?”
“Jo, men ärligt talat så var det inte speciellt roligt”, svarade hon.
“Vad var det som inte var roligt med det? Det var tre trollkarlar som skulle laga mat och...” började Tom.
“Säg inte att du drog det där gamla skämtet”, avbröt Zach honom. “Den kunde jag när jag var fyra år.”
Tom såg genast trumpen ut.
“Tom, du behöver inte vara rolig. Vi är ju med dig ändå och vi behöver någon som kan hålla koll på Zach och Daniel när de sätter igång”, sa Nicole tröstande. Tom drog lite på munnen.
“Är det någon som har lust att hitta på något på lovet?” frågade Zach plötsligt. “Jag har inget planerat förutom att träffa hela jäkla släkten.”
“Visst, det skulle vara roligt”, sa Nicole och åt upp det sista hon hade på tallriken.
“Bara vi inte är hemma hos mig så går det bra”, sa Draco.
“Varför inte hemma hos dig?” frågade Zach.
“Det är lite jobbigt där just nu, ni vet med pappa och sådant”, svarade han.
“Jag ska se om jag kan. Mamma och pappa är lite ledsna vid den här tiden på året”, sa Tom.
“Inte så jättekonstigt om man tänker efter”, sa Nicole.
“Hej, Tom”, sa plötsligt en röst bakom Nicole. Hon vände sig om och såg fjärdeårseleven som de hade stött på I korridoren någon vecka tidigare gå ut ur salen med sina vänner. Tom rodnade lite. Draco höjde ena ögonbrynet.
“Vad handlade det där om?” frågade han.
“Tom har en beundrare som är två år yngre”, sa Nicole snabbt och fnissade.
“Äh”, sa Tom, men han var fortfarande röd om kinderna.
“Vad heter hon?” frågade Zach och lutade sig bakåt för att kunna följa henne med blicken när hon försvann ut.
“Isabel MacDougal”, sa Tom snabbt.
“Det visste du inte förra gången vi såg henne”, sa Nicole. “Du har kollat upp det för att du gillar henne!”
“Det har jag inte alls gjort! Jag kollade upp det för att få veta vem som hälsar på mig hela tiden”, svarade han bestämt.
“Hon har alltså hälsat på dig fler gånger?” sa Nicole.
“Ja, igår och nån annan gång förra veckan”, sa Tom tyst.
“Hon var rätt söt”, sa Zach och satte sig rakt igen.
“Du såg ju bara ryggen på henne”, sa Draco och fyllde på mer honungsöl I sitt glas.
“Ja, men den sidan var snygg”, svarade han.
“Är hon renblodig?” frågade Draco Tom.
“Tror det”, svarade han lugnt.
“Då är det ju lugnt. Om du tycker om henne så är det bara att ta för sig”, sa Zach. Tom var fortfarande röd I ansiktet.
“Vi får se”, svarade han tillslut och svepte I sig den sista honungsölen han hade I glaset.

JÄTTESUPERDUPERMEGABRA! Jag vill ha mer,
Mer,mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer!
Mer,mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer, mer!

fortsätt nu !!!!!!!!!!

ASGRYMT!! skitbra verkligen!!

YAY!!! MIN SYSTER ÄR EN MEGA BRA FÖRFATTARE!!!

me loves Tom can't I marry him?

haha, bra skrivet, syrran!

Så himla bra!!!!!!!

Kapitel 11

Klockan var halv nio på morgonen och eleverna pulsade genom snön för att komma fram till tågstationen. Nicole huttrade till. Hon hade varit dum och packat ner sin tjockaste jacka och hade tagit på sig en tunnare. Hon hade en tjocktröja under den, men det kändes ändå som att vinden blåste rakt igenom alla lager med tyg. Draco gick snett framför henne och han hade halva ansiktet inlindat I sin gröna halsduk. Hans händer var klädda med ett par svarta skinnhandskar och nedstoppade I den svarta yllerockens fickor.
Bredvid henne gick Tom och Zach. Båda hade sina halsdukar likadant lindat som Draco och händerna I fickorna. Nicole gissade på att det var runt femton minusgrader ute, vilket inte var någonting om man jämnförde med vädret I Kanada. Hon brukade aldrig frysa när det var femton minus ute annars, men idag skyllde hon på jackan.
“Varför är det så sjukt kallt för?” skrek Zach genom halsduken. Tom ryckte på axlarna som svar och de fortsatte gå under tystnad. Eller ja, det var inte direkt tyst. Alla andra elever babblade på fortfarande. Nicole längtade efter att få sätta sig på det varma tåget och åka hem till London. Hon visste inte riktigt om det var hem egentligen. Hon hade bara bott där I någon månad innan hon åkte till Hogwarts, så hon hade inte riktigt vant sig vid huset än.
Alla fyra småsprang in I tåget och hann fram till en kupé innan någon hade satt sig där. Draco sköt upp dörren till den och de steg in. Nicole slog sig snabbt ner på den ena soffan och gled in mot fönstret. Tom satte sig bredvid henne, Draco mitt emot och Zach bredvid honom.
“Vart är Blaise?” frågade Draco plötsligt.
“Han är väl med Daphne och hon sitter troligen med Pansy och dem”, svarade Tom och tog upp The Daily Prophet från sin väska. Han vecklade ut den och började läsa.
“Det känns så konstigt att han inte är med oss längre”, fortsatte Draco och lät lite besviken.
“När du säger sådär låter det som om att han är död”, sa Nicole. Draco log lite.
“Eftersom att han hänger med Pansy så skulle han lika gärna kunna vara det”, sa han och skrattade lite. Tåget började långsamt röra sig framåt. Nicole lutade sig tillbaka och kände plötsligt hur trött hon var. Zach la sig ner på rygg, satte sig upp igen, la det ena benet över det andra, tog bort det och suckade. Han böjde sig sedan försiktigt framåt och knäppt till Toms tidning. Han hoppade till, la tidningen I sitt knä och såg irriterat på Zach.
“Vad?” frågade han irriterat.
“Inget, jag har bara tråkigt”, svarade han och log.
“Vi har precis börjat åka, resan tar ett antal timmar och du klagar redan på att du är uttråkad?” sa Tom uppgivet.
“Vad kan jag säga? Det är tråkigt att åka tåg utan Daniel”, svarade Zach och plutade med läppen.
“Du får väl komma på något sätt att göra resan roligare då”, muttrade Tom och tog upp tidningen igen. Det dröjde inte länge förens Zach knäppte till tidningen igen.
“Kan du lägga av med det där?” röt Tom åt honom. “Kom på något vettigt att göra istället.”
“Jag lyder bara ditt råd. Jag har hittat på ett sätt att få resan att bli roligare”, svarade Zach glatt. “Irritera dig.”
“Kan du inte irritera Draco istället?” muttrade Tom. Han tog upp tidningen igen och Zach böjde sig fram. “Nej, Zach!” sa han bestämt. Zach satte sig ordentligt igen och suckade. Nicole blundade och höll precis på att somna när Zach petade på henne.
“Vad är det, Zach?” muttrade hon trött och slog upp ögonen.
“Sluta sova, då är det ju bara jag och Draco som kan vara sociala”, sa han och satte sig på sin plats igen.
“Men jag är trött”, sa hon med tillgjord ledsen röst.
“Har du inte hör talesättet 'It takes three to party'?” frågade han och log brett.
“Jo, men jag ser ingen fest här. Gör du det?” frågade hon sarkastiskt. Draco skrattade till lite tyst.

Det hade blivit mörkt ute när tåget rullade in på perrong 9 ¾. Nicole reste sig upp från soffan tillsammans med de andra tre, tog på sig sina ytterkläder, slängde upp sin axelbandsväska på axeln och följde efter Tom ut ur kupén. De trängde sig förbi några förstaårselever I gången och steg ut på perrongen. Hon började speja efter sin mamma, men fick istället syn på sin pappa lite längre bort. Hon började hoppa och vinka mot honom för att han skulle kunna se henne. Han såg henne, vinkade tillbaka och gick mot henne. Draco och Zach kom ut ur tåget och ställde sig hos henne och Tom.
“Har ni hittat era föräldrar än?” frågade Zach henne och Tom.
“Min pappa är på väg hit”, svarade Nicole och nickade mot den långa, blonda mannen som sicksackade sig mellan alla elever.
“Jaha, okej, men då får vi väl säga hej då redan nu”, sa Draco och gav henne en snabb kram. De andra två gjorde samma sak.
“Vi får höras mer under lovet”, sa Tom. De tre killarna började gå åt motsatt håll. Draco vinkade lite lätt åt henne när han gick iväg. Hon höjde handen och vinkade tillbaka.

“Vi är hemma!” ropade hennes pappa när han öppnade dörren till deras radhus. Det var ett mugglar område, men det fanns ett antal magiska familjer här också. Nicole steg in I hallen och hann precis ställa ner sin väska när hennes mamma kom utrusande från köket och gav henne en stor kram.
“Mamma, jag har bara varit borta I tre och en halv månad, plus att du kom och hälsade på mig för en månad sen”, sa Nicole och försökte få in tillräckligt mycket luft I lungorna. Hennes mamma släppte henne och gav sin man en puss på kinden. Hon vände sig sedan till Nicole igen.
“Du måste vara utsvulten”, sa hon och puttade in Nicole I köket. “Jag har gjort din favoriträtt. Ugnsbakad lax med potatis och dillsås.” Nicole kände hur hennes mage kurrade och satte sig snabbt ner vid bordet.
“Tack, mamma”, sa hon och öste upp mat på sin tallrik. Hennes mamma satte sig mitt emot henne.
“Hur trivs du I skolan då?” frågade hon och la upp en potatis på sin tallrik.
“Jag trivs väldigt bra, lärarna är helt okej och jag har fått flera vänner”, svarade hon och stoppade in en stor bit lax I munnen.
“Hur är det med betygen då? Du har väl inte sänkt dig I något ämne?” frågade hennes mamma.
“Jag har faktiskt höjt mig I flera ämnen”, svarade hon glatt med mat I munnen.
“Svälj innan du pratar, Nicole”, sa hennes mamma och tog en gaffel med potatis och lax till munnen. “David, kommer du?” ropade hon till sin man när hon hade svalt maten.
“Alldeles strax”, ropade han till svar. Hennes mamma suckade och fortsatte äta.
Några minuter senare kom David in I köket. Han satte sig på kortsidan av bordet och lastade på mat på tallriken.
“Vad pratar ni om då?” frågade han och började äta.
“Vi pratade lite om skolan”, svarade Nicole som hade ätit upp. Hon tog tillbringaren med vatten och fyllde på sitt glas.
“Jaså, går det bra för dig I alla ämnen?” frågade han henne. Hon nickade och tog glaset till munnen.
“Nicole, jag hoppas att du inte är för mycket med unge herr Malfoy”, sa hennes mamma allvarligt. Nicole slutade dricka.
“Hur mycket är för mycket?” frågade hon snabbt. Hennes mamma avbröt sin rörelse med gaffeln som hon höll på att ta till munnen.
“Nicole, jag vill inte att du umgås med honom. Förstått?” svarade hennes mamma bestämt.
“Jane, jag tror att hon kan bestämma själv vilka hon vill umgås med”, sa David och fyllde sitt glas med vatten. Han fick en blick av sin fru som sa 'lägg dig inte I det här'.
“Varför vill du inte att jag ska umgås med honom?” frågade Nicole irriterat.
“Därför, slutpratat om det nu!” svarade hennes mamma barskt.
“Hur kan det vara slutpratat när vi inte ens har börjat prata om det?” sa hon surt och la armarna I kors över bröstet.
“Nu räcker det, unga dam”, sa hennes mamma bestämt och harklade sig. “Jag vill bara att du ska lita på mig när det gäller det här”, fortsatte hon lite lugnare. Kattluckan från bakdörren slog igen och en svartvit katt hoppade upp på köksbänken.
“Hej Darcy”, sa Nicole automatiskt. Den svartvita katten började tvätta sig.
“Nicole, är du snäll och fyller på hennes matskål?” sa hennes mamma. Nicole suckade, reste sig upp och gick bort till köksskåpen. Hon öppnade det som satt längst ner till höger och tog ut en konservburk med kattmat. Darcy slutade tvätta sig och jamade.
“Lugna ner dig, du ska få mat”, sa Nicole och klappade katten på huvudet innan hon böjde sig ner och hällde maten I den blåa skålen som stod på golvet. Katten hoppade snabbt ner från bänken och började äta.

Klockan var nästan tio på kvällen när Nicole hörde ett knackande på sitt fönster. Hon gick långsamt mot det och såg att en uggla hade landat på fönsterbläcket. Hon öppnade fönstret och ugglan flög in. Den satte sig på henne utsträckta arm och hon började försiktigt knyta loss snöret som höll fast brevet den hade runt benet. När hon hade fått loss brevet flög ugglan iväg och landade på hennes sänggavel. Den hoade glatt och började putsa sina gråa fjädrar. Nicole vecklade upp brevet och läste det.

Nicole,
Jag har pratat med Tom och Draco och vi har kommit fram till att vi alla kan träffas hemma hos mig på onsdag nästa vecka. Skicka tillbaka ugglan så fort som möjligt med ditt svar. Låt honom inte sitta på något som är gjort av trä. Han biter I det.

//Zach

Nicole vände sig om och såg på ugglan, och mycket riktigt så hade han börjat bita I sängen.
“Nej, dum uggla!” sa hon till den och den såg förvånat på henne. Hon sträckte fram armen till den och den klev snabbt upp. Hon fick den att sätta sig på hennes axel så att hon kunde skriva ett svar till Zach. Hon tog fram ett pergamentstycke, en fjäderpenna och bläck. Hon doppade pennan I bläcket och började skriva.

Jag kommer om du ger mig adressen.

//Nicole

Hon blåste på bläcket för att det skulle torka snabbare och rullade sedan ihop brevet, knöt fast det på ugglans ben och skickade ut den genom fönstret. Hon såg den flyga iväg och stängde fönstret.

jätte bra mer snälla !!