Hunger Spelen- Rollspel

Cecila----
Jag var orolig för Wictor men jag visste att jag inget kunde göra något för honom. Så jag gick och satte på mig en ljusrosa kläning och satte upp håret med en rosett i samma färg. Det var ingen slump att mitt namn stod på 6 lappar. Jag behövde inte föröka mina lappar för att överleva. Men det ansågs "fint" att ha många chanser att komma med i hungerspelen. Och far var väldigt mån om sådant.

Ego----
"Far. Ge mig kniven."
Sa jag med min allra silkeslenaste röst. Han gav mig den oroligt och såg på medans jag tryckte in den i geten. Den gav upp ett isande skri och föll till marken med en duns.
"Kom ihåg far, när jag hamnar i arenan kommer det att vara nyttigt." sa jag och försökte låta klok. Far var en av de få som inte tyckte att Hunger Spelen var det bästa som kunde hända.

Mamma hade gett mig en ljus grön siden klänning att ha på mig. Jag drog den upp över axlarna och sen synade mig i spegeln. Ida kom i i rummet och kollade på mig, " ska jag hjälpa dig med att sätta upp ditt år?" sa jag till Ida. Hon nickade som svar så jag visade vart hon skulle sitta. Ida hade medellångt hår så jag gjorde en inbakad fläta på henne. " Tack Klarice den är jätte fin!" sa Ida till mig " tack och må all min lycka va med dig när du går bort med mamma!" sa jag och gav henne en kram.

Efter frukosten granskade Ann sig själv i spegeln. Hon flätade sitt långa blonda hår i en fläta som fick ligga över ena axeln. Hon suckade. Hennes klänning var blå som havet i distriktet. Hon satte sig på sängen och tog på sig ett par svarta skor. Sen gick hon ut till resten av sin familj som stod i hallen. Hennes två syskon var för gamla för att vara med i hungerspelen. Inte hade dem blivit dragna eller tagit en plats frivilligt, det var det Ann var tvungen till. Hela sitt liv hade hon tränat inför spelen, och nu när hon var sexton, inte arton, skulle hon ta en plats frivilligt om hon inte blev dragen. Hennes föräldrar ville bara bli av med henne, hennes syskon också.

Jolie----------------------------
Jag satt och darrade på min säng. Tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag var redan påklädd sedan en timme tillbaka. Det var idag det gällde. Mitt namn stod på tio lappar. Det kunde bli jag som skulle ge mig ut på arenan. Men jag ville inte dö. Jag ville inte lämna mitt distrikt, ville inte lämna skogen. Jag kanske kunde rymma!? Eller nej, jag skulle inte kunna lämna mor. Skulle jag ta med henne? Nej, vi skulle aldrig lyckas. Jag snörvlade till och reste mig upp. Om jag skulle dö någon gång de närmaste dagarna så ville jag ta farväl av skogen. Jag gick ut genom dörren och började gå mot skogen, det var fortfarande tidigt på morgonen.

Försent att vara med?

Olivia:
Jag vaknade tvärt efter en hems mardröm, jag kollade ut genom fönstret och såg solen precis stiga upp så klockan borde vara runt fem. Eftersom jag inte kunde somna om så gick jag och satte på mig. Då kom jag på att det var slåtterdagen idag. O´nej tänkte jag. Det var aldrig bra med slåtterdagen. Jag gick till garderoben och såg att min brors kläder var borta sån han var nog ute och jagade.

Alyss---
"Sim, Alec" sa jag allvarligt. "Ingen får gripas av panik." sa jag och blängde på Sim som hade börjat skrika av nervositet trotts att han spelat så "lung" och avslapnad. Alecc nickade nervöst medans jag rättade tll hans krage. Jag hade på mig en randig blus med en svart lång-tjol.
Jag nickade hej då till pappa som vanligt satt och stirrade ut genom fösntret bort mot skogen. Så hade han varit enda sedan mamma dog i Hunger Spelen. Jag öppnade dörren och började gå mot toget med Alec och Simon i släptåg.

Om du skulle kunna svara..

nej det är inte för sent