Detta skrev jag under tiden då min fobi var som värst. Det här är faktiskt första gången jag lägger upp den offentligt. Det här är något som påverkade mig så djupt att jag inte ens kunde prata om det utan att bli livrädd.
Såhär kan ett liv med emetofobi se ut!
Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag är emetofob. Jag skäms över det och hatar mig själv ibland. Jag mår så otroligt dåligt och det är få som förstår vad det faktiskt innebär, hur jag mår och hur hårt detta drabbar just mig. Anledningen till att jag skriver denna text är för att öka förståelsen hos människor, fast jag vet att det inte kommer att fungera, detta är en såpass annorlunda fobi där människor lätt glömmer bort att skilja på vad som är rädsla och obehag och vad som är en fobi. Fast för vem ska jag öka förståelsen egentligen? När jag är så rädd för att dela med mig utav detta? Men vem vet, någon gång i framtiden kanske jag lägger ut denna text offentligt.
Vad är då skillnaden mellan att ha emetofobi och att bara ”vara rädd för att spy”? Skillnaden är stor och ändå så är det ganska svårt att skilja dessa två åt så att andra förstår. Vi emetofober förstår på en gång skillnaden, vi kan se på en människa om den bara är rädd för att spy och äcklas utav det eller om det är ren ångest och katastrofkänslor. Vi använder oss utav säkerhetsbeteende, ibland extrema sådana.
Jag vill nu framföra hur detta påverkar mig, hur en vanlig vardagssak kan utvecklas till flera veckors ångest och panik. Hur ett litet ord eller en liten rörelse kan förstöra mig som människa. Kom ihåg, det här är inga fakta, det här är inget som alla emetofober kanske kan relatera till, men många kan det och det viktigaste av allt, det här är bara om mig, det är bara mitt liv.
Som emetofob saknar man kontroll, det finns inte mycket att göra för att kontrollera sin fobi, här gäller det att undvika i stort sett allt. Om du t.ex. är rädd för höjder så behöver du faktiskt inte åka i det där flygplanet eller vandra upp på det där berget, du kan undvika det utan att behöva lida. Det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna undvika till 100 % att spy. Om min kropp bestämmer sig för att göra det, så gör den det och det finns inget jag kan göra åt det. Jag kan inte undvika att bli smittad av något för jag kan faktiskt inte sluta andas. Jag är styrd utav min ångest, jag kan inte göra någonting för att förhindra att något sker. Min fobi går inte att kontrollera och det är något som gör det extra känsligt, att veta att det inte finns mycket att göra åt det. Här kommer då mina säkerhetsbeteenden in, dom förenklar vardagen lite för mig, dom gör så att jag orkar leva. Samtidigt som dom förstör en hel del, dom begränsar mig, skapar ångest och utanförskap.
Här listar jag några utav mina säkerhetsbeteenden, observera att detta bara är några, det finns många fler för varje enskild situation; Mat är självklart ett stort problem. All mat kan vara smittad, all mat kan vara dålig. Någonting i maten kan få mig att spy. Hör ni hur sjukt det låter? Allt kan vara, det är inte så, jag bara ältar fram och tillbaka och skrämmer upp mig själv. Men jag kan heller inte sluta med det. I och med detta undviker jag mycket mat som ofta kan ge matförgiftning osv, jag undviker att äta ute eller ta mat som någon annan kan ha varit i kontakt med. Hemma får jag kämpa för att trycka i mig mat när det inte är jag själv som har lagat den. För något år sedan utvecklade jag ätstörningar pga. detta! Jag blev så äcklad av mat att jag aldrig ville att det skulle komma i kontakt med min kropp, jag hatade allt som gick att äta bara för att jag var så rädd. Maten skrämde mig för den kunde ju få mig att spy. Jag tappade massor i vikt på min redan lilla kropp, jag fick psykologhjälp mot min vilja, jag blev hotad med inläggning på sjukhus med sondmatning om jag tappade ett enda litet kilo till. Jag höll min vikt, men jag gick inte upp. Jag kämpar fortfarande för att gå upp dom där förlorade kilona, men jag saknar dom inte, inte alls. Det är en tid som jag helst av allt vill glömma. Jag mår fortfarande otroligt dåligt av att äta, men jag vet att jag måste göra det för att överleva. Jag gör det.
Jag är även rädd för att behöva spy på ställen där jag inte har ”möjlighet” att göra det och i trånga utrymmen som jag inte kan ta mig ut ifrån snabbt. Jag vill verkligen undvika sådant som kan göra mig åksjuk också, även fast jag aldrig har haft problem med åksjuka. Jag vill helst inte åka bil, buss eller något där jag skulle kunna bli fast i mina spyor. Jag vill inte åka hiss som kan framkalla åksjuka och där jag möjligtvis skulle kunna spy utan att ta mig ut snabbt. Jag undviker det helt enkelt till den mån det går. Nu är det ju så att jag går i skolan fem mil bort, jag måste pendla med buss/tåg och detta är stora ångestmoment för mig, så stora att jag har funderat på att börja studera på distans, jag orkar inte åka varje dag.
Jag försöker även att undvika människor. Hur sjukt låter inte det? Undvika människor, går det ens? Nej det går inte, men jag försöker. Ni kan ju gissa hur osocial jag har blivit och hur många kompisar jag har tappat. Hur några människor som faktiskt finns kvar i mitt liv. Dessutom så förstår ju ingen varför jag inte umgås, eftersom jag inte berättar om det här. Dumt av mig kanske ni tycker, men jag vågar inte berätta. Jag undviker nära kroppskontakt med människor vilket gör att jag är otroligt rädd för förhållanden, jag vill inte behöva vara så nära en person med risk att bli smittad. Jag vågar inte inleda ett förhållande, jag vågar verkligen inte. Jag undviker också stora folkmassor och områden där människor kan vara smittade eller har varit sjuka. Jag studerar varje människa noga, för att se tecken på illamående och magont. Är också väldigt noga med att ta reda på om personer har varit sjuka, så att jag helt enkelt kan undvika dom. Jag undviker till och med min familj och tittar efter tecken hos dom dygnet runt. Är det någon som går på toaletten oftare än vanligt? Är det någon som har symtom som kan tyda på magsjuka? Hela nätterna ligger jag vaken och lyssnar ifall någon spyr eller inte, det handlar om kontroll.
I affärer så är jag försiktig med att ta på för mycket. Och om det är matvaror kollar jag bäst-före-datumet hundra gånger och tar sedan varorna som står längst bak på hyllan. I klädaffärer tar jag också det som hänger längst bak.
Jag tycker inte om att sova borta, ifall att jag skulle spy. Vad fan skulle hända om jag var hemma hos någon annan och spydde? Jag skulle dö, på riktigt! Men samtidigt så älskar jag att sova borta, sova bredvid någon. Det är något jag ofta offrar för rädslan. Ibland så klarar jag av att sova borta, vissa gånger går det bättre, helst om det är hos någon som jag tycker om väldigt mycket och litar på till hundra procent. Rädslan för att bli sjuk är som sagt större på bortaplan, hemma i min trygga miljö känns det lite bättre, där är ångesten ett snäpp lägre.
Emetofober är väldigt duktiga på att associera. Då snackar vi inte bra associationer. Kläder, mat och platser som påminner om något som har med spyor att göra skapar stor ångest och vi undviker det ofta. Om jag t.ex. har spytt någon gång så vill jag alltid undvika att vara på den platsen och jag kastar oftast dom kläder jag hade på mig, dom för inte med sig några bra associationer för mig. Mat som jag någon gång i mitt liv har spytt av fungerar inte alls, mat som liknar spyor eller luktar äckligt är också ett ”big no-no” för mig!
Som ni kanske redan har förstått så undviker jag offentliga toaletter och jag undviker att ta på saker. Offentliga toaletter är bland det hemskaste som finns och om jag tvunget måste gå på en så är det stående position som gäller, jag kan inte nudda något. Jag håller även andan så fort jag kommer in på en offentlig toalett. Efteråt tvättar jag mig noga i flera minuter.
Om någon skriver på facebook/sin blogg etc. om magsjuka/illamående/magont osv så är panikångesten otroligt nära. Jag börjar tänka när jag senaste träffade den här personen och jag börjar oroa mig och älta. Även om jag inte har träffat dessa personer på månader så får jag panik och bryter ihop. Jag börjar gråta och skaka som ett litet barn, jag vill sjunka genom marken.
Något som jag alltid praktiskt använder som ett säkerhetsbeteende är att jag alltid har en väska med mig. Jag har alltid en väska med mig där jag kan ha en påse. Tänk om jag behöver spy och inte har tillgång till en toalett eller soptunna på en offentlig plats/bussen/bilen? Jag måste ha något till hands som går att spy i, som en påse. När jag sover har jag alltid en påse bredvid/under sängen ifall att jag skulle vakna och inte hinna till toaletten. Detta är ett utav mina viktigaste säkerhetsbeteenden som får mig att känna mig lite lugnare.
En till sak jag gör väldigt mycket är att duscha. Jag duschar varje dag, 1-2 timmar för att noggrant skrubba bort all ångest och alla bakterier och virus. Jag känner mig så smutsig på dagarna när jag måste utsättas för mina rädslor. I duschen känns allt mycket bättre, där är jag ren.
Det finns egentligen ingen gräns för hur många säkerhetsbeteenden du kan skapa. Det finns oändligt mycket saker som jag gör utan att tänka på det och saker som jag gör med stor eftertänksamhet. Jag har väldigt många fler säkerhetsbeteenden än dessa, men dom här är ”störst” och lättast att förstå, dom är även lätta att relatera till då det innebär vardagliga situationer.
Hur beter jag mig då när någon bli sjuk? Nu snackar vi alltså magsjuka, inte förkylningar. För några år sedan, när jag inte visste vad emetofobi var, när jag inte hade ”listat ut” och skapat mina tidskrävande säkerhetsbeteenden på var det bara själva magsjukan i sig jag var som mest rädd för, när jag blev utsatt för spyor, då var inte blotta tanken lika läskig. Då var jag otroligt arg och rädd när någon hade magsjuka, jag skrek, jag gömde mig, jag till och med skadade mig själv ett X antal gånger när någon hade magsjuka. Jag förstod inte min ångest, jag förstod inte att det var en fobi, jag trodde bara att jag var helt sjuk i huvudet, jag såg ingen utväg. Jag skadade mig helt enkelt, vilket var väldigt dumt, men det var väl en form utav säkerhetsbeteende just då utan att jag var medveten om det.
Nu när någon blir sjuk så är det ångest, ångest, ångest som gäller. Det är panik, det är självmordstankar och pinsamheter. Det är outhärdligt. Jag kan fortfarande göra mig själv någon liten skada när det är extremt mycket magsjuka runtomkring mig väldigt nära. Jag kan tappa kontrollen så pass mycket att jag skadar mig själv, jag gör det inte med vilje, det är min ångest som styr mig. Jag skulle aldrig skada mig själv med vilje, det är så äckligt dumt, så idiotiskt och fel! Jag har inte gjort det många gånger, men det finns ett och annat ärr på min kropp.
Jag flyr huset när någon är sjuk hemma, det är enda gången då jag verkligen inte vill vara hemma, annars är det tvärtom, att jag inte vill vara borta. Jag flyr helt enkelt huset och räknar dagar, inkubationstider och smittoperioder. Jag låser in mig i mig själv, blir apatisk och pratar knappt med någon, jag bara räknar dagar och timmar.
Jag har även stora sömnsvårigheter i och med min fobi. Jag ligger ofta vaken på natten och lyssnar om någon spyr, vilket då innebär att jag måste lämna huset. Jag ligger även vaken för min egen skull, jag vill inte tappa kontrollen. Jag måste vara vaken för att veta om jag behöver spy eller inte. Tänk om jag skulle kväva mig själv i sömnen av mina egna spyor!?
Jag har inte bara rädslan för att spy. Jag är rädd när någon annan spyr, när jag ser spyor, känner lukten av det eller hör det. Jag är rädd och får hjärtklappning av bara ordet. Därför är det riktigt jobbigt att skriva denna text, allt blir så fokuserat på fobin och spyor.
Jag äter cellgifter, jag tar mediciner med biverkningar så som illamående. Jag utreds för mag/tarmsjukdomar. Allt detta gör min fobi värre och har tagit den till en ännu högre nivå! Cellgifterna får mig att må illa dygnet runt, min mage är knäpp och får mig att oroa mig ännu mer, illamåendet är en ständig ovän i mitt liv. Den finns alltid där, lämnar mig aldrig ensam. Det som ni kanske förstår blir ett stressmoment i sig, ångesten blir så påtaglig hela tiden. Jag blir aldrig lämnad ensam ifrån den.
Det här är inget jag pratar om, det här är inget som många vet om. Det finns två personer som vet på denna jord, det finns två personer som vet om mina besvär med denna fobi. Snart flera. Jag planerar att detta år berätta för flera personer i min närhet, det är ett mål för att tillfriskna. Jag kan inte bära på det här ensam, jag klarar inte av det. Det är för smärtsamt.
Dom som vet just nu är en person som står mig väldigt nära, en vuxen person, en vän. Hon börjar på F är en fantastisk människa. Hon vet allt om mig och mina innersta tankar. Den andra personen som vet är faktiskt en jämnårig tjej på internet som jag hittade av en slump. Hon lider av exakt samma problem som mig och det är underbart att kunna prata med någon som förstår och som vet vad jag går igenom, dela upplevelser. Både bra och dåliga!
Något som gör mina symtom värre är vintern. Under vinterhalvåret kryllar Sverige av virus. Vinterkräksjukan härjar överallt och halva Sveriges befolkning insjuknar väldigt snabbt. Ni förstår inte vilket stressmoment detta är och hur dåligt jag mår. Det är många gånger under vintern när många jag känner är sjuka och när mycket står i tidningarna som jag faktiskt har funderat på att avsluta mitt liv, för att slippa ångesten. Hur illa är inte det? Jag vill ju inte dö! Inte för en töntig sak som spyor. Ni förstår inte hur jobbigt det är, hur fruktansvärt lågt jag sjunker.
En till sak som vi emetofober är ”kända” för är att vi oftast inte har spytt på flera år, vissa har inte gjort det i hela sitt liv och många är även immuna för vinterkräksjukan. Hur kommer det sig då att det är dessa personer som har fobin? Det kan vara så att vi inte har utsatts för det tillräckligt mycket, det kan vara något genetiskt, det kan vara en slump. Man vet inte vad det beror på helt enkelt. För det finns ju faktiskt dom som ofta spyr och har denna fobi, det finns inga bevis, bara teorier.
Jag kan även tillägga att jag är en utav dessa personer som sällan spyr trots att jag jämt mår illa. Jag har inte haft magsjuka på 6-7 år och inte spytt sedan dess. Innan det var det kanske tre år sedan sist och innan det fyra år sedan. Har haft magsjuka 3-4 gånger under mitt sjutton-åriga liv och alla dessa gånger var under dom elva första åren. Jag är lyckligt lottad som slipper dessa hemskheter, men jag har andra istället, jag har min fobi. Jag vill bli av med den! Jag orkar snart inte mer. Som jag alltid säger.
Jag skulle hellre dö än att spy. Punkt!
Men ormfobi har jag nog. Kan inte ens se en bild på en orm. Så ja, det har jag.
Håller på att träna mig, men det är svårt. D:
Mugglarportalen