Framtiden är här

Zero bara ryckte på axlarna och såg sen på tv:n
"sånt händer varje dag" sa han bara "även om de är lite väl dramatisk. Småbarn" muttrade Zero och såg på tv:n
"har de inga vakter på det sär stället?" sa han undrande

"Vart?" Sa jag och tittade på främlingen.

"där idioterna är och river byggnaden" sa Zero trött "nej nu tänker jag sova, det spelar ingen roll om jag ser på det ändrar inget" sa han och slöt ögonen igen

"Jo...Dom har vakter.. Jag tränar där... Men... Det är alltid vakter som vaktar?" Sa jag och vände blicken mot honom igen. Han sov, eller han hade stängda ögon.

"de borde försvara sig bättre" sa Zero utan att se på henne och stängde sen ute alla ljud och somnade

Jag hörde låga morrningar, eller det lät som det egentligen var det nog snarkningar.

Zero hörde ett billarm en bra bit bort och han visste att det var morgon men han tänkte inte gå upp. Visst kunde han vara ute i solen en stund men sen brände han sig. Han bestämde sig att låtsas sova

Jag låg kvar i sängen. Jag tänkte på allt som hänt. Om främlingen, om träningscentret. Jag knep igen ögonen och hoppades att det mesta var en dröm. Jag kanske kunde visa dit främlingen?

Zero funderade på om han bara skulle gå, han kunde ju ändå inte stanna här forever. Han reste sig upp och slängde på sig jackan som han lagt på golvet och gick mot dörren men när han öppnade den stod folk med pistoler utanför och han suckade
"hotellet är vårt och alla som säger emot skall dö" sa en kille och riktade pistolen mot honom
"gör vad ni vill bara jag slipper stanna och se på" sa han trött
"ojo du stannar, vi vill inte ha hit polisen" sa killen och Zero log för första gången
"antingen släpper du förbi mig eller så ångrar du dit" sa han lågt
"vi får väl se" sa främlingen och siktade med pistolen på honom

Jag hörde röster utanför. Jag hörde snabbt att det var hot. Kriminella? Jag reste mig upp och kollade ut genom fönstret. En kille med luna som riktade pistolen mot FRÄMLINGEN?! Jag sprang ut med en pistol. När jag kom riktade den kriminella pistolen mot mig. Som tur var var min pistol större och farligare.
"Upp med händerna!" skrek jag. Springer lyssnade inte han. Jag märkte knappt att han höll ett hårtgrepp om min hals. Jag svor, orden lät mer som kraxiga hostan.