slingersvans berättelse (SV)

Jag har en liten fråga, vill ni att jag ska fortsätta??
Jag har ett kapitel redo men har inte tilgång till dator.

JAAAAAA!!!! Hur vågar du ställa frågan?

så
nu kommer ett kapitel
förlåt för att ni har fått vänta så länge
Kapitel 3
Den nyaste dödsätaren
Alla stod i en ring med Peter i mitten. Sakta men säkert gick Voldemort fram mot honom. ”Lovar och svär du att alltid vara mig trogen?” sa Voldemort med ett hånfullt leende. Peter tänkte på vad som skulle hända om han sa nej. Svaret var glas klart. Han skulle först torteras sen skulle han bli dödad. Vad hade han för val? Men om han nu säger ja då har han bedragit sin bästa vän. Kan han öra det? Men Peter ville inte bli dödad. Han ville leva ett långt liv. ”Ja” viskade Peter förtvivlat.”Lovar och svär du att göra ALLT jag säger?” sa Voldemort utan att ha märkt det lilla pauset som kom emellan. Eller så brydde han sig inte. ”Ja” viskade Peter igen. Flinet som dödsätarna hade i ansiktet blev bredare och bredare för varje minut. Särskilt Bellatrix flin. ”Lovar och svär du att göra allt för att förgöra familjen Potter en gång för alla?” sa Voldemort den här gången gravallvarlig. Den här gången tvekade Peter stort medans stora tårar föll ner från hans kinder. Men sen nickade han. Voldemort knyckte med staven och repen gick av. ”Ta fram dina händer” sa han beordrande. Peter tog skakigt fram sina händer. ”MORSKRE” sa Voldemort. En svart blixt sköt ut ur staven och bildade något på Peters högra hand. Först bildades en dödskalle och sedan en orm som kom ut ur dens mun. Han rös. ”Välkommen, Pettigrew eller Slingersvans som du också kallas” sa Voldemort med ett skratt. Peter kände ett sting i hjärtat Voldemort kallade de hans bästa vänner (om man nu kan kalla dem det) kallat honom i evigheter. Slingersvans. Då kom han på det. En plan formades i hans huvud. ”Herre, kan du spåra dem dödsätare som transfererar sig?” sa Peter. ”Såklart inte, jag låter mina dödsätare röra sig fritt” sa Voldemort. ”men de nya har ett spårmärke efter sig tills ni blir riktigt pålitliga” Han flinade hånfullt. Peters hopp försvann direkt. All den glädjen för att kunna bli fri försvann. Han kände sig förlorad. ”Du tror väl inte att jag är dum i huvudet?” sa Voldemort när han såg Peters min. Bellatrix skratta hånfullt tillsammans med de andra dödsätarna. ”Nej, såklart inte” mumlade Peter. ”Nu Slingersvans kan du gå”. ”Ja, herre” sa Peter. Han transfererade sig först till Remus. Peter trodde att han säkert skulle förstå och kanske till och med skulle hjälpa honom, han var trots allt en varulv, men han ändrade sig snabbt och transfererade han sig hem. När han kom hem märkte han att det var ljust ute. ”åh skit, jag skulle ju till Tramptass idag” tänkte han. Peter klädde snabbt på sig och skulle just transferera sig när han råka se sig själv i spegeln. ”Men så här kan jag inte se ut, de kommer direkt veta att något har hänt” sa han dystert för sig själv. Han såg förskräcklig ut. Han hade rufsigt hår, sår över armarna och benen, trötta ögon och torkade salta tårar över ansiktet. Han tog fram ett pergament papper och skrev:
Kära Tramptass
Tyvärr mår jag inte bra så jag kommer inte. Jag är ledsen. Hälsa Tagghorn, Lily och … Harry. Hälsa måntand med.
Kära hälsningar Slingersvans.
Ps. lita inte för mycket på mig.
Peter tog sin uggla Linda (som han döpt efter sin stora kärlek när han gick på Hogwarts) och gav henne brevet. Peter såg hur Linda flög, flög, flög bort från honom precis som allt annat. Han gick till sitt sovrum för att sova. Men han sov inget vidare. Peter drömde en hemsk dröm om hur Voldemort dödade James, Lily och Harry.

ge gärna kritik

SUPERBRA

tack

bra!

supermegabra!!! Skriv mer!

ska börja skriva så snabbt jag kommer hem, heders

BRA!!!

här kommer ett till kapitel men den kommer i två delar. enjoy

Kapitel 4
Del 1
Vem är jag
Peter vaknade 6 timmar senare av ett pickande ljud vid fönstret. Han kollade snabbt på klockan och såg att hon var 14.37. Han kände sig fortfarande besynnerligt trött och gick med släpande steg mot fönstret. Där stod en gråsvart uggla med ett brev i handen. ”Linda” utbrast Peter. Han öppnade fönstret, tog brevet och slet upp det.
Kära Slingersvans
Synd att du inte kunde komma. Harry hade det jätte roligt. Han skrattade hela tiden han var vaken. Han var ju tvungen att sova hela tiden. Måntand ville påminna dig om att det är fullmåne om 3 dagar och han hoppas att du kommer. Lily blev bekymrad över att du inte mår bra och funderade på att komma med hennes speciella kycklingsoppa. Hon och Tagghorn hälsar. Åh juste, var extra försiktig idag. The Daily Prophet har skrivit att man har sett mörkrets märke i ett mugglarhus i närheten.
Hoppas du mår bättre snart Tramptass.
Ps. varför ska vi inte lita på dig för?
Efter att ha läst brevet tänkte Peter mycket på den sista meningen. Vad skulle han skriva tillbaka? Han kunde bara inte skriva varför. Vad skulle Lily och James säga? Vad skulle Sirius och Remus säga? ”Varför måste livet vara så svårt”, tänkte han. Och Lily tänkte komma med Kycklingsoppa. Den snälla, godhjärtade och vackra Lily. Men hennes öde stod framför henne, lika självklart som att han aldrig skulle kunna ta bort mörkrets märke från armen. Samma öde skulle drabba James. Men han var tvungen att acceptera det. Han var inte beredd på att dö. Peter var tvungen att spela med. Han skrev snabbt ett svar (att Lily inte behövde komma, att han mådde bättre och att de skulle ses om tre dagar) och gick ner för att äta brunch. Efter att han ätit färdigt gick han för att duscha men när han tog av sig tröjan såg han att märket på hans arm blev svartare och svartare för varje minut som gick och det börja svida. Peter visste inte vad han skulle göra, kallade han på honom eller var det där normalt? Och om han kallade på honom ville han inte gå dit. Men Peter hade ju svurit honom evig tro. ”Nej, jag måste rycka upp mig”, sa han till sig själv. ”men hur ska jag hitta honom?”. Han tänkte medans märket blev svartare och svartare. ”Transferera dig, din trögtänkta idiot”, sa en kall, hånfull, silkeslen röst. ”H… h… herre”. Men ingen svarade. Peter tog snabbt på sig sin tröja. ”Ska jag verkligen göra som en röst från ingenstans säger åt mig att göra. Vore inte det att utmana ödet?”, sa han undrande. Peter vågade inte. ”VAD VÄNTAR DU PÅ”, sa rösten igen. Peter tog ett djupt andetag och transfererade sig. Han öppnade ögonen och såg en dörr. Dörren hade en symbol på sig, samma märke som han hade på armen. Han vågade inte öppna dörren så han försökte ropa ”hallå”. Men han var rädd så det ända som kom ut ur hans mun var ett litet ”pip”. ”Kom in då din ynkrygg”, sa samma röst innanför dörren. Han tog ännu ett djupt andetag och öppnade dörren sakta och försiktigt, rädd för att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Men det hade ändå inte spelat någon roll. Alla, inklusive Voldemort, stirrade på honom. Bellatrix, med sitt föraktfulla min(tydligen irriterad över att hennes herre behövde Peter mer än han behövde henne), Malfoy, Macnair, Avery och många många fler. Den sista som han såg var självaste Voldemort. Han hade sin orm runt halsen och hans röda ögon stirrade oavbrutet på honom. ”Det tog för lång tid Slingersvans, alla har klurat ut hur man kommer när jag kallar” sa Voldemort elakt. ”alla utom du, hur kan någon så användbar vara så dum. Men jag förlåter dig. Nu kyss fållen på min klädnad”. ”K… k… kyssa fållen, ja naturligtvis”, sa Peter skrämt. Han kröp fram till Voldemort och kysste den. ”Sådär ja. Nu följer alla med mig.” sa Voldemort. De gick in i ett rum som var otroligt ren. Där fanns vackra möbler. Man såg direkt att det var ett mugglarhus för där stod också en TV. Det gick in i ett annat rum. Där fanns ett långt bord. Höger om bordet fanns en spis. Peter märkte att precis som igår så värmde inte spisen. ”Sätt er allihop”, sa Voldemort. Alla satte sig snabbt och Peter kollade undrande på alla som satte sig. Och plötsligt fick han syn på ett ansikte han väl kände igen. ”Snape”, flämtade han. Severus Snape kollade på honom med ett kyligt ansiktsuttryck. ”Ja, det är jag”, sa Snape med en irriterad röst. ”Så där ja. Nu är alla samlade, alla som ska hjälpa mig till makten”, sa Voldemort med en triumferande röst. ”som ni alla vet har Severus här ha hört en liten profetia som kan förstöra alla mina planer. Det syftar på en pojke, ja en liten pojke. Enligt profetian kommer han att förgöra mig. Den här pojken råkar vara Slingersvans ”bästa väns” son. Han heter Harry Potter. Men som tur är kommer Slingersvans att hjälpa mig att förgöra honom innan han förgör mig. Nå Slingersvans, kommer Potter att flytta det här året. ”n… n… nej”, svarade Peter. ”Du ska svara nej HERRE”, sa Voldemort. Slingersvans ryckte till. ”Glöm inte vem som äger dig nu”.