Utan föräldrar

Jättebra kapitel! Verkligen!

Jättebra! Inga fel, enligt mig!
Men kom gärna med kapitlen snabbare

Superbra!!!!

Förlåt att det har dröjt med kapitel 3... Hade typ helt glömt bort allt.
Men jag är nästan klar med det nu.

Jippie

Haha, hoppas du får det klart snart, för jag väääntar!

Och lääängtar! ♥

Kapitel 3

Det var hemskt. Vart skulle jag ta vägen? Vad var det pappa hade sagt? ’Hogsmeade, Jimmie, Hogsmeade’… Hans röst ekade i mina öron. Nu skulle jag aldrig få höra den något mer. Den fanns bara i mitt minne, i mitt hjärta.
Jag kände att jag darrade, men egentligen var jag nog otroligt modig. Jag hade ju just förlorat mina föräldrar.

Hogsmeade, om pappa ville att jag skulle till Hogsmeade, hur skulle jag ta mig dit, i så fall? Jag orkade inte tänka. Det var bara så sorgligt. Förfärligt. Mina föräldrar. Döda.
Jag började springa. Jag bara sprang och sprang, utan att veta vart jag var på väg. Rätt var det var började jag gråta, och eftersom jag sprang fick jag inte tillräckligt med luft. Men jag brydde mig inte.

Vem kunde vara ute mitt i natten? Och hur skulle jag kunna veta om de var mugglare eller inte? Mamma hade berättat för mig att Hogsmeade var det enda stället i hela Storbritannien som inte hade mugglarinvånare. Men hon hade aldrig sagt var Hogsmeade låg någonstans.
Medan jag sprang hann jag se ett tiotal hus, men det var släckt innuti dem allihop.
En skog var nu till vänster om mig. Den verkade onaturligt mörk, även om det var mitt i natten, men jag tittade inte efter ordentligt, jag bara sprang och sprang.
Jag tvärstannade. Jag hade hört röster innifrån skogen. Försiktigt kikade jag in i den.
Ingen i sikte.
Det enda jag såg var en liten koja, nedanför ett träd. Faktiskt, så var den perfekt att sova i. Jag hade ju kunnat försöka ta mig in, men jag var inte säker på om jag vågade. Tänk om mördaren fanns där inne?
Men du är modig, Jimmie, tänkte jag. Gå in nu.
Försiktigt smög jag mig in.
”Du skulle ju inte mörda Jones, din idiot!”
Jag hoppade till när jag hörde mitt efternamn. Jag sprang in bakom ett träd, gjorde mig så liten som möjligt och lyssnade.
”Du skulle bara leta efter ett elvaårigt barn! Vi kunde faktiskt ha använt föräldrarna, men så mördar du dem!”
”F-förlåt, men jag gjorde mitt bästa och…”
Rösten dog ut. Något tungt föll ner på marken.
”Men vad i…”
Den andra rösten dog också ut. Ännu en gång lät det som om något riktigt tungt föll ner på marken. Jag hade en aning om vad som hänt.
”Hallå?” pep jag. ”Jag är elva! Elva år! Kom och ta mig!”
Ingen bra idé. Verkligen ingen bra idé. Jag hade rätt. Ingen svarade, så jag kikade fram. Och männen var döda.
Det enda jag behövde vara orolig för nu var om den som dödat männen var god eller ond.
----------------------------------------------------
Okej, det där var kapitel 3.
Vad kan jag göra bättre till nästa kapitel?

Shit vad läskigt! Och spännande!

Superbra skrivet

Superbra!
Det finns nog inget du kan göra bättre!