Allt för dig, Elina [SV]

Super!

Fett awesome!!

Jag får glädjeryck varje gång jag ser era underbara kommentarer! Tack så mycket!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 7

Jag var som fastfrusen mitt i steget. Jag stirrade, utan att andas i rädsla för att bli hörd, mot dörren där min faster nu stod och granskade rummet från vägg till vägg. Även om jag visste att jag redan var osynlig kröp jag ihop lite extra när hennes vassa blick svepte över fönstret där jag stod. Just då blåste en sval vind in genom fönstret och fick manteln att fladdra upp runt benen på mig.
Det dröjde inte mer än en sekund innan min faster var på väg rakt fram mot mig med vitt uppspärrade ögon. Jag tvekade inte ett ögonblick när jag förstod att hon hade sett mig utan sparkade ifrån det hårdaste jag kunde från fönsterbrädan och flög ut i natten. Jag visste inte om jag inbillade mig men jag var nästan helt säker på att jag känt ett svagt ryck i manteln när jag flög iväg, precis som om någon hade försökt gripa tag i den men precis missat. Jag flinade brett när jag vred på huvudet och såg min faster stå och stirra ut i natten över sin gamlikt krökta näsa. Hon såg förvirrad ut och jag hoppades att hon var det också; jag ville inte att hon skulle tro sina egna ögon allt för mycket. Men eftersom jag länge misstänkt att hon höll på att bli en gnutta senil var jag inte särskilt orolig. Det blåste kallt och jag bestämde mig för att jag borde skynda mig om jag inte ville spendera natten uppe i luften på en iskall kvast. Jag såg mig om mot huset en sista gång innan jag ökade farten och försvann ut i natten.

AWESOME!! ♥

BRA!!!

Tack, ni är så jättesöta!
Idag är jag hemma för att jag är sjuk. Eller, ja, sjuk och sjuk; Jag har fått nackspärr och måste sitta helt stilla för att det inte ska göra för ont. Tänkte ta tillfället i akt och skriva ett extra långt kapitel. Hoppas ni gillar det!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 8

Jag flög högt över skogarna med riktnig mot sydväst. Jag var just nu ytterst tacksam för den lilla kompassen jag hade fått av min bästa vän, Chelsea, att sätta fast på kvastskaftet. Det var också till henne jag var på väg. Jag önskade att jag hade kunnat skicka henne ett brev om min ankomst men Nova hade varit ute och flugit när jag bestämt mig för att ge mig av.
Jag huttrade till av en kylig vind och hoppades verkligen att Chelseas familj skulle vara hemma när jag kom fram. Det var också det enda jag oroade mig för; Jag visste att jag alltid var välkommen hemma hos familjen Brown, jag var nästan som Chelsea och Johns syster. Jag blev varm inombords när jag tänkte på de. Det var de som var min riktiga familj och det var hos de i Lochwald som jag hade mitt riktiga hem, inte hos min elaka gamla faster.
Jag kastade en snabb blick på kompassen och upptäckte att jag flög alldeles för långt åt söder. Jag svängde tillbaka i rätt riktning och ökade farten.
Natten var klar och månen och stjärnorna lyste ikapp ovanför mig när jag gick ner för landning vid kanten av ett gärde utanför en liten by. Eller det var ju inte riktigt en by, utan mer en liten samling med cirka fjorton eller femton hus. Skakande av sköld i kela kroppen klev jag av kvasten och satte fötterna i gräset.
Jag lät kvasten fortsätta sväva bredvid mig när jag började gå med snabba steg mot husen på andra sidan gärdet; kofferten var riktigt tung och jag hade ingen lust att kånka på den resten av vägen. Det kliade på benen när jag gick genom det höga gräset och jag försökte låta bli att tänka på alla fästingar som förmodligen satt bland stråna och vädrade blod.
Jag klev upp ur gräset ett hundratal meter från det första huset och stod nu på en dammig grusväg. Det gick snabbare att gå på vägen än i gräset och jag var snart inne bland husen. Jag såg mig om i mörkret. Inte för att jag inte visste vart jag skulle gå, utan bara för att jag var så glad över att vara tillbaka på den här platsen. Jag drog in ett djupt andetag genom näsan. Doften av magnolia, syren och kaprifol var nästan överväldigande. Jag drog in flera andetag medan jag fortsatte gå mellan husen och kunde inte låta bli att le när jag såg alla de så välbekanta husen. När jag närmade mig slutet av vägen var det bara två hus kvar innan en stor bokskog bredde ut sig. Gruset knastrade under skorna när jag svängde upp på trädgårdsgången till det näst sista huset innan skogen. Jag tog ett djupt andetag och bredde ut ett leende på läpparna innan jag höjde handen och knackade på dörren.

Sådär, det var värt ett försök i alla fall!
Det kanske blir en bit till ikväll men först vill jag ha lite hjälp. Jag vill veta vad ni tycker ska hända. Vilket elevhem vill ni att Susanne ska vara i? Och i vilket är Chelsea? Hur ser Chelsea och Jhon ut? Är lite obeslutsam och tar gärna emot idéer ock kritik av alla slag. Om ni inte säger något blir det som det blir.

JätteBra!

det är ju jättebra skrivet

bevakar

braaaaaa!

Superdupermegabra!! Hoppas att det blir bättre med din nacke, krya på dig! (om man kan säga så i såna här "situationer"