Hemligheten om Haymitch- THG fanfiction

braaaa!

Jävlar! o_____o
Mer!!!!!!

så grymt!!!! mer!!!!!

Bra!

kommer det mer snart?

NICE idé!

Förlåt att jag inte uppdaterat på typ... 2 veckor... Det har varit jätte mycket med skolan och jag har varit med kompisar. Nu har jag skrivit ett kapitel men jag tänker ha ett till på lager ifall en sån här situation skulle uppstå igen.

..... Det brukar det göra...... >.<

Haha! Det gör inget xD
Jag har saknat den här ff jättemycket :3
Du får gärna skriva snart^^

^ Tack! Jag blir så glad av att du gillar den, Nelly1513!



>>60...59...58...57...<<
Mitt hjärta klappar så snabbt att jag tror det ska stanna. Jag försöker andas lugnare och koncentrera mig på att springa när gonggongen ljuder. Jag andas in ut, in ut om och om igen. Jag öppnar långsamt ögonen som jag hållit stängda av rädsla och nervositet. Det landskap jag får se är en chock.
>>...32...31...30...<<
En mintgrön äng med tusentals färgglada blommor i olika former och storlekar. En klarblå himmel, helt målnfri, sträcker sig över hela ängen som ett hav. Till höger om mig finns en skog med djupgröna blad och höga vackra träd. Långt bort i fjärran kan man se en bergskedja täckt av kritvit snö. Allt detta tillsammans är det vackraste jag sett i hela mitt liv. Men det allra, allra bästa det är inte landskapen, bergen eller himlen. Det är lukten. Den ljuva doften som kommer från blommorna på ängen, från träden i skogen och gräset på marken. Det luktar sött och rent på samma gång. Det luktar sommarmorgon, när solen just gått upp och daggen ligger ny i gräset. Jag hör surrandet från bin och kvittret från fåglar...
>>...13...12...11...10...9...<<

Hjälp! Snälla Gud hjälp!

Jag ruskar på huvudet. Försöker få bort dimman ur min hjärna som skönheten i naturen har framkallat. Jag kämpar mot tårarna medan jag koncentrerar mig hårt på en kniv sju meter bort. Den är liten, men går att använda i nödfall.

Hjälp...

Gonggongen ljuder över hela arenan. Jag ser hur Haymitch rusar av sin platta och springer snabbt mot en ryggsäck. Innan jag ens hunnit reagera är han på väg mot skogen med en lång kniv i handen och en ryggsäck på ryggen.

Nu eller aldrig.

Jag sätter fart mot kniven jag spanat in tidigare. Mina ben rör sig så snabbt att jag inte kan kontrollera dem.

Nej! Stanna!

Jag är nära att snubbla när jag böjer mig ner i farten för att ta tag i kniven. Mina fingrar sluts om skaftet och jag känner en triumfkännsla som jag inte borde känna. För just i den stunden kommer en av karriäristerna kutandes mot mig. Han är bredaxlad och muskelös med blont långt hår och vildsinta ögon. Han har en yxa i beredskap. Jag stirrar på den i några sekunder. Bred ägg och vass spets. Den är stor. För stor. För farlig.

Jag kommer dö.

Karriäristen är bara en meter ifrån mig nu. Jag måste göra något! Vid den tanken vrider jag automatiskt handen så att knivspetsen pekar rakt mot hans mage. Jag blundar och bereder mig på en yxa i skallen. Men det ända jag känner är hur kniven rycks ur mitt grepp.

Nu är det kört.

Jag öppnar ögonen igen och ser den blonde karriäristen ligga död på marken med kniven djup ingrävd i magen . Ett Kanonskott hörs och jag duckar plötsligt av en pirrande känsla i nacken. En pil susar över mitt huvud. Jag lägger mig raklång på rygg och lyckas undgå en ny pil. Jag hör ett ilsket rop och en rad av svärord.
>> Dö din...<<
Vad , vem det nu var som sköt pilarna, skulle säga får jag aldrig veta. För tre Kanonskott på rad överröstar henne eller honom. Jag tror det är en tjej. Jag rullar över på mage och reser mig kvickt upp. Börjar springa mot det första jag ser; ett äpple. Det ligger bredvid... en hand!

Blä...

Jag vänder tvärt om och försöker att tränga bort bilderna av den avhuggna handen.
Jag snubblar plötsligt på något blött. Det luktar salt och järn, det är blod. Jag glider i gräset när jag äcklad försöker kravla mig upp. Men en stark arm tar tag i mitt hår och knuffar ner mig på marken igen.
>>Aj!<<
Jag stirrar upp i ett par bruna ögon. Något vasst pressas mot min hals.
>> Förlåt. Jag måste göra det här..<<
Det vassa trycks hårdare mot min hals. Jag känner för säkert femte gången idag att jag kommer dö.

Ett kanonskott.

Det är allt som behövs. Tjejen som sitter gränsle över mig med ett spjut i handen rycker till. av förvåning. Jag utnyttjar stunden och knuffar av henne med all min kraft. Hon slungas bakåt och slår i en sten. Skallen spräcks och jag är nära att kräkas. Blod rinner ner i hennes ögon. Ett skott och hon är stilla.
>>Förlåt<< mumlar jag och vänder mig om.
Jag känner att det ända jag vill är att komma bort här ifrån. Bort från blodbadet. Bort bara, bort. Jag skiter i vad jag tar med mig, bara jag får komma bort här ifrån.
Eller jo... Jag vill helst ha med mig något användbart..

Som den där sovsäcken!

Jag springer mot den. Genom vimlet av spelare och blod. Lik ligger här och var. Jag hoppar över några av dem på väg mot sovsäcken. Jag snavar på en halvdöd kille men reser mig snabbt upp och tar tag i säcken. Just som jag gjort det ser jag någon jag känner igen. Hon står precis bredvid mig. Med sin lilla hand på det svarta tyget som jag håller i.

Miranda.

Hon ser på mig med stora ögon. Tänk att hon klarat sig så här långt i blodbadet och allt.
>>Skulle du ha den?<<
Hon nickar. Ska jag ge den till henne? Om inte jag vinner vill jag att det ska vara hon. Jag gillar henne. Miranda är en cool och snäll tjej.
>>Ta den.<<
Jag ger den till henne och trycker tillbaka ångern. Tänk om det där beslutet blir min död?

Strunt samma! Hon behöver den mer. Med sin spinkiga lilla kropp fryser hon lätt.

Miranda springer iväg. Hon duckar när en kniv kommer svischande och hoppar förskräckt till när ett kanonskott ljuder.

>>Lycka till Miranda. << viskar jag och vänder mig om.


Jag tänker ta något här. Innan jag springer in i skogen. Något måste jag ha.


Måste.

LYCKA TILL MEJ!!
Gog, go, the hero Miranda!!
Okej...

SUPERAWESOME KAPITEL!!