Hungerspelen (Rollspel)

Jag hörde gonggongen jag sprang genast fram till en stor svart väska och sprang in i skogen.
Jag klarade mig.
Jag klättra upp i ett träd och öppna ryggsäcken mat,vatten,tändstickor, sovsäck..... YES det fanns fem stycken knivar.
Min far hade alltid sagt att jag hade ärvt min begåvning av min farfars syster.
Jag hade hört att hon var lika bra som mig på att kasta knivar. Hon anmälde sig i hungerspelen och vann, jag anmälde inte mig utan blev dragen.
Jaja, kan inte tänka på de nu ska nog leta karriäristerna eller ska jag, jag kanske inte ska samarbeta med de, killen från distrikt 1 hade gett mig konstiga blickar... De andra karriäristerna har nog redan hittat varandra.
God natt älskade mamma, pappa och bror.

När vi jag vaknade på morgonen sov alla andra. Jag hade bestämt mig för att leta efter Katherine från distrikt 2. Jag tog mitt svärd och en ryggsäck och smög försiktigt ut i skogen. Jag var äldre och starkare än alla andra karriäristerna och därför skulle jag vinna. Jag var ganska säker på det. Jag var ute i skogen. Det var tyst. Ingen var där, men jag smög mig ändå fram. Om jag inte hittade Katherine innan dagen var slut skulle jag vända tillbaks.
-Katherine!, ropade jag eftersom att det kändes som att jag var nära henne. Jag var inte rädd för att nån annan skulle komma. Jag fortsatte att ropa.
-Katherine!, Skrek jag och väntade på ett svar. Det var ganska tidigt på morgonen och hon kanske inte var vaken än.

Det började skymma. Katties mage knorrade. Hon tog en liten bit av brödet som låg i väskan, sen en liten klunk vatten. Hon tog fram sovsäcken och virade in sig i den. Hon fick inte bli kall när natten kom. På himmlen syntes stjärnor, gnistrande, stora och små. Med pilbågen i handen och kogret på axeln slöt hon ögonen och sommnade. Hon drömde om distrikt 12, hennes familj och Danne.

Melanie vaknade från trädet. Hon hade tydligen somnat. Hon var kall hon hade ju inte haft någon filt på sig, och så var hon rätt så känslig för sånt. När hon var liten blev hon jätte röd om munnen och händerna, och det var så jobbigt tyckte hon då. Hon är fortfarande lite känslig för sånt nu men inte lika mycket som hon var då. Hon rysde till för att det var kalt, så hon kolla i ryggsäcken. I ryggsäcken fanns en filt som hon snabbt virra in sig i. Det fanns även ett rep en mugg en flaska som var tom och en kniv. Hon la bort ryggsäcken och satt där helt stilla. Hon märkte nu att hennes hals var torr. Hon behövde vatten. Hon la alla grejer i ryggsäcken och tog på sig den. Hon kolla sig omkring uppe i trädet. Ingen var där. Hon klättra ner från trädet och visste inte sedan vad hon skulle göra. Hon visste ju inte var vatten fanns. Så hon gick bara till något håll. Hon försökte ändå att inte synas så mycket, om någon skulle komma.

-Katherine!, fortsatte jag att ropa. Jag fick aldrig något svar. Jag satte mig ner och det kändes som att jag aldrig skulle hitta henne. Jag var trött. Jag tog fram vatten flaskan från ryggsäcken och drack lite vatten. Jag hörde steg komma i mot mig. Jag gömde mig bakom en buske och kikade fram. Jag såg en flicka med mörk brunt hår. Hon såg ut som att hon var 14-15 år. Melanie hette hon. Jag tog fram mitt svärd och hoppade ut ur busken. Jag sprang i mot henne, bered att attackera.

- AAH! Skrek jag.
- Snälla döda mig inte! Sa jag och sprang. Jag sprang och sprang jag var glad att jag var snabb.

Så klart jag sprang efter henne. Egentligen ville jag bara få hennes saker. Jag sprang inte så snabbt men jag hängde med. Jag ville inte kasta svärdet för det fans chans att jag skulle missa. Hon försvann.
-Men kom igen!, sa jag ilsket. Jag fortsatte att leta efter henne. Inom några minuter skulle hon vara död.

Melanie hade klättrat upp i ett träd. Rakt nedan för henne stod tjejen som tänkte döda henne. Hon pusta ut men grenen hon stod på var för liten så den gick i sönder. Hon hann komma till en annan gren men flickan nedan för hade nog hört grenen som gick i sönder.

Morgonen gryde och Kattie vaknade. Hon sträckte på sig. Sen kom hon på vart hon var. Dumma värld tänkte hon igen. Hon tog en klunk vatten och knäppte loss sig från trädet. Sovsäcken la hon tillbaka i väskan och sen satte hon den på ryggen. Hon såg till så att hon inte glömt något innan hon klättrade ner frän trädet. Väl nere spände hon bågen med en pil och tittade sig om kring. Ingen där. Men det var ändå inte säkert, det var aldrig säkert. Hon började gå inåt skogen. Där kanske inte så många hade sökt sig än.

Jag tittade upp och såg henne där, och jag suckade. Jag var inte bäst på att klättra så jag väntade där nere.
-Nån gång kommer du ner!, sa jag med en litet skratt. Jag satte mig ner för jag orkade inte ens att försöka klättra upp. Nån gång skulle hon komma ner.