Army, War and hard friendship. (Rollspel)

Jacob vände bort huvudet. Han skämdes.
"Jag lovar", mumlade han tyst och gjorde en ansats och gå därifrån när han såg en annan kille stå en bit ifrån. Han hade långa öron som en alf men han kroppsbyggnad var som en människa.

Kol visste inte ifall han skulle säga något, han borde i alla fall smita ner till sitt rum innan övermannen kom och kollade att han faktiskt inte hade varit ute på gården. Men på något sätt så vill han inte göra det, med tanke på att han var en alv så kunde han ju se nästan hur långt som helst och hans hörsel var väldigt bra.
"Jag har sett er förut", sade han och tittade på dem, "Du är Olivia, eller hur?" han vände blicken mot tjejen.

Olivia, tänkte Jacob medan hans blick vändes mot flickan. Hennes namn var Olivia.
"Och vad heter du då?", sa han till killen som liknade en alv.

Olivia vill direkt svara att hennes riktiga namn är 'Objekt 90231' men det kan hon ju inte. Så hon nickar istället.
"J-Jag är Olivia." Säger hon tyst. Hon vill gå därifrån eftersom hon är rädd att de ska komma. 'De' är även kallade tjejerna. Mary och Lizzie är två av dem och även de elakaste. Men iförsig kanske hon inte skulle bli skadad om hon ar i sällskap med andra. Kanske hon borde ljuga om hela grejen och säga att hon är helmänniska om de frågar? Hur ska det då gå senare när hon måste berätta att hon är mutant? Eller om någon annan berättar?

"Kol", svarade han med ett snett leende. "Kol Armstrong."
Han svängde snabbt på huvudet för att se ut genom fönstret, de andra människorbarnen hade visst blivit beordrade att komma in.
"Vad heter du?"frågade han av killen.

"Jacob.", sa Jacob kort men insåg att det var oartigt att säga bara sitt förnamn. "Jacob Everett."
Han vände sig mot Olivia.
"Vad är ditt efternamn?", frågade han och höjde på ena ögonbrynet.

"Uhh..." Säger Olivia och ögonen blir lite stora. Till hennes stora lycka, eller olycka kommer Mary och Lizzie.
"Jag... tar det någon... annan gång." Säger Olivia och går vidare i korridoren. Hon hör Mary och Lizzie hälsa på de andra två innan deras steg fortsätter mot henne. Olivia gömmer sig kvickt.
"Snälla hitta mig inte, snälla hitta mig inte." tänker hon bestört och försöker att bli så liten som möjligt. Men de hittar henne ändå.
"Men hallå Olivia, redo för dagens?" Undrar Lizzie med ett elakt leende. Dagens även kallad en spark eller ett slag i magen minst 3 örfilar och ungefär 3-4 knuffar in i väggen. Olivia blundar och gör sig redo för sparken.

Även fast Kol var en kille och hatade att slå flickor så kunde han inte låta bli att lägga sig i. Det var inte svårt för honom att hitta Olivia och de två andra flickorna, han drog undan den ena som hade måttat en spark mot Olivia så att hon flög in i väggen.
"Det är väldigt moget att slå någon", sade han och ställde sig mellan dem och Olivia. "Vad sägs som att jag får slå ner dig och se vem som gråter först?"
Flickorna som han visste att hette Lizzie och Mary blängde ilsket på honom.

Jacobs ögon blixtrade till.
"Hörni, Lizzie och Mary!"
De vände sig mot honom och blinkade flörtigt med ögonfransarna.
"Nämen, hej Jacob! Vill du vara med?", sa Lizzie och knyckte med huvudet åt Olivias och Kols håll som fortfarande blängde ilsket åt dem.
Jacob morrade.
"Nej, tack.", sa han torrt. "Men jag får tyvärr be er att gå härifrån. Nu".

Lizzie och Mary ger Olivia en elak blick innan Mary knycker med huvudet och de går. När Olivia är säker på att de inte kan höra henne längre så säger hon tyst.
"T-tack m-men de kommer b-bara göra det senare istället." Stammar hon fram och nu vet hon inte när. Hon vill egentligen bara gråta eller lägga sig ner och dö på marken. Men hennes kropp tillåter inte det just nu. Men hennes kropp skulle antagligen ge upp innan de flestas iallafall.