The portals

9. Understanding

Kerris andetag var tunga och snabba. Hjärtat verkade vilja hoppa ut ur bröstet på henne. När hon hörde männen komma närmare verkade hon och Alex komma överens om något genom ögonkontakt.
I ilande fart rusade de genom skogen. Kerri sprang först och Alex följde tätt efter. Patch var en hök och flög ovanför dem. Röda strålar träffade träden framför Kerri. Hon försökte trycka undan paniken som trängde i hennes bröst. Men utan lycka. Ljuden av löv som krasades och grenar som knäcktes hjälpte inte henne att behålla lugnet. En grön stråle träffade trädet jämte henne och träflisor rev hennes kind. Kerri kände hur bloddroppar rann ner över hennes hud och vände sig om. Hon ångrade sig direkt. Alex sprang direkt bakom henne, och männen var endast några få meter bakom dem. Kerri landade hårt på magen. Hon verkade ha gett upp och gjorde ingen ansats att resa sig. Då tog ett par starka händer tag i henne och lyfte henne samtidigt som de rörde sig framåt. Alex sprang nu jämte henne.

På något sätt lyckades Kerri och Alex springa ifrån männen. Troligtvis var det för att de var yngre och lättare på fötterna. De satt under ett fallet träd, och rötterna skapade ett ihåligt tak. Solen började gå ner, och Kerri såg på Alex. Han hade små sår i ansiktet och på händerna. Kerri kände på sitt ansikte. Hon hade ett vågrätt sår på högra kinden från en trädflisa, och några skrapsår. Kerri såg ner på sina händer som hade haft mer tur. En droppe rann ner för hennes kind och hon lyfte handen för att torka bort blodet. Till hennes förvåning märkte hon att det var en tår. Hennes kinder var fuktiga av både blod och tårar vilket gjorde henne svagt generad. Hon avskydde att gråta, speciellt inför andra.
Alex hade krupit ihop igen, men han hade inte knäna uppe vid hakan som förra gången. Han såg på Patch som var en skogskatt. Han tryckte sig mot Kerri och såg oroligt på hennes sår.
"Du sa att en daimon var ens själ... Känner ni samma saker och tänker likadant?" frågade Alex. Kerri skakade på huvudet.
"Vi har definitivt inte alltid samma åsikter, och vi är som två skilda varelser. Det är bara det att vi hör ihop." svarade Kerri. Patch såg på Alex.
"Men vi känner varandras fysiska smärta." sa han och Alex rös.
"Det kommer ta ett tag att vänja sig vid ett talande djur." mumlade han och smålog. Kerri fnissade till.
"Undrar hur ministeriet hittade oss..." tänkte Patch högt, och Kerri slog sig för pannan.
"Vilken idiot jag är! Jag använde magi utanför skolan!" sa hon ilsket. Alex såg förvånat på henne.
"Innan man blir myndig för man inte använda magi utanför skolan. Man har en slags spårare som talar om för ministeriet om magi utförs i närheten av en minderårig. De kan sen se vart man är, och har en anledning att dyka upp." förklarade Kerri. Alex lutade sig allvarligt framåt.
"Okej. Om du vill att jag ska vara med på det här, får du ta och berätta allt du vet." Kerri nickade och drog ett djupt andetag.

"Jag fick ett uppdrag av min rektor på Hogwarts att jag ska ut och stänga alla dessa portaler. En portal är som en dörr mellan olika världar. Om en portal är öppen kan onda andar ta sig igenom och sprida sjukdomar och död. Så vi ska helt enkelt resa omkring och försöka stänga varje portal som finns. Till hjälp har jag en karta och en kompass." Kerri drog fram kompassen.
"Jag är tydligen den enda som kan använda den. Man ställer frågor och så får man svar. Enklare än så är det inte." Kerri ryckte på axlarna. "Jag vet inte vad det är som styr den. Magi eller stoft kanske."
"Vad är stoft?" frågade Alex.
"Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att Patch består av det." Patch flinade.
"Ministeriet försöker hitta ett sätt att klara sig utan stoftet. Rent ut sagt, försöker de hitta ett sätt att klara sig utan sina själar." Kerri rös.
"Och var kommer jag in i det hela?" frågade Alex.
"Jo, rektorn sa att det fanns en profetia. Det var något om en man med silvrigt försvar och en mindre fattning. Och med hjälp av kartan och kompassen, hittade jag den mannen som visade sig vara du." Kerri visade kartan.
"Jag vet inte riktigt hur den fungerar." Alex tog kartan och rynkade pannan. Han verkade försvinna bort i sina tankar, vilket gjorde Kerri förundrad. Hon tänkte säga något men Patch hindrade honom.
"Låt honom försöka förstå." Kerri höll därför tillbaka orden som trängde bakom hennes läppar.

Efter ett tag lade Alex ifrån sig kartan.
"Vad tror du stjärnorna är för något?" Kerri ryckte på axlarna.
"Jag tror de kan vara portalerna." sa han. Kerri satte sig närmare Alex.
"Tänk efter. Jag måste ha kommit från en portal. Och en av de här stjärnorna är placerad exakt där." Kerri tänkte. Logiken som Alex hade använt verkade trolig, även om hon inte riktigt vågade hoppas.
"Vi undersöker det imorgon." sa hon långsamt. Natten hade trängt sig på, och en kyla spred sig i deras lilla håla. Kerri öppnade sin ryggsäck och tog fram alla kläderna hon hade. Hon delade sedan jämt upp dem mellan henne och Alex, för att det skulle kunna hjälpa mot kylan. Alex var klädd i ett par ljusa jeans och en enkel piké. Kerri tyckte nästan synd om honom. Nästan.
Patch lade sig ner mellan dem i form av en björnunge, och Kerri tryckte sig nära honom. Pälsen hjälpte lite mot kylan.
Långsamt slöt hon ögonen och lät en orolig sömn komma.

Alltid lika bra! Jag längtar efter mer!

7kt bra.

10. Undefined background

”Jag tror definitivt att det kan vara en portal häromkring!” Kerri vände sig tvärt mot Alex. Han hade armarna i midjan och såg ut över den lilla gläntan.
”Varför tror du det?” frågade hon nyfiket. Alex skakade på huvudet och såg ner i marken.
”Jag vet inte. Försöker bara vara optimistisk.” Aimee himlade med ögonen. Hon kände redan att hon skulle ha problem med Alex.
De vandrade omkring i den lilla gläntan och letade efter spår av en portal. Men det var inte så lätt eftersom att de inte visste vad de letade efter. Till slut stönade Kerri så irriterat att Patch hoppade till.
”Jag ger upp!” ropade hon högt och satte sig ner på stenen där hon hade hittat Alex föregående dag. Patch kröp upp jämte henne och med försiktiga fingrar klappade hon honom över huvudet. Alex satte sig på huk framför henne.
”Inte jag. Jag vill hem. Vad sägs om att vi försöker hitta den där silvriga saken istället?” sa han och såg djupt in i Kerri’s ögon. Hon tvekade en stund och nickade sedan. Alex hjälpte Kerri upp och hon tog fram kartan.
”Då kan ju du, som är så logisk och smart, ta reda på var vi hittar den.” sa hon när hon hade lagt ut den på stenen. Hon lutade sig sen uppgivet mot den och såg uppmanande på Alex. Han såg en kort stund på Kerri och vände sig sedan mot kartan.
”Innan du hittade mig lyste det här stället gult, när du hittat mig lyste det rött… Stjärnorna är portalerna…” Kerri slutade lyssna på Alex funderingar och njöt av solskenet istället. Det var en behaglig värme, till skillnad från gårdagen.

”Kerri?”
Hon vände sig om mot Alex som stod och trummade med sina fingrar på kartan.
”Vad?” sa hon uttråkat.
”Det har hänt något.” Kerri såg på kartan. Alex hade rätt. En blå romb hade placerats i kartans vänstra hörn. Det verkade som om Kerri och Alex hade fått samma tanke, och de började gå ut genom skogen.

Kerri, Alex och Patch satt på ett tåg med huvudena nerböjda. Kerri sneglade på mannen framför dem. Han läste The Daily Prophet, och på framsidan syntes en bild av Hogwarts och en bild på professor Cruice.
Rektor misstänkt för förräderi
Kerri kände hur det plötsligt blev mindre syre i luften.
”Vi ska av här.” mumlade Alex och hon nickade stelt.
De klev av på stationen och Patch förvandlade sig från den björn han varit till en hök. Försiktigt tog de sig genom folkmassan och ut på gatan. De fortsatte in i en tom gränd där Kerri drog fram kartan.
”Okej, vi är här… Och då ska vi…” Kerri mumlade för sig själv och vred på kartan. Hon mumlade några osammanhängande ord och hennes ton blev allt mer ilsknare. Alex lutade sig över hennes axel och såg på kartan. Kerri såg frågande på Alex med en undangömd irritation och Alex höjde försvarande händerna. Hon fortsatte att studera kartan och lyckades till slut ta reda på vart de skulle. Hon var så nöjd över att hon hade listat ut det att hon inte brydde sig att Alex dubbelkollade i smyg. Med bestämda steg tog de sig fram på trottoarerna. Kerri stannade till utanför en klädesaffär och såg på Alex som knuffade henne framåt. Hon visste att de skulle vara tvungna att stjäla, men hon såg inte fram emot det. Medan de gick tänkte Kerri på allt praktiskt som hon behövde när hon inte kunde använda magi.
Hon behövde en kniv, ljus, mat, kläder, ett tält, vattenflaskor… Kerri tvingade sig att sluta tänka.
”Vi är framme.” Kerri såg snabbt på Alex och såg sen på huset som de stod framför. Det var ett ganska högt hus, mitt i centrum. Men det var riktigt gammalt och smutsigt. Ett ruckel helt enkelt.

”Hallå?” sa Kerri högt ner de klev in på första våningen. Inte ett ljud hördes förutom knarrandet av deras fotsteg. De gick igenom våningen och såg till att det inte var någon eller något där. Våningen var värre än utsidan på huset. Allt var sönderfallet och smutsigt. Väggarna var söndriga, och möblerna likaså.
”Hittat något silvrigt?” frågade Kerri. Alex skakade på huvudet och såg på trappan till nästa våning. Med Kerri i täten gick de uppför trappan. Hela övervåningen var ett stort rum. Till vänster syntes en stor braskamin. Framför stod ett runt och vingligt bord med en ljusstake på. Till höger syntes ingenting. Väggarna var precis lika söndriga som på första våningen. Kerri gick framåt och ställde sig i mitten av golvet. Hon vände sig mot Alex.
”Vi kom nog hit i onödan.” Knappt innan hon hann avsluta meningen rusade en man fram från ingenstans med ett vrål och kastade sig på Alex. Han höll en kniv i sin vänstra hand och höll bladet tryckt mot Alex hals. Utan att låta varken Kerri eller Alex förklara något försökte han skära halsen av Alex. Kerri såg hur adrenalinet pumpades ut i Alex’s kropp, och han lyckades komma loss ur mannens grepp. Alex vacklade närmare Kerri som stod förstenad. Mannen följde efter och höjde kniven. Alex vände sig om och höjde sin vänstra hand i försvar.
Alex såg på sin hand. Kerri såg allt i slow motion. Kniven träffade Alex’s hand och blod började rinna ner mot golvet. Hans lillfinger och ringfinger föll till marken. Alex såg chockat på sin hand och greppade tag om handleden med vänster handen. Kerri såg hur han vinglade till och tog tag i hans armar och höll honom på stående fötter. Hastigheten blev normal och Kerri såg förvånat på mannen framför sig. Han släppte inte Alex med blicken. Kerri kämpade med orden. Plötsligt gick mannen mot det runda bordet och vinkade. Kerri stod kvar. Han vinkade en gång till och Kerri gick långsamt fram med Alex i sin famn. Mannen flyttade ljusstaken från bordet och fick Alex att sätta sig ner. Han drog sen fram ett vitt tygstycke med ett broderi i ena hörnet ur sin bakre byxficka. Han virade den runt de tre stumparna på Alex’s hand. Han lade sedan kniven i knät på Alex.
”Ni kan gå nu.” sa han enkelt och vände sig om. Kerri blinkade till och skakade irriterat på huvudet.
”Du hugger av hans fingrar och ber oss att gå? Skulle inte tro det!” sa hon högt och mannen såg sig över axeln. Hans ögon var grå, med en svart ring runt irisen. De var dimmiga, och det råttfärgade håret fick honom att se gammal ut. Och den dammgrå huden hjälpte inte riktigt till att få honom att se yngre ut.
”Ni har fått ert… silvriga försvar. Försvinn nu.” Kerri tappade hakan.
”Hur vet du…” Mannen fnös.
”Jag har en gång i tiden varit samma pojk som han där.” sa han och nickade mot Alex som rynkade på näsan.
”Har du stängt portaler?” frågade Kerri lågt. Mannen nickade.
”Berätta.”

Jättebra! Brukar inte vara en sån som vill stressa fram inläggen, men nu blev jag så sugen på mer att du allt får skynda dig lite. ;p
Det är jätteintressant och spännande!

Awesome.

11. The story of a man and his world

”Vad vill du veta?” Mannen slog ut med händerna.
”Allt.” svarade Kerri med låg röst. Mannen skrattade.
”Allt? Är du säker? Även incidenten med min moster Agda?” Kerri rynkade näsan och skakade på huvudet.
”Trodde inte det. Så, vad vill du veta?” Kerri tänkte efter.
”Berätta om hur du har varit samma pojk som Alex, hur du stängde portaler, hur du vet om det silvriga försvaret.” sa Kerri. Det var vad de nyss hade nämnt, och kände att det var en bra idé att börja med det. Mannen harklade sig och började berätta.

”Jo, jag råkade ut för nästan samma sak som unge… Alex, här. Jag förlorade två av mina fingrar…” Mannen höjde sin vänstra hand. ”…tack vare den här.” fortsatte han och visade kniven. Bladet verkade vara i rent silver. Fästet var i ek och det syntes att det var gammalt. Kerri kände hur hjärtat slog fortare. Det var det silvriga försvaret! Patch’s klor tryckte hårt mot hennes ben. Kerri såg ner mot den randiga bondkatten och lyfte upp honom i famnen.
”Jag fick reda på att jag var utsedd att stänga portaler. Onda krafter hade tagit sig igenom kraftfältet som skyddar vår värld. Man visste inte vem som hade skapat hål i det, endast att en med den här kniven kunde stänga dem.” Mannen kastade en blick på kniven och drog ett djupt andetag innan han fortsatte.
”Portalerna är ett sätt att ta sig från den här världen till en annan. Det är inte så enkelt att bara gå igenom, det visste man efter några försök. Så ingen visste hur man kunde färdas mellan världarna. Men varje gång en portal öppnas föds onda andar. Och stängs den inte, fortsätter det att komma fler.” Mannen tog en paus och iakttog Kerri med en mjuk blick. Kerri vred obekvämt på sig och mannen rynkade ögonbrynen. Han hostade till och vände bort blicken.
”Några frågor?” Kerri nickade.
”Vad är ditt namn?” Mannen ryckte på axlarna.
”Jag har inte talat med någon på evigheter så jag har glömt det.”
”Varför högg du fingrarna av Alex?” Mannen suckade.
”Vad säger profetian? En man med silvrigt försvar och två mindre greppningar hjälper flickan med guld på den vilsna vägen mot ondskan.” Kerri tappade hakan. Hon hade aldrig fått reda på hela profetian. Hon blev förvånad av den uppenbara mystiken och hemligheten.
”Var det inte en mindre greppning?” frågade Kerri efter ett tag. Mannen fnös.
”Profetian är så gammal att folk tydligen hör fel. Två är det!” Kerri höjde ögonbrynen för att få mannen att fortsätta.
”Just det. Jo, jag skyddar det här stället. Det har en stor kraft inom sig vilket gör det enkelt att… öva, eller hur man ska säga. Och jag har blivit ombedd att döda varenda en som kommer in hit. Och det är ödet som avgör vems liv som skonas. Den som förlorar samma fingrar som mig på exakt samma ställe som mig, blir näste riddare. Jag har ju dock inte sett på pojkens fingrar än, så vem vet. Jag kanske måste döda er ändå.” Kerri rös och ryckte till när mannen tog tag i Alex’s hand. Försiktigt lossade han på tygstycket och jämförde stumparna med sina egna.
”Jo, det är exakt.” Kerri märkte att hon hade hållit andan och släppte ut luften som pressade i hennes lungor. Mannen vände blicken mot Kerri igen.
”Kan du använda kompassen?” Kerri tappade hakan ytterligare en gång.
”Hur vet du…”
”Lilla flicka jag har varit i samma sits som du är i nu! Jag vet. Svara på frågan nu.” Kerri snörpte på munnen.
”Ja, jag kan använda den.” svarade hon stolt.
”Använder du den då?” Kerri ryckte på axlarna.
”Någon enstaka gång kanske…” Mannen skakade på huvudet och hans röst fylldes med omtanke. Han lutade sig framåt med ett lätt leende på läpparna.
”Du måste använda den ofta! Annars slinker den ur ditt grepp och det kommer ta evigheter innan du kan lära dig använda den igen. Ställ den enkla frågor som hur vädret ska bli, när solen går ner, och även svårare som du inte kan gissa dig till.” Kerri lutade sig bakåt.
”Hur vet du så mycket när du var mannen med försvaret?” Mannens leende tynade bort och han satte sig i upprätt position.
”Flickan med guld kom från en annan värld. Och förr i tiden så fick vi hjälp av ministeriet. Så vi fick lära oss och öva innan vi gav oss ut i världen. Hon berättade allt för mig.” Mannen blev sorgsnare för varje ord han uttalade och Kerri fann sig själv känna empati för mannen.
”Hur var flickan med guld?” frågade Patch försiktigt. Mannen skrattade ett ledset skratt.
”Hon var fantastisk! Hon var logisk, omtänksam, intelligent, vacker, och full av kärlek.” Mannens ögon började tindra när minnen flög förbi hans inre. ”Du påminner om henne.” sa han vänligt till Kerri. Hon rodnade och mumlade ett tack.
”Du sa att ni övade. Hur då?” Kerri vände sig mot Alex som hade ställt frågan. Han var fortfarande blek i ansiktet men verkade må bättre. Hans ögon var fyllda med bestämdhet och han ställde sig vinglandes upp. Kerri släppte ner Patch och sträckte fram en hand mot Alex men han lät den vara.
”Jag öppnade portaler och stängde dem. Här. Det här är det enda stället där portaler kan öppnas utan att andar föds. Men man kan heller inte på något sätt ta sig till en annan värld. Och eftersom du mår bättre, anser jag att vi sätter igång på direkten.” svarade mannen och gick mot mitten av rummet. Kerri, Patch och Alex följde efter. Kerri kastade oroliga blickar på Alex som såg stint framåt.
”Tyvärr vet jag inte vad flickan med guld gjorde på sina övningar.” ursäktade mannen. Han höjde sen kniven som han hade tagit med sig och Kerri fylldes plötsligt av en rädsla. Hade han ljugit för dem och tänkte döda dem ändå? Men mannen vinkade till sig Alex som iakttog varenda rörelse som mannen gjorde. Kerri backade bakåt några steg och lät dem vara. Patch flög upp på hennes axel i form av en papegoja.

Mannen drog med kniven i luften och sa något till Alex. Sen drog han kniven samma håll och sa något igen. Då fick Alex prova. När han drog med kniven första gången drog han själv efter andan. Då vände Kerri blicken mot dem och lyssnade på vad de sa.
”Du såg något, eller hur?” Alex nickade mot mannen. Men när Alex skulle dra kniven andra gången verkade det inte fungera och han blev ilsken.
”Du måste se. Leta efter det. Leta efter guldet i ditt liv.” Alex stod stilla ett tag och när han sen höjde kniven och drog den i luften igen, följdes den av en strimma i guld.
”När du har ett starkt minne, eller en tanke inuti dig själv, kan du öppna och stänga portaler hur enkelt som helst. Hitta ditt guld.” sa mannen. Rösten var fylld med visdom. Kerri gick undan en bit och tog fram sin kompass. Med försiktiga fingrar öppnade hon den och började vrida på visarna. Utan att riktigt veta vad hon frågade, fick hon sitt svar. Med stora ögon gick hon mot mannen och Alex.
”Är du 623 år gammal?” frågade hon lågt. Mannen nickade.
”Och bra att du använder dig av kompassen. Men tänk på vad du frågar, så du inte snokar i någons privatliv i onödan.” sa mannen och pekade på henne med ett smutsigt finger. Hon nickade.
”Alex, du är redo. Behåll näsduken. Tvätta det minst en gång varje dag, helst fler.” Mannen började fösa dem mot trappan. Men då vände sig Kerri om och såg honom djupt in i ögonen.
”Du älskade flickan med guld, eller hur?” Mannen nickade långsamt.
”Var är hon?” frågade Kerri och mannen suckade.
”Hon är i sin värld igen. Hon fick inte stanna kvar efter hennes jobb var slutfört. Det skapade en obalans mellan världarna.” Kerri nickade en gång och vände sig mot trappan. Långsamt gick hon och Alex mot dörren. Patch flög iväg från hennes axel och satte sig på en gammal pall jämte dörren.
”Tack för hjälpen.” sa Kerri uppriktigt till mannen som viftade undan det.
”Det var ingenting. Nu kan jag äntligen få ro.” sa mannen trött. Han öppnade dörren åt dem, och Alex lät Kerri gå ut först. Patch lyfte från stolen och ändrade sig till en panter i luften. Alex följde sedan efter men han verkade fundera på något. Hans blick var fäst på Patch. Han vände sig om mot mannen som stod i dörröppningen.
”Förlåt men… Var är din daimon?” Kerri såg nyfiket på mannen. Hon hade faktiskt inte sett någon daimon i närheten. Därför blev hon rädd när hon såg mannens ansiktsuttryck. Den lilla färgen han hade haft i ansiktet försvann på ett kick. Hans pupiller minskade och en rädsla speglade sig i hans ögon. Mannen smällde utan förvarning igen dörren i deras ansikte. Kerri såg på Alex som inte hade samma skräckslagna blick som hon.

Jättebra! Tycker att den är väldigt intressant att läsa.

Superbra

12. No imagination

Kerri verkade falla genom ett hål. Hennes kropp skakade kraftigt. Hon kände Alex blickar bränna henne. Hennes synfält mörknade och hon trodde att hon skulle svimma. När hon började vingla grep Alex tag i hennes arm. Försiktigt såg hon på honom och såg in i de havsblå ögonen som speglade en djup oro. Hon såg hur hans läppar rörde sig men hon hörde ingenting. Alex drog försiktigt i henne och hon följde vingligt med. Patch satte sig på Kerris axel och han var också snurrig. Med Alex hjälp lyckades hon gå normalt och de väckte ingen större uppmärksamhet. De tog sig till tunnelbanan och vidare ut mot skogen.

”Vad var allt det där om?” frågade Alex när hon hade lugnat ner sig några grader. De satt i grottan och månen lyste upp utrymmet.
”Han hade ingen daimon. Ingen alls. Men hur?” mumlade hon panikslaget för sig själv. Alex drog sig i håret.
”Hallå? Pojke från annan värld som inte förstår ett piss om vad du säger?” sa han och pekade på sig själv. Kerri log ursäktande.
”En daimon är våran själ. Vi kan inte leva utan den. Det är som att leva lutan luft.” Alex nickade långsamt. Kerri avskydde den delen. Att han aldrig förstod.
”Du har verkligen ingen fantasi, eller hur?” sa hon irriterat. Alex nickade.
”Jo, det har jag. Men jag är realistisk och logisk, och att ens själ lever i ett djur är inte så verklighetstroget för mig.” svarade Alex högfärdigt. Kerri skakade på huvudet och gav upp genom att vifta med ena handen. Hon sneglade på Alex som såg oroligt på henne igen.
”Jag mår bra! Sluta titta på mig så där.” sa hon ilsket men med ett leende på läpparna. Alex höjde händerna och såg bort.
Patch nafsade försiktigt i Kerris fingrar. Han var en liten hund, en serbian husky. Det var hennes fars favorithund. En hård hemlängtan slog henne och hon drog upp knäna mot bröstet. Patch kröp nära henne och gnydde lågt.
”Jag tycker vi ska ta oss till den stora stenen imorgon.” Kerri såg på Alex. Hans ansikte var allvarligt. Han var ändå ganska mogen för sin ålder, tyckte Kerri. Hon nickade kort innan hon vände uppmärksamheten mot Patch igen. Mörkret blev tätare, och Kerri försökte sovmna. Det gick dock inte så bra. Men när Patch kröp upp i hennes famn och den mjuka pälsen värmde henne lite grand, somnade hon på ett kick.