Svart EMO

Tyvärr, jag har nog skrivit väldigt mycket idag xD Faktiskt kallade jag min syrra Kimberlie nyss *snurrig i huvudet* xD (hon heter inte så!)

Ojjdå Okejj men fortsätt imorgon då ^^

Såklart! xD

Bra

F**n Gi!!!!!! Du e ju skit bra på att skriva!!!!! Det här får ju min bok Tankeläsaren att värka fjuttit!!!!! synd det där me data för budet...

Äh du skriver bättre än mig, Basil

nää

Joho, du vet i skolan? Din ROML 8Romanen om mitt liv) var ju BÄST! men oj, nu spammar jag ju xD

jaa men det e i skolan jag pratar om den hemma...

Jag har just nu JÄTTETRÅKIGT, så det kommer ett nytt kapitel här :

Kapitel 5

Kimberlie

Väldigt, väldigt, VÄLDIGT trött (men utan att visa det) följde jag med rektor Dumbledore till hans arbetsrum. McGonagall följde med mig med en väldigt sur min, tvärtemot Hagrid, som verkade överlycklig över att få vara en av de som fick följa med till Dumbledores kontor. Jag däremot var inte ett dugg glad över att få följa med.
– Tandrensande mintstänger*, sa rektorn högt och tydligt. Jag hoppade till, och såg först nu var vi kommit. Det fanns en staty där, som just när Dumbledore sade ordet hoppade åt sidan. Bakom fanns en spiraltrappa. McGonagall föste in fram mig, och alla ställde sig på den. Långsamt började den, av sig självt, snurra uppåt.
– Framme, sa rektor Dumbledore glatt.
Vi gick in i ett besynnerligt cirkelformat rum. Det fanns riktigt konstiga silverinstrument överallt; några gav ifrån sig visslande ljud medan andra sprutade ut mängder av vit rök. På ena väggen hängde en massa porträtt på gamla rektorer. Jag kände igen några av de från böckerna jag hade läst; Armando Dippet, t.ex. Ett annat porträtt som såg väldigt bekant ut var Phineas Black, en av mina släktingar. Det porträttet hängde i mitt rum där hemma*. Han var faktiskt ganska gott sällskap där, men på kvällarna när han sov snarkade han högt. Så fort jag kom in i rummet vinkade han och sa:
– Godkväll, Kimberlie.
Jag nickade bara lite åt honom.
– Åh, så du känner redan Phineas? Frågade Dumbledore mig.
– Ja, herr rektor, jag råkar faktiskt ha kontakt med mina ättlingar, sa Phineas lite förnärmat.
Lite mer förklarande sa jag, men fortfarande med lika ilsken uppsyn:
– Han hänger inne på mitt rum.
Dumbledore nickade. Sedan satte han sig bakom skrivbordet som fanns i rummet och såg på Hagrid.
– Var hittade du miss Black, Rubeus? Frågade han.
– Jo, professor, ni förstår att ja va i skogen, då Bane, ni vet kentauren, kom o sa att han sett ett människobarn sovandes i skogen längre bort. Han verkade väldigt förvirrad, men ja följde me honom o där låg lilla flickan o sov. Så ja väckte henne o tog med henne opp till slottet.
Jag avskydde att han kallade mig ”lilla flickan”. Dumbledore nickade mot Hagrid innan han såg åt mitt håll.
– Och exakt varför var du sovandes i den Förbjudna Skogen?
Jag förstod med en gång att det inte fanns ett annat val än att berätta allt. Jag fuktade läpparna och började, lite prövande:
– Min mor och far är båda från ätten Black. Precis som Phineas.
Dumbledore nickade åt mig för att visa att jag skulle fortsätta. Hagrid och McGonagall bara stirrade.
– Hela ätten Black är renblodiga, och har samma syn på saker. Till exempel tycker de smutsskallar är mindre värda. Och…
– Stopp. Ingen kallar mugglarfödda för ”smutsskallar” framför mig, dundrade Dumbledore. Lite generad fortsatte jag.
– Och det finns ju bara ett elevhem som accepterar sånt, eller hur? Sa jag långsamt.
– Slytherin, sa Hagrid mörkt.
– Ja… Så därför var, och är, alla Blacks slytherinare. Och de som inte var det…
Jag ryste ofrivilligt till.
– De straffades, sa Dumbledore enkelt. Jag var tyst.
– Straffades? Sa McGonagall med lite hes röst, eftersom hon inte sagt något på länge.
– Ja, de straffades. Många torterades, sa plötsligt en annan röst.
Alla vi stirrade istället på Phineas.
– En av dem var min bror. Han hamnade i Hufflepuff. Våra föräldrar kallade honom för en liten smutsskalle. De sa att de skämdes över honom. Att han inte var en riktigt Black.
Phineas ögon var tomma.
– Han torterades otaliga gånger, och det var inte bättre på Hogwarts, då alla hånade honom. Inte ens jag vågade riskera att mina föräldrar skulle tycka illa om mig, så jag tröstade honom aldrig. Till slut dog han. Några sa av sorg. Andra av sjukdom. Bara jag visste vad som hänt; mor och far hade gjort slut på honom. Vi talade aldrig om honom mer. Han blev bortglömd.
Alla hoppade till av ett plötsligt ljud. En liten snörvling hade kommit från McGonagall. Dumbledore gav henne en näsduk.
– Ja, tack för din historia, Phineas. Jag tror vi har hört tillräckligt nu, sa Dumbledore tungt.
– Professorn? Sa Hagrid plötsligt.
– Ja?
– Jag har en fråga till herr Black.
– Ställ den, sa rektorn.
– Ni… ni straffar väl inte Blacks som inte är i Slytherin fortfarande? Frågade han skräckslaget.
Phineas tystnad var svar nog. McGonagall flämtade till. Alla blickar vändes mot mig.
Jag tittade ner i golvet och kände hur jag rodnade.
– Ja, miss Black, sa Dumbledore. Kan du snälla berätta hur du gjorde för att komma ut?
Jag berättade allt. Dumbledore stirrade på mig.
– Jaa, sa McGonagall. Någon måste ha glömt att låsa dörren med de vanliga förtrollningarna.
Hagrid blev helt tomatröd i ansiktet. Dumbledore såg allvarligt på honom. McGonagall såg väldigt arg ut.
– Hagrid, förklara di… började rektorn.
– Nej, vänta! Utbrast jag. Det var inte hans fel. Det var jag som ville lämna slottet. Annars hade det ju inte märkts. Snälla, låt honom va.
Jag blev själv förvånad av min reaktion.
– Jaha, okej, miss Black. Men jag vill ha ditt ord på att aldrig försöka smita iväg igen. Jag ska tala med dina föräldrar. Och jag är ledsen att jag inte ger dig en ledig vecka, men tyvärr måste du nog ändå vara med på alla lektioner. Minerva, om du kunde fråga husalferna om de kunde hämta upp lite mat åt Kimberlie. Hon kan äta i mitt arbetsrum, och sedan kan Hagrid visa henne till Ravenclaws sällskapsrum.
– Självklart, professor Dumbledore, svarade McGonagall och svepte ut ur rummet med en viktig min.
Efter ungefär 10 minuter kom hon upp med en tallrik med kyckling, ris, en sorts sås, en bit chokladtårta och ett glas pumpajuice. Jag kände hur det kurrade i magen.
– Tack, sa jag och började omedelbart äta. McGonagall gick ut ur rummet, men Dumbledore och Hagrid stannade kvar. Dumbledore höll på att göra någonting med ett av silverinstrumenten och Hagrid pratade med porträtten. När jag var klar reste jag mig och Dumbledore tittade åt mitt håll.
– Dåså, Kimberlie, Hagrid visar dig till ditt uppehållsrum. Här har du ett schema för morgondagen, och jag skulle uppskatta om du inte berättade mer än nödvändigt om ditt lilla äventyr för dina vänner.
Jag nickade. Hagrid reste sig och vinkade till rektorn, och jag följde honom till dörren. Men just när jag skulle gå ut vände jag mig om mot Dumbledore och tittade in i hans blåa ögon.
– Tack.

Hoppas det var ett bra kapitel, och här kommer några förklaringar:
*Tandrensande mintstänger= ett trollkarlsgodis för er som inte vet, och jag kommer inte ihåg om det hette så ens…:/ Det är lösenordet till Dumbledores kontor på den här tiden
*hemma= Kim bor på Grimmaldiplan (där Sirius bodde, för er som inte vet)

Plus att jag också vill säga att Nicholas (den blonde killen med bruna ögon) egentligen är en av min bästa väns påhittade figurer, så det är inte min idé. Däremot har jag fått använda den i min ff. Stort tack till Basilisken12