Månsken

Har inte vart inlåggad och missat mkt, men den e bra!

Ledsen för att jag inte skrivit på länge men under en period var jag mer intresserad av Pottermore än om Mugglis så jag logga aldrig in.

Aja, kapitel fem nuuuu

Kapitel 5

Jaha, och vad hände nu då?
- Hmm...
Jag ryckte till. Måste vara hatten. Dumbledore såg när jag ryckte till och rätade på ryggen. Han tittade konsentrerat på hatten och verkade knappt andas. Vad höll hann på med? Så här konsentrerad var han inte med de andra eleverna.
- Svårt val..., mumlade hatten och fortsatte.
- Jag ser envishet, smarthet eller kanske listighet...Svårt val.
Men om det är så svårt val så behöver jag väll inte sorteras, tänkte jag.
- Jo, det måste du, sa hatten.
Jaså, så den kunde läsa tankar också?
- Jag har kommit fram till ett beslut.
- GRYFFINDOR!
Va?
Jag kunde inte tro det. Gryffindor bordet jublade medan jag dog på insidan. Dumbledore lutade sig tillbaka med ett lättat uttryck i ansiktet. Nej, det här fick inte hända. Jag tänkte inte vandra bort till Gryffindorbordet. Jag ställde mig upp vände mig om så jag kunde se alla elever. Jag gled med blicken över Gryffindorbordet och tänkte bara på en sak, att jag inte skulle dit. Men min blick fastnade än en gång på den där underliga varulven och han fick mig att långsamt gå till Gryffindorbordet. Medan jag gick hade jag blicken fäst vid honom. Han märkte det och skruvade lite på sig. Tyckte det var obehagligt, kanske. Jag vände blicken mot alla andra elever istället och undrade varför jag gick till Gryffindorbordet. Jag tänkte precis vända mig om när jag märkte att jag redan satt vid bordet. Jag reste mig upp när maten kom fram. Det var då jag märkte hur hungrig jag var och satte mig ner automatiskt igen och började äta.

Bra!

Tack D

Jättebra.

Tack

Kapitel 6

Alla reste sig upp för Dumbledore hade precis ropat ut;
- I säng med er!
Lily och någon annan ropade
- Förstaårselever hitåt!
Elever strömmade ut från salen och förstaårseleverna samlades kring Lily och den andra personen. Jag visste inte vart Gryffindortornet låg så jag antog att Lily och den andra personen samlade in förstaårseleverna för att visa dem till gryffindoertornet, så jag ställde mig längst bak i klungan som möjligt. När rödisen kontrollerade att alla förtsaårselever hade samlats började hon gå. Jag tänkte precis följa efter när något ställde, eller snarare flög, framför mig. Jag ryggade bakåt.
- Alexa, eller hur? sa det eller den.
Det konstiga med den här saken, eller personen, var att den var genomskinlig. Spöke, var det första som poppade upp i huvudet.
- Ja, sa jag.
- Jag är Sir Nicholas de Mimsy-Porpington, du kan kalla mig sir Nicholas. Jag är Gryffindorstornets spöke. Dumbledore sökte dig.
- Jaha?
- Jo, han vill att du kommer till hans kontor.
- Och vart ligger det?
Nick, som jag tänkte kalla honom, började förklara. Om vart jag skulle svänga, vilka trappor jag skulle ta och vilka korridorer jag skulle gå i. Till slut trodde jag att jag visste ungefär vart det låg.
När han hade förklarat började jag gå, men Nick flög framför mig igen och blockerade vägen. Han tittade på mig. När jag inte gjorde något harklade han sig och jag förstod plötsligt vad han menade.
- Tack, Nick!
Jag skyndade på stegen. Nick följde inte efter men jag hörde honom ropa efter mig:
- Det är sir Nicholas!

Jag kom fram och stannade upp vid en stor örn, tror jag. Och vad hände nu då? Jag tryckte på vingarna för att se om dörren, eller vad det nu var, öppnades.
- Fint system, muttrade jag för mig själv när jag hade försökt alla möjliga sätt att öppna.
- Förlåt, miss Wolfe, för att du behövt vänta.
Jag vände mig om och Dumbledore hade dykt upp, ställde sig sedan bredvid mig och sa:
- Smällkaramell!
Stenfiguren flyttade sig åt sidan och en spiraltrappa av marmor började stigas upp. Dumbledore klev på och sedan jag.
- Smällkaramell, muttrade jag.
I ögonvrån såg jag att Dumbledore log när jag sagt det.
Trappan stannade och vi kom fram till en stor dörr, som Dumbledore öpnnade och vi steg in.
Ett stort bord mötte oss med en stor... tron?
Bordet var fullt med papper och silverinstrument. På väggarna hängde tavlor på tidigare rektorer som sov djupt.
Dumbledore satte sig på sin stora stol och trollade sedan fram en till mig som jag satte mig på och nu satt vi mitt emot varandra, med bordet emellan oss.
- Så, hur mår du Alexa?
- Det är Lexie och jag mår...dåligt.
Dumbledore höjde på ögonbrynen.
- Varför?
- Jag tror nog du vet varför, sa jag.
- Jag är säker på att du kommer att trivas på Hogwarts, sa han.
- Ja, visst, sa jag ironiskt.
Det blev tyst.
- Kan jag fråga en sak?
Han sa ingenting.
- Proffesorn, försökte jag och undrade om det var det som var problemet.
- Jag gillar inte att rätta andra personer, genom att säga att de alltid ska säga proffesor åt lärarna på Hogwarts. Det får mig att låta sträng. Men under dina omständigheter så... Vad var din fråga?
- Varför verkade du så lättad över att jag hamnat i Gryffindor... proffesorn?
Han log.
- Jo, jag räknar inte med att du ska förstå detta nu.
- Säg, sa jag bestämt
Han slängde en blick över axeln på mig och jag vände mig om. Där stod sorteringshatten på en pall.
Jag vände mig om igen.
- Hatten hade rätt, du är envis du. Ta det inte fel miss Wolfe. DEt kan också vara en komplimang. Jo, förstår du, det finns nämligen olika sätt att utvecklas på. Varje elevhem har sitt eget sätt att utveckla dig på. Jag tror att Gryffindor kommer att leda dig på rätt...väg.
Jag förstod inte och han såg på nog det på mig och sa:
- Vi kan nog ha den här konversationen igen i slutet av året.
Jag gillade inte att inte förstå men jag visste att jag inte kunde få ur det ur Dumbledore, för annars hade han förklarat på ett sätt som jag förstod på, så jag orkade inte bry mig.
- Jaja, får jag gå och lägga mig nu?
- Ja, varsågod. Det var trevligt att prata med dig miss Wolfe.
Jag muttrade något till svar, ställde mig upp men när jag var framme vid dörren så kom jag på en sak och vände mig om.
- Vart ligger Gryffindors sovsal?
Dumbledore förklarade och jag förstod. Jag hade handen på dörrhandtaget när jag vände mig om ännu en gång.
- Varför sa du inte att det fanns en annan varulv på Hogwarts?
- Jaså, du har upptäckt det. Jag ville att du skulle upptäcka det själv. Godnatt, nu miss Wolfe.
jag antog att jag måste säga Godnatt för att gå härifrån så det gjorde jag.

Jag steg in i Gryffindors sällskapsrum (Dumbledore hade sagt lösenordet också). Det verkade inte vara någon där.
- Hej!
Jag tittade mig omkring. I en av fotöljerna satt Lily.
Inte hon. Jag ignoreradee henne och såg mig omkring. Två brasor och runtom dem fanns röda soffor. Sen fanns det också två trappor som ledde upp någonstanns. Antingen till sovsalarna.
Jag började gå uppför en av trapporna.
- Ehm.. det där är killarnas sovsal, sa Lily.
- Jaha, muttrade jag.
Jag gick ner igen.
- Vad gör du? Alla andra sover ju, frågade jag.
Man såg på hennes ansikte att hon var lite gladare och nöjdare när jag "äntligen" pratade med henne.
- Ja, jo, sir Nicholas meddelade mig om vart du var och jag tänkte att om Dumbledore hade glömt att säga dig lösenordet så kunde jag göra det.
Jag gick uppför trapporna igen, den här gången till tjejernas sovsal. Lily följde efter mig.
- Jag är prefekt, förstår du, så om du behöver hjälp att kanske hitta till lektioner så kan du bara fråga mig.
Jag fortsatte gå uppför trapporna. Massor med dörrar uppenbarade sig.
- Vilken? Jag nickade mot dörrarna.
- Vi ska högre upp, sa hon.
Till slut pekade hon på en dörr och jag steg in. Ett runt rum uppenbarade sig och fem sängar fanns här, klädda med siden förhängen. Koffertar låg bredvid varsin säng.
Det var redan tre personer där som låg och sov.
Lily pekade på en tjej som sov närmast dörren på vänster sida.
- Det där är Elma, hon som du träffade på tåget, viskade hon.
Sedan pekade hon på nästa säng där ännu en flicka låg och sov.
- Det där är Victoria, men kalla henne Vicky.
Nästa säng bredvid Vicky var tom men jag kände igen kofferten som låg bredvid den.
- Där sover du och i nästa säng sover jag, och sen har vi Alice, sa Lily och fortsatte
- Vi går alla i sjunde årskursen och har samma lektioner.
- Jahapp, får jag sova nu? sa jag trött.
- Visst, sa Lily och gick själv till sin säng.
Jag släckte min lampa men innan lily släckte sin lampa sa hon
- Godnatt!
Jag tittade på henne och tänkte först inte svara, men det var något med hennes försökande leende som påminde mig om någon.
- Godnatt, sa jag.
Jag la mig ner efter att ha tagit på mig pyjamasen. Jag kom på vems leende det varit, som hade varit så sjukt likt Lilys leende. det var mosters.
Och med det somnade jag.

Bra!

Superbra

Tack