This feeling I have...Could it be... love?

Super

mera

Jätte bra

Lovar att det kommer mer imorgon ^^
Tack för alla kommentarerna, det värmer ♥

Yey! ♥

Hihi ^^ Jag är bara lite trött idag Jag orkar inte ikväll... Men som sagt, imorgon ♥

idag får du skriva mer, annars DÖR jag

Okej, tur för dig då att det kommer mer nu

Btw alla, Rose + Scorpius kommer senare i berättelsen, jag kommer bara bygag på mer mer mer och SEN så blir det Rosie&Scorp ^^ Håll ut :O
Och igen, förlåt för ett konstigt och ganska kort inlägg... D:

---

Kapitel 6 - Humörsvängningar

När eleverna började strömma in i Stora Salen för lunch var Albus och Rose två av dem. De satte sig bredvid varandra vid det stora långbordet och började sleva upp mat på tallrikarna. Efter en kort stund förenade sig James med dem. Han stönade och sträckte på ryggen.
”Fy faaan!” klagade han, ”vilken jobbig förmiddag! Först förvandlingskonst, sedan försvar mot svartkonster! Jag kommer seriöst dö!”
”Och varför då?” undrade Rose förvånat. ”Jag tyckte inte att förvandlingskonsten var så jobbig. Okej, kanske lite… Men det var ju i alla fall nästan roligt!” James gav henne en du-kommer-att-förstå-senare-min. Sedan skakade han på huvudet och suckade.
”McGonnagall gav oss en massa läxor, professor Gasseth också”. Gasseth var läraren i försvar mot svartkonster. ”Måste väl sitta uppe hela natten antar jag. Slår vad om att Snigelhorn också gör det... Jag kommer inte palla!” avslutade han med ett stön.
Albus himlade med ögonen mot sin bror.
”Bara för att du är så lat” sa han och flinade mot James. James vände huvudet mot honom.
”Vad sa du?” sa han mörkt. Albus flinade bara ännu bredare.
”När?”
”Nyss” svarade James hotfullt.
”Jaså det” log Albus, ”det där med att du är lat? Ledsen James, men det är sant”.
Det ryckte i James’ handleder, Rose kunde se att han ville slå till sin bror, precis som han gjort på Hogwartsexpressen. Rose fnittrade till. Vid minnet av brödernas bråk på tåget kom hon på något annat.
”James…?” frågade hon. James tittade på henne, fortfarande med ett ilsket uttryck i ansiktet, men ögonen hade nu också en ton av mild förvåning.
”Ja…?” svarade han och härmade hennes utdragna fråga. Rose log och böjde sig sedan närmare.
”Hur går det med Christina?” viskade Rose och log sockersött. Då Albus hörde detta såg han ut som om han höll på att kvävas, eftersom han behövde hålla inne det gapskratt som säkerligen inte skulle ha tolererats i Stora Salen. James’ kinder antog en svagt rosa färg och han tittade ner; mycket ovanligt för honom. Han mumlade någonting ohörbart.
”Vad sa du? Jag hörde inte” sa Rose med mjuk försmädlig röst. Albus skakade av undertryckt skratt.
”Det… har inte hänt någonting” muttrade James lågt. Rose la huvudet på sned och granskade honom. Nu när hennes kusin hade släppt sitt uttryck av ilska såg han nästan ledsen ut. Albus sansade sig vid sin brors min. Trots sina olikheter, och deras förmåga att gå varandra på nerverna, så var bröderna väldigt tajta. Rose visste att Albus nu tänkte få sin bror att skratta igen.
James suckade och såg upp igen.
”Nä, asså… Jag har ju alltid vetat att chanserna var små men… Hon verkar ju inte ens veta att jag finns” sa han bedrövat. Rose la tröstande handen på James arm. Normalt sett skulle han ha skakat av sig den, men nu gjorde han inte det. Plötsligt ryckte Albus in.
”Vet ni vad, jag tror att vi borde fortsätta med den här, eh… diskussionen i uppehållsrummet, tycker inte ni det?” sa han med underligt ansträngd röst. James verkade vakna ur någon sorts dvala och nickade. Kusinerna reste sig från bordet och gick ut ur Stora Salen.

Väl framme vid uppehållsrummet satte sig James i en av de mjuka fåtöljerna framför brasan. Rose satte sig på ena armstödet och Albus med korsade ben framför brasan.
De satt tysta i kanske tjugo sekunder, tog in värmen från brasan och slappnade av efter dagen. Så vände sig Rose mot James igen.
”Men vad tänker du göra åt det då?” frågade hon mjukt. James ryckte till, blinkade och verkade sedan komma ihåg deras diskussion.
”Eh, alltså…” började han, ”jag vet inte… Jag vill helst att hon ska lägga märke till mig, men jag vet ju inte hur tjejer funkar” fortsatte han och rodnade lätt igen.
Rose fnös.
”En sådan tur för dig att jag är en flicka då, så jag kan ge dig råd! Jag skulle tro att – i min egenskap av att vara tjej – att Christina skulle vilja att du tog första steget och frågade”. Rose såg strängt, men roat, på honom. ”Dessutom är det faktiskt ganska smickrande att bli utbjuden om du inte visste det”.
”Men egentligen borde han väl veta: han är ju larvig som en flicka ju!” sa Albus plötsligt och skrattade lågt. Först trodde Rose att Albus’ bror skulle hoppa på honom, men James flinade och nöjde sig med att slå till Albus, än en gång, i bakhuvudet.
”Käften, Al” sa han, fast den här gången skämtsamt. Sedan suckade han, log och sträckte på sig.
”Okej, jag har bestämt mig” sa han, ”eftersom jag – som Albus så vänligt påpekade – är en tjej…” Albus flinade och böjde på nacken i en liten bugning medan Rose sarkastiskt klappade i händerna ”… så fattar jag att det är smickrande att bli utbjuden, så därför tänker jag göra just detta imorgon vid lunchen. Jag tänker bjuda ut henne”. Albus stirrade förvånat på sin bror. Sedan spred sig ytterligare ett brett grin över hans ansikte.
”Du kan inte vara seriös, James!”
”Jodå!” svarade James glatt. ”Av någon anledning känns det rätt att göra det bara. Tack Rose!” fortsatte han och log mot Rose, som osäkert log tillbaka.
James reste sig upp, tog farväl med ett muntert ”Ses senare!” och försvann ut från uppehållsrummet. Rose och Albus såg roat på varandra.
”Snacka om humörsvängningar” mumlade Albus till Rose på väg nerför trappan, som faktiskt beskedligt stannade där den var. Rose flinade och stämde in. Sedan begav de sig iväg mot trolldryckslektionen.

♥♥♥♥♥♥