Om Fred Weasley överlevt

jag vet, men jag kände för att låta Svengelsk

Jaha... okii

Åh, nej.... James får inte dö.....

Men jättebra skrivet i alla fall, tänk bara på stavningen på dessa ord:

Log=Låg, även om det troligtvis var ett slarvfel så kändes det rätt knäpp att läsa "Där vid trappan log en storgråtande James".

Skyllt=Skylt, eftersom att meningen lyder såhär: "Mannen pekade på en skylt"

Annars jättebra! =)

Jag har börjat skriva på nästa kapitel. Skulle gissa på att det blir klart typ imorgon (?). Jag ska försöka få det extra bra och lite längre (typ 1000 ord) så det tar lite tid.

Tack för alla komentarer!
PansyParkinson♥ log var fel.

^Hoppas du hinner till imorn

Vad bra, men stressa inte! =)

Förlåt att det inte kom igår. Glömde att jag hade teater >_<
men här kommer kapitlet! Hoppas det är bra. Var svårt att komma på något händelse fullt...Det blev inte så händelsefullt Ge gärna tips och rätta stavfel!



KAPITEL 4: FÖR MYCKET FILM

"Var inte dum nu, Fred! Varför skulle han vara död?"
Fred stirrade oroligt mot dörren som han just kommit ut från.
"Ginny grät, lutade sig mot Harrys axel. Allt var precis som på mugglarfilm när någon har dött."
Katie tog sig för pannan. Hon skakade på huvudet och tittade upp på den oroliga Fred.
"Bara för att du sett för många mugglarfilmer hos Arthur, betyder det inte att James är död."
Fred blev mållös i några sekunder. Han öppnade munnen en gång men stängde den sedan igen. Han sjönk ner på golvet bredvid Katie.
"Du har rätt. Det var korkat av mig att tro att James var död."
Han böjde sig lite framåt och kysste Katie på pannan. Sen lutade han sig tillbaka mot väggen och iakttog den sovande Albus.
"Han tycker inte längre du är läskig," konstaterade han lågt.
"Nej," viskade Katie tillbaka och log mot Albus som just snarkat till i sömnen. "Jag tror han tycker om mig."
"Man kan ju alltid hoppas. Du tycker i alla fall om honom."
"Ja, han är jätte gullig. Jag ser fram emot att få en egen."
Plötsligt öppnades dörren till sjukhussalen och Harry kom ut. Han var blek i ansiktet men log mot dem när de tittade upp.
"Hur mår James?" ville Fred oroligt veta. Han hade fortfarande en gnagande oro i bakhuvudet. Tänk om han faktiskt var död?
"Han mår bra. Han har bara en hjärnskakning och är väldigt chockad. Botarna tror att han är helt återställd imorgon. Jag skulle till och med tro att han blir det tidigare, så bra som de tar hand om honom."
"Vad skönt att höra!" andades Katie lättat. "Men varför kom du ut om han mår bra?"
"Ja, jag skulle bara säga att ni kan gå nu."

Fred slängde sig på soffan med en duns. Han stönade trött och gned sig i ögonen. Katie kastade en soffkudde på honom. Den hade trillat ner när Fred satte sig.
"Aj!"
Hon skrattade och slängde sig ner bredvid honom. Hon la huvudet i hans knä och blundade. Fred började stryka henne över håret.
"Vilken lång dag det har varit! Först får jag reda på att jag ska bli pappa, sen går vi på en middag som inte blir någon middag, utan istället en tur till sjukhuset!"
"Mmm,'' svarade Katie bara och andades in sin makes doft.
Fred kastade en hastig blick på sitt armbandsur. Klockan slog precis nio.
"Klockan är bara nio! Då kan man ju inte gå och lägga sig. Det är alldeles för tidigt."
Katie svarade inte. Hon halvsov redan. Fred strök henne försiktigt över håret.
"Vad tror du om Hilly?" frågade han plötsligt.
"Va?"
"Som namn?"
"Jaha. Ja, kanske..."
Fred tystnade lite och tänkte för sig själv. Var hade han fått Hilly i från?
"Eller Iona*?" frågade Fred.
"Kanske..."
"Martha? Emely? Trixie? Vanessa? Julie?"
Katie skrattade till av Freds entusiasm.
"Vad många namn du kommer på!"
Han ryckte på axlarna och gäspade. Katie satte sig långsamt upp.
"Om jag får sova lite nu så...." han avbröt sig för en gäspning. "....kommer jag på fler imorgon."

Varma solstrålar gled in genom de halvstängda persiennerna och in i rummet. De la sig trötta på det blå täcket, den röda mattan och i ansiktet på en av de sovande människorna i dubbelsängen. Den sovande Katie vaknade av ljuset och gnuggade sig gäspande i ögonen. Hon satte sig försiktigt upp, för att inte vecka sin man, och lade ner fötterna på det kalla trägolvet. Hon ställde sig helt upp och smög ut ur sovrummet. När Katie kom ut ur rummet slog en vindpust emot henne. Hon ryckte förvånat till när den svepte förbi och tittade sig omkring.
Hon stod i den korta korridoren som utgjorde själva kärnan i lägenheten. Där ifrån kunde man ta sig till sovrummet, vardagsrummet, hallen och badrummet bara genom att öppna en dörr eller gå några steg. I slutet på korridoren satt ett fönster, precis där hon stod nu. Katie vände sig mot fönstret. Det var öppet! Hon gick med några få kliv fram till det och tittade ut. Katie spanade efter något misstänkt, men där fanns bara ett par lekande barn, en gammal dam och trottoaren som de gick på. Katie tittade på huset mittemot. Inget såg annorlunda ut med den röda fasaden eller de mörka fönsterrutorna.
Hur kan det då ha öppnats? tänkte Katie oroat.
Hon stängde fönstret och gick ut i vardagsrummet. Allt där var som vanligt. Soffan, eldstaden, soffbordet, bokhyllan. Allt.
Katies oro växte. Det var något konstigt med det här, det kände hon på sig. Hon gick igenom vardagsrummet och in i köket. Där såg också allt vanligt ut. Hon satte sig vid köksbordet och la ansiktet i händerna.
Hur mycket var klockan?
Katie tittade på sin handled. Där brukade ett armbandsur av äkta silver sitta. Hon hade fått det av sin morfar och hade det alltid på sig, men nu var det bara inte där. Hon for upp som en raket och skyndade sig tillbaka till sovrummet. Hon kollade igenom nattduksbordet, garderoben, golvet till och med sängen, men ingenstans var det.
Hon kände på sin högra handled. Kanske hade hon satt på det på fel sida?
Nej, det hade hon inte. Katie tittade ovant på sin tomma arm. Det brukade alltid vara en klocka där och hennes vigselring...
Hennes hjärta slog en volt. Vigselringen!
Hon letade igenom rummet igen, men utan resultat.
Det här måste ha något med det öppna fönstret att göra, tänkte hon för sig själv.
Hon skulle precis titta under nattduksbordet när hon råkade välta väckarklockan som stod där. Den föll i golvet med en duns och gick i bitar. Katie viftade vant med sin trollstav och den lagades igen, men Fred hade vaknat av dunsen.
"Katie...." han gäspade." Vad gör du uppe?"
Katie gick fram till Fred. Hon tog tag i hans vänstra hand och stirrade på ringfingret.
"Din är också borta!" utropade hon upprört.
"Vad?" undrade Fred frånvarande och kliade sig i pannan.
"Min klocka och vigselring är borta! Din med!"
Fred kastade en orolig blick på sitt nattduksbord.
"Min klocka också! Jag brukar alltid lägga den där!" han pekade på bordet. "Tror du vi blivit bestulna?"
Katie nickade långsamt och tittade oroligt på Fred.
"När jag vaknade var ett fönster öppet. Jag tror någon smugit sig in mitt i natten och tagit våra värdesaker."
"När vi sov??"
Katie nickade.

*Iona uttalas 'Ajona' med engelskt O.
--------/-------/--------/---------/-------/

Ni får gärna ge förslag på namn till barnet.

alla här på mupplix är alldeles för bra på att skriva, jag har INTE tid att läsa fler ff men ändå så fortsätter jag hitta fler..
verkligen inte snällt att skriva så bra, nu måste jag ju läsa den här också TT.TT
(bara så du vet, du måste skriva mer ändå, okokok?)

Jättebra, jag tror faktiskt inte att jag hittade några stavfel den här gången!

Bra! Jag ansträngde mig extra mycket!