Vamäxan Sarah

Ni är för snälla för mig! Men ni är awesome! ♥

Det är lite tråkigt nu för... Det händer inte så mycket just nu. Men det kommer hända mer snart... Tror jag.

Men här kommer det. KAPITLET!

Kapitel.4
Sarah 10

Nu hade jag fått förbud att ens gå upp för trappan till övre våningen. Mamma sa att allting snart skulle förändras, men var alltid noga med att inte nämna någon tid. Men jag visste i all fall allting inte var så bra. Voldemort var i farten igen, men min mamma verkade tycka att det var bra eller något.
---
En dag vaknade jag av att mamma väckte mig. Jag förstod inte varför mamma skulle väcka mig så här tidigt. Hon brukade låta mig sova så länge jag ville. Men på något sätt verkade det här viktigt för mamma.
Så jag steg upp utan att klaga. Jag tittade undrande på mamma men hon nickade bara åt mig att följa efter henne, så det gjorde jag.
När jag hade gått upp för källartrappan och öppnat dörren ut till vardagsrummet, såg jag något jag aldrig trodde jag skulle få se. Hela rummet var rivet och allting var sönderslitet. Jag tittade mig skräckslaget omkring och såg att mamma såg nöjd ut över min reaktion. Hon log och gick tyst vidare.
”Vad...?” försökte jag. Men mamma tystnade mig med att höja handen. Jag gick vidare utan några protester och vi gick ut mot gården.
När jag kände en sval vind mot min kind ryste jag till. Jag hade inte varit ute på flera månader nu, och den där vinde fick mig att rysa till ordentligt. Jag andades in så mycket av den svala luften som jag kunde. Det kändes obehagligt, men skönt.
Mamma började gå mot grinden, och jag följde efter henne. Men jag kunde inte förstå vart vi var på väg. Jag skulle få gå ut nu? Nu mitt i allt? Mamma verkade inte vilja vis eller säga något just nu, så jag följde bara efter henne. Runt ett hörn, bort från huset, runt ett till hörn, förbi en annan gata, och sedan in i en trägård, och sedan vände sig mamma mot en stenmur, som fanns vid ena staketet. Hon gick fram dit och började leta efter några stenar på marken. Hon hittade vad hon sökte efter och tog fram en nyckel under en sten.
Sedan började hon istället föra handen över stenmuren och knuffade lite på en sten, och där var ett nyckel hål. Hon stoppade in nyckel och knuffade mig bakåt på samma gång som hon backade.
Snart såg jag varför vi hade backat, det hade kommit upp en dörr i stället för en stenvägg. Inte exakt som vid Diagongränden, utan det hade öppnats sig en dörr vid stendörren.
Mamma började gå dit, men jag tvekade. Mamma vände sig om och tittade på mig.
”Kommer du inte?” frågade hon förvånat, jag nickade och gick efter henne. Hon gick genom dörren och jag följde efter. När jag hade gått igenom såg jag först ingenting, men sedan när mina ögon hade vant sig i mörkret, såg jag att vi nu var i en vad många skulle kalla grotta. Men jag såg det mer som ett rum i ett berg, det fanns möbler och så.
Mamma gick raka vägen genom rummet och öppnade en annan dold dörr, med samma nyckel.
Den här gången tvekade jag inte, jag gick direkt efter henne.
Nu var vi inte i ett rum längre, utan mer som en undergjordisk gång. Mamma gick vidare medans jag stannade då och då, för att undersöka lite växter här och där.
Sedan kom vi till en korsning, massa olika gångar. Mamma stannade och suckade. Hon fiskade upp ett papper ark ur fickan och skrev något på det. Och sedan såg hon ner på pappret igen, jag såg att det kom upp text. Och att mammas text var försvunnen. När mamma hade läst lappen såg hon på min förbryllade min.
”Förtrollat papper” svarade hon kort. ”Din pappa har ett likadant, på så sätt kommunicerar vi” förklarade hon. Och jag förstod att mamma såg det pappa skrivit, och pappa det mamma skrivit. Enkelt.
Efter att mamma läst svaret från pappa igen, började hon gå mot den vänstra gången.
Efter att vi hade gått en bit kom vi fram till ännu en dörr. Mamma tog fram nyckel och öppnade dörren.
Först bländades jag av det starka ljuset, sedan efter några sekunder vande jag mig. Och jag gick in efter mamma.
Det här rummet var ljust, och det hade stora fönster och tre andra dörrar. Det här rummet liknade en blandning av vardagsrum, kök och hall.
Mamma började gå mot en av dörrarna och nickade mot mig igen, så att jag skulle följa efter.
”Det här är ditt rum” sa hon när vi kommit in i rummet. Det här var inte alls som mitt rum i källaren, det var ljust och hade fina vita möbler. Jag vände mig mot mamma och hon såg lugn ut.
”Sen när bestämde du att vi skulle flytta?” frågade jag. Lite skrovligt, eftersom jag inte hade pratat på länge. ”Behöver jag inte gömma mig mer?” frågade jag och hoppades att svaret skulle vara nej.
”Jag bestämde att vi skulle flytta för att...” började hon men avbröt sig för att tänka på vad hon skulle säga. ”Det berättar jag imorgon. Och nej, du behöver inte gömma dig mer” sa hon. Och jag blev både besviken och glad. Glad för att jag inte behövde gömma mig mer, och besviken för att jag inte skulle få veta något förrän i morgon. Men sedan slog det mig en annan tanke.
”Betyder det att inte Nässl... jag menar Nessie, inte kommer att komma hit?” frågade jag och fylldes av glädje av bara tanken. Mamma skakade på huvudet och innan hon gick ut fick jag en skymt av hennes ansikte, hennes ögon var fyllda med tårar.

Jätteenormt megabra!

Mer!

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeer

Superdupermega bra!

amazing!

SuperDuperAwesomeBra! Meeer!

Awsome!!!! !!!!!!!!!!
Spännande!!!!!!

Azum

MER