Första ögonkastet

SUPERDUPERMEGA AWZOME JA DET KOMMER MER IMORGON♥

SUPERBRA!

meer

Kapitel 5. Det STORA bråket.

När jag vaknade log jag. För jag visste att det skulle bli en bra dag idag. För 1) Jag skulle få se Fred och Greorge 2) Vi ska ha försvar mot Svartkonst idag och det sägs vara det roligaste ämnet på skolan.
Jag har upptäckt att George tittar mycket på mig på lektionerna, jag vet inte om det är för att jag har en finne i pannan eller om det är för något annat. Jag tar fram spegeln och pillar på finnen, såå stor jag den väl inte vara?
Jag klär på mig och går ner till uppehålls rummet. Fred och George har säkert stått där i evigheter.
- Hej, Alicia sa Lizy och Caroline till mig.
- Hejhej! sa jag.
- Ska du följa med oss ner till Stora salen? frågar Caroline.
- Snälla gör det! sa Lizy.
- Visst! svarar jag glatt, utan tankarna på Fred och George.
När vi kommer ner är dem inte där så jag antar att dem fick nog av att vänta. När vi går ner kommer Nästan huvudlöse Nick.
- Fred och George letar efter dig säger han till mig.
- Okej svarar jag glatt.
När vi kommer lite längre ner står Fed och George vid en av trapporna. Dem stirrar på mig.
- Vart tog du vägen säger George. Jag rodnar. Och varför går du med dem?
- Jag trodde ni hade gått ner för att jag tog så lång tid säger jag till golvet.
- Jaha säger Fred. Så då går du med någon annan?
- Är det fel på det? säger jag och fångar hans blick.
- Emm... Nej säger Fred.
- Men säg inte det då! halvskriker jag stirrar på honom.
- Men Alicia, du lovade faktiskt att inte ta någon tid.. säger George irriterat.
- Det var ju inte mening! svarar jag med samma ton. Jag får väl ta hur lång tid jag vill på mig!?
- Ja, men vi trodde du gått utan oss! säger George argt. Sen går du med dem!
- Jag får väl gå med vem jag vill, eller? säger jag argt. Eller ska ni bestämma över mig. Kom Lizy och Caroline.
Det blir en tyst frukort, Fred och George satte sig vid andra änden av bordet. Det är inte mitt fel att jag tog lite tid på mig, dessutom får jag väl gå med vem jag vill. Även om jag lovat dem.
Jag säger att jag glömde en bok i sovsalen och går upp. På vägen upp möter jag Fred.
- SVIKARE skriker han efter mig. Jag låtsat ignorera honom, men snart börjar tårarna rinna och jag kan inte sluta. Jag springer upp till sovsalen och lägger mig på sängen. Jag har ändå håltimme nu. Jag gråter i minst tjugo minuter innan Emma kommer in. Emma tittar på mig med sina stora blåa ögon.
- Fred och George hälsar dig att du kan ta hur lång tid på dig i morgon för att dem inte tänker vänta på dig.
- Okej säger jag ner i kudden.
Tänk att dem blev så arga på mig för den lilla saken. Jag börjar faktiskt undra om vi någonsin skulle bli vänner igen.


Kanske lite överdrivet..

Shit vad AWZOME

meer

Superbra!!! Nej det var inte överdrivet.

Åh, vad bra! ♥

Kapitel 6. Början på Lösningen

Nu har vi inte pratat på en vecka. Jag saknar båda två. Men jag reser mig upp och klär på mig. Jag saknar nog mest George, jag vet inte varför men han känns så..så..så speciell, på något jag inte kan komma på. För vid första ögonkastet så kände jag att det var liksom han!
Jag går ner och istället för att sätta mig vid slutet av bordet sätter jag mig brevid George. Dem tittare bara på mig och säger inget. Det känns nästan värre än att dem säger att jag är dum. Dem slutar inte att titta på mig, men jag sitter kvar. För nu vill jag inte mera. Det är inte KUL! När jag ätit färdigt går jag.

Under håltimmen så sitter jag bara och läser. Då George kommer och sätter sig brevid mig.
- Hej, säger han.
- Hej, svarar jag. Sen säger vi inget mer, så får det vara. Men vi har tyst följe till alla lektionerna. Men vi säger nästan inget. Fred ser hela tiden surt på oss. Särskilt mig. Jag skulle gärna vilja att han kom hit.
Det verkade som han läst mina tankar för rätt vad det är så reser han sig och flyttar hit.
- Hej, Alicia, George, säger han och sen sitter vi tysta tills lektionen är slut.
Efter lektionen har vi följe överallt, men vi pratar bara om det behövs. Men just nu tycker jag att det räcker med att vi i alla fall är tillsammans igen.
Vi äter lunch tyst och sen så när vi går upp till uppehålsrummet är Fred helt röd i ansiktet. Sen faller han ihop. Vi ser tyst på honom ett tag, sen börjar vi se att han skrattar. Sen börjar vi skratta. Sen skrattar vi ut ungefär hela hålltimmen.

När jag går och lägger mig somnar jag med ett stort leende på läpparna.

bra