Friendship [SV] [Marodörerna]

Oh my Rowling vad bra du skriver!

Jag röstar för ett långt kapitel.

Azum!
Röstar också för långt kapitel!

Tack allihopa! ♥
Då skriver jag det som ett långt kapitel. Håller på med läxor samtidigt (franskaglosor och SO-prov imorron), men ska försöka få färdigt kapitlet till ikväll. ^^

Bäst för dig! (Skoja bara )

Haha. ^^ Det här kapitlet blev ganska långt, tycker jag, åtminstone.

Kapitel 3. Sorteringen.
När tåget saktade in vid Hogsmead Station hade dem tre pojkarna lärt känna varandra bättre. Dem visste nu att Sirius var den enda av dem med syskon, att Remus var den enda som läst Hogwarts Historia och att både Sirius och James var överförtjusta i skämt, spratt och liknande. Båda två blev förstås ännu mer förtjusta när dem insåg det, men Remus besvarade den nyheten med att himla med ögonen.
När dem klev ner på den mörka perrongen fann dem att det låg en ganska tät dimma över perrongen och ett disigt duggregn föll ner över dem. Sirius, James och Remus tryckte sig lite närmare tillsammans när dem äldre eleverna började röra på sig runt dem, men snart dök en flicka med långt, lockigt hår och vänliga, klarblå ögon upp framför dem. Hon hade ett Prefekt-märke lysande på bröstet och slipsen avslöjade att hon tillhörde Hufflepuff.
”Förstaårselever?” frågade hon vänligt. ”Ni ska bort till Hagrid, vänta lite…” Hon vände på sig. ”Hagrid! Det är tre till här!”
”Å, jaså, okej då. Ni tre där, följ me’ mej! Alla förstaårseleverna ska me’ mej nu, snabba på lite!” svarade en djup, mullrande röst, och flickan log innan hon vinkade iväg dem. Sirius ledde dem framåt och snart stod dem tillsammans med alla dem övriga förstaårseleverna. Den rödhåriga flickan från tåget kastade en mörk blick på dem och flyttade sig avsiktligt åt andra hållet. Remus log svagt, Sirius himlade med ögonen och James reagerade inte alls. Han stirrade på en stor skepnad framför dem, uppenbarligen ägaren till den mullrande rösten.
Mannen var minst två gånger så lång som en vanlig man, säkert fem gånger så bred och med stort, vilt hår och skägg. Hans ansikte var dock vänligt och öppet, och genom skägget skymtade dem ett glatt leende. Skalbaggssvarta ögon kisade fram mot dem, och dem där ögonen ingav varenda förstaårselev, trots chocken över mannens storlek och uppenbarelse, en känsla av välkommet lugn.
”Följ me’ mej här nu! Ner för stigen här… vi ska åka båt över till skolan! Dimman ligger tät, så ni ser nog inte skolan härifrån, men det kommer, det kommer!”
Mannen ledde dem ner från perrongen och längs en hal och våt stig ner till en strand. Vid flera tillfällen hade Remus, som hade skarpast ögon av dem, tyckt sig skymta konturerna av ett slott genom dunklet, men dimman var alldeles för tät för att veta säkert. När dem nådde ner till stranden stannade dem upp innan dem fick syn på kolonnen med båtar som låg förtöjd i det grunda vattnet.
”Inte mer än fyra i varje båt!” vrålade mannen, som redan satt sig i en båt för sig själv. James flinade och hoppade raskt ner i närmsta båt, tätt följd av Sirius och sedan Remus. En annan pojke, med runt nervöst ansikte och små, vattniga ögon följde efter dem med ett svagt leende. Remus besvarade vänligt leendet, men dem andra två var upptagna med att speja ut över sjön. Ett par sekunder senare satte båtarna sig i rörelse och gled mjukt över sjön. Pojken grimaserade lätt, och James flinade mot honom.
”Sjösjuk?” frågade han glatt. Pojken nickade, och James leende blev ännu bredare. ”James Potter. Det här är Sirius Black och Remus Lupin.”
”Peter Pettigrew”, svarade pojken med tyst, pipig röst. James ryckte på axlarna med ett nonchalant ansiktsuttryck, dock fortfarande med flinet fast etsat på läpparna.
Dem var tysta resten av båtresan. Peter, som blivit grönblek, såg ut att spy om han yttrade så mycket som ett enda ord, hade sin anledning klar och öppen. James och Sirius försökte uppfånga en skymt av Hogwarts, medan Remus’ blickar hela tiden gled mot månen som hade stigit upp mot himlen. Egentligen behövde han inte kolla, han visste mycket väl att det var exakt tio dagar kvar till fullmånen, men det spelade ingen roll. Han tyckte om månen, så länge den höll sig på avstånd och inte var full eller alls i närheten av det stadiet.
Strax innan båtarna stötte i land igen lättade dimman en aning, och orsakade omedelbart en kör av flämtningar och förtjusta utrop. Ett vackert slott med många tinnar och torn, lysande fönster och en känsla av välkomnande reste sig högt framför dem. Ingen av förstaårseleverna behövde mannens muntra rop för att förstå att det var Hogwarts. Många av dem hade dock svårt att tro på att dem skulle få tillbringa sju år där.
Mannen ledde dem upp ur båtarna och fram till en stor ekport. Utan att tveka höjde han sin enorma näve och dunkade på porten, ett ljud som ekade i deras öron. Peter hade slutit sig till Remus, James och Sirius, och dem fyra pojkarna betraktade nyfiket porten, som öppnades nästan genast. Innanför stod en lång häxa med svart hår i en stram knut på huvudet och en sträng min i dem vaksamma ögonen. Hon nickade och öppnade porten mer.
”Tack, Hagrid”, sa hon kort. ”Jag för dem vidare härifrån.” Hagrid nickade och försvann ut i mörkret, medan häxan ledde dem in genom porten och genom en enorm entréhall. I ena ändan, bredvid en vacker marmortrappa, stod fyra enorma timglas. Från en vidöppen dörr strömmade det ut ljus, och dem kunde tydligt höra ljudet av andra elever som pratade och skrattade där inne. Häxan ledde dem dock förbi dörren och in i en liten sidokammare. Först när dem alla kommit in vände hon sig mot dem för att tala.
”Välkomna till Hogwarts, förstaårselever”, sa hon lugnt. ”Jag är professor McGonnagall, er lärare i Förvandlingskonst, föreståndare för Gryffindors elevhem samt biträdande rektor. Ni kommer snart att föras in till Stora salen för att sorteras in i era elevhem. Under tiden ni vistas här på slottet kommer hemmet att vara er familj. Ni kommer att tillbringa det mesta av er tid med lektioner med dem övriga i ert hem, i hemmets sällskapsrum eller i hemmets sovsalar. Det finns fyra elevhem – Gryffindor, Slytherin, Ravenclaw och Hufflepuff. Inget hem är bättre än något annat, och alla har frambringat mäktiga häxor och trollkarlar genom tiderna. Då så, vänta här ett ögonblick, försök snygga till er så gott det går, så ska jag gå och se om dem andra eleverna är redo för er.”
Hon lämnade rummet. Sirius och James vände sig omedelbart mot dem andra. Båda två log, men deras flin hade övergått till en något nervösare ton nu.
”Hörrni, vi måste komma ihåg att hälsa på den där jättelike mannen. Hagrid, eller vad han nu hette”; sa James ivrigt.
”Absolut!” instämde Sirius. ”James, hur sorterar dem in oss? Ingen i min familj har velat berätta för mig.”
”Inte för mig heller”, svarade James beklagande och skakade på huvudet. Dem blev tysta, en nervös tystnad som fortplantade sig genom rummet som en sjukdom. Snart dök professor McGonnagall upp igen och nickade mot dem.
”Dem är redo för er nu. Ställ upp er på ett led och följ efter mig.”
Remus, Peter, Sirius och James ställde sig intill varandra i ledet vid dörren. Professor McGonnagall försäkrade sig om att ledet var rakt och snyggt innan hon vände om och ledde dem genom entréhallen och in i Stora salen. Den var verkligen stor. Fyra långa bord bredde ut sig, vart och ett med ett vackert baner över. Där var Slytherins smaragdgröna orm på en bakgrund av silver, Gryffindors guldlejon med scharlakansrött baner, Hufflepuffs svarta grävling på gul bakgrund och Ravenclaws bronsörn som avtecknade sig mot dess blå sammet. Längst fram stod ett bord på motsatt ledd mot elevhemsborden, där lärarna satt och betraktade dem tyst. Professor McGonnagall ledde dem fram till lärarbordet, ordnade om ledet så att dem stod med ryggen mot lärarna och ansiktet mot eleverna, innan hon placerade en gammal pall med en maläten hatt ovanpå. Hon steg åt sidan. Det var tyst ett ögonblick, och sedan öppnades en reva i brättet och hatten brast ut i sång.
Skam att säga var det ingen av dem fyra pojkarna som lyssnade särskilt väl på sången. Sirius letade med blicken över Slytherinbordet, och det dröjde inte länge innan han fann sin äldre kusin Narcissa med blicken. Det enda med Narcissa som var likt Sirius var dem tydliga dragen från familjen Black i hennes ansikte och kroppsform. Annars var Narcissa blond, blek och blåögd. Hon undvek Sirius blick, och Sirius ansträngde sig inte heller för att nå den.
Remus lyssnade inte heller på sången. Han sneglade istället ständigt bakåt mot lärarna, och blicken fastnade ideligen på rektorn, professor Dumbledore. Remus hade en stark känsla av respekt och tillgivenhet för Dumbledore, särskilt sedan han gett honom chansen att komma till Hogwarts, något som Remus alltid sett som en omöjlighet. Dumbledore verkade uppfånga Remus’ blick, för hans blå, glittrande ögon fästes på Remus och ett leende krusade den gamle mannens läppar då deras blickar möttes. Remus rodnade lätt och vände blicken tillbaka till den sjungande hatten.
När hatten tillslut tystnade lutade sig James fram mot dem andra. Han hade haft ett lätt uttråkat ansiktsuttryck under hela sången, medan Peter, som stod och skakade på Sirius högra sida, hade varit alltför nervös för att visa något som helst intresse, även om han nu intresserat lyssnade på dem.
”Shit”, väste James. ”Den där hatten sjunger sämre än Sirius!”
”Vad vet du om min sångröst?” frågade Sirius förorättat. James log fåraktigt, men avbröts då professor McGonnagall klev fram igen. Hon drog fram en lång pergamentrulle och harklade sig högljutt för att tillkalla uppmärksamhet.
”När jag ropar upp ert namn kommer ni fram och tar på er hatten. Andrews, Julie!” En liten flicka med mörk hästsvans skyndade fram och McGonnagall sänkte ner hatten över hennes huvud. Det var tyst ett ögonblick, innan revan återigen öppnades.
”Ravenclaw!” ropade hatten. Julie Andrews drog av sig hatten och sprang leende fram till Ravenclaws bord, som jublade högt för henne när hon sjönk ner på en ledig bänk. Ännu en flicka ropades upp och efter femton sekunder sorterades hon till Hufflepuff. McGonnagall såg ner på sin lista igen.
”Black, Sirius!” Sirius drog ett djupt andetag och gick fram mot pallen. Han försökte slappna av, planterade ett nonchalant leende i ansiktet innan han sjönk ner på pallen och lät hatten glida ner över ögonen. Omedelbart började en tunn, mjuk röst mumla intill hans öra, och det krävde hela Sirius viljestyrka att inte rycka till.
”Åh, en Black? Hm, ja, du skiljer dig då från alla övriga tillhörande familjen Black jag sorterat, med undantag av unga Andromeda Black… Du har ett hetsigt humör, unge man, försök hålla reda på det… Mycket mod, lojalitet till dem du håller av och mycket begåvning… Allt för mycket av en missdådare för både Ravenclaw och Hufflepuff, skulle jag ändå tro… Och du skiljer dig från Slytherins hem, med din frispråkighet och djärvhet, ja, ja, jag är säker nu… Gryffindor!”
Det var knäpptyst i salen. Sirius drog dröjande av sig hatten och reste sig tvekande. Sedan drog han ett djupt andetag och ansiktet sprack upp i ett äkta leende den här gången. Han hade fått det bevisat nu. Han var ingen Black, åtminstone ingen som fördomarna hade trott. Sirius började lugnt gå mot Gryffindorbordet, medan han försökte ignorera muttranden som steg från Slytherinarna. När han närmade sig Gryffindorbordet tog sig ett par prefekter samman och började applådera. Snart följde flera med, och Sirius log nonchalant när han slog sig ner på bänken. Han drog ett lättat andetag. Han var verkligen fri nu, helt fri från sin familj.
Varken Sirius eller någon av dem andra lyssnade särskilt mycket på sorteringen när den fortskred, fram tills flickan från deras kupé (”Evans, Lily!”), ropades upp. Lily skyndade fram till pallen och drog på sig hatten. Det dröjde bara ett par sekunder innan den vrålade ut ordet ”Gryffindor!” och Lily drog av sig hatten. När hon kom fram till bordet flyttade sig Sirius lite för att ge henne plats, men när hans grå ögon mötte hennes gröna fick hon ett ogillande ansiktsuttryck och vände sig bort. Sirius flinade bara och ryckte på axlarna, utan att riktigt bry sig. En stund senare väcktes hans uppmärksamhet dock igen.
”Lupin, Remus!” ropade McGonnagall, och Remus gick fram till pallen. Sirius, och alla övriga i Stora salen, insåg att han hade mycket sjabbigare klädnader än de övriga förstaårseleverna, och ärren i ansiktet syntes också tydligt, vilket orsakade en hel del viskningar. Remus brydde sig inte, han hade varit med om det förut, men rodnade trots det lätt när han lätt hatten sjunka ner över ögonen, och samma tunna röst som talat till Sirius började tala till honom också.
”Ah, en varulv… Ja, det var mycket ovanligt… Men vart ska vi placera dig? Du skulle passa bra i Ravenclaw, med din hjärna och en stark vilja att göra bra ifrån sig… Men din milda och vänliga natur skulle också kunna leda dig till Hufflepuff, och att du orkar ljuga och klara dig själv skulle kunna ta dig till Slytherin, men nej, det skulle inte passa resten av dig… Du är modig, tar eget ansvar och har en börda som många vuxna skulle stupa av efter två månader… Ja, absolut, min vän… Gryffindor!”
Remus log och drog av sig hatten. Sirius applåderade kraftigt när Remus sjönk ner mittemot honom, och Remus log svagt när Sirius flinade brett och klappade honom på axeln. Dem applåderade när två flickor, McKinnon och Macdonald, slog sig ner intill Lily vid Gryffindorbordet, men det var först när Peters namn ropades upp som dem började uppmärksamma sorteringen igen, även om Remus hela tiden betraktat hatten. Peter darrade lätt när hatten sänktes ner över huvudet på honom och den tunna rösten började muttra, snabbt och oberört.
”Åh, det här var svårt… Du har ingen brilliant hjärna, men är modig och slug, list gömmer sig här, samt en vilja att visa dig duglig… Tycker om mäktigare personers umgänge och vänskap, ja, det må jag säga…”
”Snälla”, mumlade Peter, knappt utan att röra på läpparna. ”Snälla, sortera mig inte till Slytherin…”
”Inte det… Nej, nej, det har jag hört förut, men om du är säker så… Gryffindor!”
Peter log när han satte sig bredvid Sirius som dunkade honom i ryggen. Remus log också brett mot honom, och Peter besvarade deras leenden. Ett litet styng av oro genomfor honom när han tänkte på hattens ord, men han sköt kvickt bort tanken. Han var en Gryffindorare, hatten hade placerat honom i Gryffindor.
”Bara James kvar!” väste Sirius upphetsat då James klev fram till pallen. Han såg självsäker ut, men precis som i Sirius fall var det bara en mask. Han var nervös när hatten sänktes ner över det ostyriga svarta håret.
”Ja, en Potter, det var inte svårt… Lojal och modig, imponerande, imponerande… Gryffindor!” James log brett när han drog av sig hatten och gav den till McGonnagall, innan han slöt sig till sina vänner vid Gryffindorbordet.
”Ah”, sa han glatt när han sjönk ner bredvid Remus. ”Perfekt! Alla fyra i samma! Hoppas vi får samma sovsal också…”
”Tyst!” utbrast Sirius och nickade mot hatten. ”Nu är det Snorgärsens tur.” Severus Snape hade mycket riktigt ropats upp. Hatten hade knappt snuddat vid hans hjässa innan den vrålade ut ”Slytherin!” och Snape satte sig under ormbaneret, medan dem äldre Slytherinarna jublade för honom. James grimaserade och Sirius log. Han var glad att han inte följt sin familjs tradition, glad att han inte längre kunde bindas till familjen Blacks vidkända fördomar. För nu var han en Gryffindorare.

Jättebra!!!

Tack!
Alltså, just nu är jag ganska irriterad på allt som har med religion att göra. Jag är på skrivhumör, vill skriva mer, och så har vi religionsprov imorgon, så jag måste plugga till det istället...

Ok ... , men hoppas det kommer mer imorgon

Awzum!

Tack, båda två. ^^