Annorlunda kärlek (Draco/Luna)[SV]

Åååh vad bra! Helt klart värt att vänta på :'

Jättebra!
Stackars Luna för hon blev slagen och stackars Draco för att han blev tvingad att slå henne

Ne vad synd :C

Vad syynd... Men jättebra!!!

BRA!

Jäätte bra!!!!
*bevakar*

Jätte bra! Ny bevakare!

Men gud vad synd, och stackars Luna! :c

Jätte bra

Bara för att ni är så snälla och kommenterar så får ni ett nytt kapitel nu
------------------
Kapitel 3
Så det var inte sant då. Draco Maldoy brydde sig inte det minsta om Luna. Inte för att det gjorde henne särskilt mycket, men hon tyckte inte direkt om när någon gick fram och slog till henne. 
Men vad hade hon väntat sig? Att Draco skulle försöka bli hennes vän. Nej, han var alldeles för populär och hon var alldeles för... Annorlunda. 
Ja, det var ju det som hon hade varit hela sitt fjortonåriga liv. Annorlunda.

Varför? Varför? Varför hade han gjort det? Han hade bara kunnat stänga av öronen och blockera Pansys gälla, gnälliga röst, och skonat den här tjejens känslor. Han var en feg usling. Varför kunde han inte vara lite mer som Harry Potter?
I nästa sekund slog han till sig själv i huvudet. Han skulle aldrig vilja vara som Harry Potter. Han skulle vilja vara som Luna Lovegood, en sådan där som inte brydde sig om öknamn och vad personer tänkte om henne. 
"Jag tänker gå och be om förlåtelse." Draco hade redan bestämt sig. Det var första gången, någonsin, som han skulle be om ursäkt. Därför kanske man kan förstå att han var nervös, där han sprang i Hogwarts långa korridorer på jakt efter Hermione och Luna.
Till slut kunde han skymta Hermiones tjocka hårman och Lunas isblonda, vågiga hår. 
"Luna! Luna!" Flåsade han.
Luna vände sig om. När Draco såg jacket vid hennes överläpp skämdes han förfärligt. 
"Jag kommer, Hermione, fortsätt gå du", hörde Draco henne viska. Hon kom gående mot honom med en undrande blick.
 "Ehm.. Hrm..." Han lät ju som en idiot! Varför kunde han bara inte prata normalt? 
"Har du också märkt av narglarna?"
Frågade Luna med frånvarande ansiktsuttryck. 
Vad i hela är en nargel? Tänkte han.
"Hmm... Jo..." 
"Vad ville du säga?" Lunas röst svävade in i hans öron. Den var så mjuk jämfört med Pansys gnäll. 
"Jag tänkte be om ursäkt för det jag gjorde, Pansy Parkinson retade mig och..." Han insåg själv hur dumt det lät och tystnade.
"Det är okej, Draco Malfoy. Ditt huvud var bara ovanligt fullt av smygspruttar när du gjorde det. Det kan hända alla." Sa Luna. Hon tog Dracos hand och kramade den några sekunder. Sedan skuttade hon iväg med det långa håret böljande nerför ryggen.
Han hade fortfarande kvar känslan av den varma handen mot hans när han långsamt begav sig mot lektionen i örtlära. Han tänkte inte ljuga för sig själv längre. 
Han gillade Luna Lovegood. Han gillade henne mycket.

helt azome!